Privatroll med amanda1104

Alex lyckas med nöd och neppe att inte grimasera när den vidriga smaken fyller munnen men efter en stund lyckas han glömma det och tömmer djuret.

Jag flinar när jag ser honom anstränga sig att inte grimasera åt smaken.
När han tömt den går jag fram till honom och säger: "Så illa var det väll inte?" jagskrattar lite lätt och tycker det är roligt att se honom så, ä, fundersam över vad han nys smakat.

"Be mig aldrig göra om det igen!" säger han och försöker att inte spy.

Jag skrattar och sätter en hand på hans axel och säger sedan allvarligt "Så länge du inte ger mig människoblod igen"
Det var det som hade gjort mig typ galen i Amandas närvaro.
Jag kysser honom mjukt på läpparna och ler.

"Det kan jag inte lova" säger han och skrattar.

Jag skrattar med honom och känner igen, som jag känt förut när vi vart så nära varandra i soffan, att vi hör ihop.
Den tanken får mig att le och fnissa, fnissa hysteriskt faktiskt. Som om jag vore en liten flicka

Alex ger henne en förvånad blick.

Jag sätter handen för munnen och kväver mitt hysteriska fniss.
"Jag vet, jag är lite konstig" jag ler mot honom och slutar äntligen att fnissa.

"Vad bra, för det är jag med!" säger Alex och skrattar.

Jag ler mot honom och tycker för en sekund att faktiskt jag är speciell, inte som de där bitcharna som alla passar upp på, utan på ett sätt som är underbart och magpirrande.
Men jag vet varför det bara varat några få sekunder.
Alex syster kom störtande emot oss.