Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Ja, segertunern kommer ju." säger Thalia och undrar om distrikt 14 skall lyckas hämta dem åter. Och om de får träffa de andra, alla de som de saknar, alla de från distrikt 14.

"Men kanske till och med innan dess" fortsätter Johanna. Hon vill verkligen inte stanna. Hon vill tillbaka till de andra snabbare än kvickt. Fast hon ville också väldigt gärna få Huvudstaden på fall, och att vara i Huvudstaden och försöka planera det går inte.

"Man kan ju alltid hoppas" säger Thalia hon vill bara härifrån innan de börjar utnyttja henne och Johanna. Hon vill inte bli något verktyg i huvudstadens händer som bara kommer hota att skada Johanna.

"Jag måste i alla fall hämta lite grejer där hemifrån i alla fall. Minnesgrejer du vet" säger Johanna, trots att det är lögn. om de åker till 7:an så kan de kanske hämta dem? Chansen finns ju. Men då måste de uttala sig offentligt, så att de i 14 ser det.

"Ja, det skall bli trevligt att besöka 7an och se hur du bodde." sa Thalia och hoppades att de i 14 lyssnade på det här nu. De hade kanske kommit in på huvudstadens nätverk eller så.

"Jag har redan sett 11an, fast det var ju längesedan. Och du kanske skulle vilja hälsa på din bror där? För under segrarturnen har vi ingen tid alls göra det" sa Johanna.

"Jo, jag saknar Thresh." Sa Thalia och ler. "Jag, minns när du var där, fast vi såg ju int så mycket av dig. Segrarna brukar ju bara prata med borgmästaren och hanns familj." sa Thalia lätt och log.

"Och vi brukar få stå på en scen och hålla något litet tal. Vi äter också med dem och andra viktiga personer i distriktet" säger Johanna och ler. Det var sant. Men de fattigare distrikten som 10, 11 och 12 brukade inte ha så mycket. "Vissa distrikt har även rundturer med något som är känt för deras distrikt."

"Att ni inte såg på våra fina fallfärdiga ruckel som vi kallar för hus, de är vi kända för." säger Thalia och flinar lätt även om det inte är något att flina åt.

"Nja, men ni ytterdistriktare brukar inte ha något fint att visa upp. 12an har ju sina gruvor, och de är en säkerhetsrisk för oss ju. Och ni har ju åkrar och de såg man nog av när man åker med tåget. 10an har bondgårdar och de luktar, så det hoppar vi också över, inte frivilligt i alla fall" säger Johanna och skrattar. Hon tänkte inte mycket på att äta längre, tallriken bara låg där framför henne. "Men jag skulle vilja testa på hur det är att jobba på ett sådant där fält." Johanna snarare menade att fältet skulle bli en bra plats att bli upphämtade på.