Förbjuden kärlek

Egeria tar sig ut ur slottet och mot staden, som nu verkar ganska öde då hon lämnat det överbefolkade slottet. Men butikerna hade ännu inte stängt och hon gick lugnt bland de små husen, och såg in i fönstren. Hon kunde ta det lugnt festligheterna skulle inte vara slut än om länge.

Isis stirrade tomt rakt fram. Hon hörde viskningarna om hur vacker hon var men hon brydde sig inte om dem. Hon önskade att det hela var över. Hennes far lämnade henne bredvid Lancelot. Hon log inte, vad fanns det att le åt? Hon studerade honom dock, han såg bra ut i de svarta kläderna och kappan hon gett honom, Egeria skulle gilla det. Hon undrade om hennes vän hittat något. Hon lyssnade inte på vad prästen och Lancelot fick krama hennes hand för att få hennes uppmärksamhet, hon blängde surt på honom, han hade inte behövt klämma så hårt.
"Ja" svarade Isis utan att tänka, det var vad som förväntades av henne, hon tittade på Lancelot när han svarade ja. Hon kände smärtan i handen och motstod frestelsen att ge honom en örfil när han kysste henne. Det var en kyss som var både kall och tråkig, men folket jublade, hon grät inombords.

Egeria kom in i en butik som en liten gumma hade, hon visste precis vad hon ville ha. Egeria pekade på en guldmedaljong, och gumman log. "Så du har äntligen pengar att lösa in den för, det glädjer mig." säger hon leende och Egeria ger henne ett av mynten i utbyte. "Tack för att du inte sålde det." säger hon och ger gumman ännu ett mynt för vänligheten för att sedan ge sig av till sin mors grav.
Hon såg på smycket och öppnade medaljongen.

Lancelot förde henne till bordet och de satte sig ner vid bordet. Hon tittade på maten som fördes in men hon petade endast i den. Lancelot log och pratade med alla som stannade vid deras bord, hon undrade hur han lyckades vara så glad över det hela? Men henne spelade det ingen roll, hon tänkte bara ta sig igenom middagen och sedan tillbringa natten med Fai. Det fick henne att le stort.

Hon sätter sig vid sin mors grav och lägger en krans av rosor som köpt och bundit vid graven. "Jag löste ut den, medaljongen från far." sa hon lågt och öppnade den. "När du sa att han var en stor hemlighet trodde jag inte så stor, ni älskade verkligen varandra? Ja, kan inte säga annat än att jag förstår dig. Men jag önskar att du sagt något tidigare, vem far var, vem jag är." tårarna rinner ner för hennes kinder. "Du var så vacker, och han med. Nu förstår jag var mitt röda hår kommer ifrån." ler hon mjukt och betraktar det målade porträttet av hennes brunhåriga mor med lika gråa ögon som Egeria och hennes far med lysande rött hår. Hennes far William, Duc et Pair de France, som tydligen var en adelstitel i Frankrike.
På andra sidan i insidan av medaljongen fanns ett hopvikt pergament, ett brev från hennes far, om hon ändå kunde franska.
Hon stängde medaljongen där två gripar var ingraverade, et familjevapen kanske? Hon visste inte men det hade nu börjat mörkna. Hon tar ett slutligt avsked av sin moder och tar sig till slottet.

Isis dansade runt med olika människor på dansgolvet. Hon hade bara dansat med Lancelot första dansen för att det förväntades av henne.
"Jag är stolt över dig" sa hennes far och kramade om henne. Hon ville inte att han skulle röra henne med sina smutsiga händer. Hur många kvinnor hade han inte rört med dem?
"Ursäkta" sa Lancelot bakom hennes far och hon trodde aldrig hon skulle bli glad över att se honom. Hennes far nickade nöjt. "Skall vi My Lady?" frågade han och hon nickade. Människor runt dem log uppmuntrande. De började gå emot Lancelots rum och hon hoppades Egeria var där och väntade på dem.

Egeria skyndade genom slottets mörka korridorer med sjalen över håret så man inte såg vem det var. Tillslut kommer hon till Isis korridor och så in på hennes rum, hon hade hunnit tack och lov. Hon drog av sjalen om håret och hoppades att de skulle komma snart att det inte skulle uppstå några problem för dem.

Lancelot öppnade dörren och log när Egeria var där.
"Tack och lov" sa hon och andades ut när hon stängde dörren.
"Egeria" sa Lancelot och han gick snabbt förbi Isis och hon suckade, han kunde i alla fall vara artig.
"Kan jag få hinna lämna rummet först?" sa hon och tittade på kläderna som Egeria lagt fram. Hon tog dem och gick in i badrummet och bytte om, även med en sjal på huvudet såg hon inte ut som Egeria. Hon gick ut till dem andra och suckade.
"Jag hoppas inte jag stöter på någon för de lär aldrig tro att jag är du" sa Isis och log sedan. "Använd rummet väl" sa hon.
"Rör inte till mina saker!" sa Lancelot och hon suckade.
"Jag tänker vara lika varsam mot dina saker som du är mot mina" sa hon och smög ut genom dörren.

"Jodå." ler Egeria mot Isis, håll huvudet ner som om du står under varenda människa här och blicken sänkt eftersom du inte får se någon i ögonen som tjänare. Tänk dig att du alltid levt för att tjäna och lyda, och gå inte så rakryggat och prinsesslikt." ler Egeria mot henne innan hon försvinner.

Isis försökte tänka på det Egeria sagt men det var svårt att inte göra något man gjorde av vana. Hon hukade sig ner och var glad när vakterna inte tittade åt henne. Hon gick upp för trappan och mot Lancelots rum. Hon öppnade dörren och Fai andades ut. Han stängde den snabbt och låste dörren.
"Jag har varit orolig" sa han och kramade om henne. Hon slog armarna om honom och ville aldrig släppa honom.