Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Deianeira kollade på solen, en myrstack i närheten och jämförde.
"Ditåt." Sa hon och pekade in mot skogen. "Vi måste bara skaka av oss de. Vi fortsätter gå vår vandring mot berget Olympos tills vi är framme. Det enda vi kan göra är att inte stanna för länge på samma plats och hoppas att monsterna ger upp efter ett tag."

Alexis nickar och börjar gå. Så på väg till Olympos måste de skaka av sig monster av olika slag. Dessutom, vet de inte hur många eller hur farliga de egentligen är. Fast Alexis har övertag om det kommer markvarelser eftersom han bara kan klättra uppåt för att undvika dem, annat är det med luftburna varelser. Eller Arachne.

De fortsatte gå i rask takt. Ingen av de sa någonting.
Deianeira hade känslan av att vara betraktad. Det var soligt och vackert väder, men hon kände kalla rysningar gå ner för hennes ryggrad. Med jämna mellanrum vände hon sig om och tittade över axeln.
"Vad är så hemskt att vatten är rädd för det?" Frågade hon Alexis till slut.

"Eld~?" Svarar Alexis, han skulle inte vilja bli kokad om han var vatten. Verkar väldigt smärtsamt, men kanske inte för vatten. "Eller Hades?" Fortsätter han och går på den lilla kunskapen han har om gudar och monster.

Deianeira rynkade pannan.
"Jag tror inte eld skadar vattnet på något sätt. Vattnet släcker ju eld, men det är möjligt... Och jag förstår inte varför Underjordens Gud skulle ens bry sig om oss. Han lämnar sitt palats väldigt sällan. Men kanske."

"Men vad sa naiaden egentligen? Det kanske är någon detalj vi missat?" Motsäger Alexis, som undrar vem som har makt nog att skicka monster överhuvudtaget, just nu står hans tankeförmåga still. Men varningar brukar innehålla ledtrådar, iallafall de han hört. Som den där idioten till adel han stulit från: "Jag varnar er tjuvar, ingen kan ta sig från mina fällor." - du var det självklart att man skulle ta sig in ovanifrån, alltså skulle Alexis klättra.

Deianeira täntke efter en stund.
"'Spring! Ni måste ge er av. De hemskaste odjuren vaknar vid Himlabärarens hand. Men skynda nu, innan de hinner upp er! Hjälp gudarna!' sa hon." svarade Deianeira.
Som dotter till visdomens gudinna hade hon skarpt minne, och kunde komma nästan allting viktigt som hade hänt i hennes liv i detalj.
Alla krafter har nackdelar, tänkte hon bittert och syftade på de detaljrika, hemska minnena av Arachne's besök hon fått som liten.
"Himlabäraren borde vara titanen Atlas, men han är fast på sitt berg. Han är inget hot."

""De hemskaste odjur vaknar vid himlabärarens hand." Behöver han egentligen jobba ensam? Det är inte ofta som människor gör det. Och om han är fast så behöver han den." Svarar Alexis, talande från egen erfarenhet. Det var så en av hans före detta "bossar" arbetat. Från fängelse eller från sina högkvarter, fast Atlas sitter nog verkligen i klistret med tanke på att han pressas mellan himlen och jorden.

Deianeira skrattade.
"Det är inte omöjligt, självklart inte, men Atlas är inte den smartaste. Han blev trots allt lurad till att hålla upp himlen. Plus, visa berättelser säger att han blev förvandlad till sten av Perseus. Och han har inte orsakat bråk sedan han kämpade vid Titanernas sida i det stora kriget, varför skulle han plötsligt börja nu?"
Egentligen var vad Alexis sa fullt möjligt, men Deianeira tvivlade starkt på att Atlas skulle göra något sådant. Och sanningen var att hon verkligen inte orkade med fler problem.

"Skulle inte du vara rätt förbannad och redo att göra allt som krävs för hämnd då, då? Om någon lurat dig till att hålla upp himlen menar jag." Svarar Alexis. Han kan iallafall lite om Atlas, han ska ha blivit förstenad av Medusas huvud, enligt legender. "Det finns väl inget som kan upphäva Medusas förstening, eller?" Frågar Alexis svävande.