Harry och gänget möter marodörerna

Haha, kanske

Beror på om vi blir nöjda eller inte och om de andra vill

Ny läsare. Grymt skrivet! Bevakar

*bevakar* <-- James! Inte Harry! (nu iallafall...)

Ny läsare och beundrar din stil att skriva.
Med andra ord: Jag älskar denna ff!
Mera!
┏━━━┓
┃┏━┓┃
┃┃╋┃┣┓┏┓┏┳━━┳━━┳━━┳┓┏┳━━┓
┃┗━┛┃┗┛┗┛┃┃━┫━━┫┏┓┃┗┛┃┃━┫
┃┏━┓┣┓┏┓┏┫┃━╋━━┃┗┛┃┃┃┃┃━┫
┗┛╋┗┛┗┛┗┛┗━━┻━━┻━━┻┻┻┻━━┛

Bra

Bra!!!

Tack allihopa så himla mycket, nu ikväll har jag faktiskt lyckats knåpa ihop lite. Så jag delar med mig, så till Lilys och James ära:

Kapitel 13.

Harry hade stått i folkhopen och bevittnat alltihop, han mindes det första från Snapes minnen han hade råkat se under en ocklumeneringslektion. Men nu visste han hur det slutade. Hur kunde hans mamma försvara Snape? Usch... Harry hade nu ännu mer anledningar till att hata Snape, det han hade sagt till hans mamma. Det hade tagit hårt även på Harry.

Hela tiden när han varit här hade han varit orolig, för rent sagt så såg det ut som att Lily helt enkelt avskydde James. Bara för att han var här skulle väl hela världens framtid ändras? Fast hans tankegångar om det värsta hade genast avstyrts av Hermione som hade förkunnat att framtiden är bestämd, även om man hur än gjorde, reste tillbaka i tiden och trodde att man ändrade något så kunde inte framtiden ändras. Den var redan skriven. Nu visste Harry bättre, hans mamma avskydde nog inte alls James, hon hade bara ett eget sätt att visa blyg kärlek på.

Morgonen därpå vaknade Lily, hennes kudde var blöt och huden saltstel av alla tårar. Även fast hon sovit säkert minst en timma klev hon raskt upp, gick till badrummet och skvätte vatten i ansiktet. Tog en titt på sig själv i spegeln. Hon var svart runt ögonen av mascaran som smetats ut och hennes hår såg ut som ett fågelbo. Lily tvättade bort mascaran och drog fingrarna genom håret, utan resultat. Men hon lät det vara, inget hade ju någon mening längre. Var livet ens värt att leva efter att ens bästa kompis hade svikit en på det värsta sättet man kunde tänka sig? Hon sjönk ner på toalettsitsen och kände tröttheten som smög sig fram.

Av en ljudlig knackning på dörren väcktes hon ur sina tankar, i halvdvala gick hon fram och öppnade dörren, där stod en Alice som lät Lily falla i hennes armar. Försiktigt ledde Alice Lily till hennes säng och lät henne sätta sig på den.

- Det är någon som vill prata med dig, sade hon försiktigt. Fast han kan säkert vänta om du inte orkar nu. Han förstår.

Lilys tankegångar sattes än en gång igång i en virvlande fart. Var det Severus...Snape? Var det Dumbledore? Kunde det vara Remus? Eller vänta....James...

- Vem är det? viskade hon hest och kände genast hur förskräckligt ont i halsen hon hade. Hon satte en hand mot den och Alice uppfattade gesten, hon sprang genast iväg och hämtade ett glas vatten som hon gav till Lily som girigt drack upp innehållet. När hon var färdig med det tittade uppfodrande hon på Alice.

- Säg vem det är, sade hon med en nu mycket klarare stämma. Vattnet hade gjort sitt även fast halsen fortfarande värkte.

- James.

Lily blev plötsligt lite gladare, det var iallafall inte Severus. Hon nickade mot Alice och ställde sig upp, följde efter henne nerför trappan till uppehållsrummet. Alla som satt där blev helt tysta och tittade medlidsamt på henne, vilket Lily faktiskt tyckte var rätt påfrestande. Hon försökte ignorera blickarna och koncentrera sig på att följa efter i Alices spår. De gick upp för en ny trappa, den som ledde till pojkarnas sovsal. När de hade klivit uppför sista trappsteget och Sirius sprang förbi dem. I dörröppningen som han kommit ifrån stod James. Lily gick med försiktiga steg fram till honom och lät han hålla hennes hand.

- Kom in, sade han lågt och drog med henne in i sovsalen. När de satt sig på hans säng vände han återigen sin uppmärksamhet mot henne. Tittade henne djupt i ögonen.

- Hur mår du?

Hur mår du? Det var väl rätt uppenbart... Om det varit någon annan skulle Lily ha suckat och himlat med ögonen. Men det här, från James var oväntat. Sen när var han så omtänksam?

- Hur skulle du mått om Sirius svek dig på det värsta sättet? motsvarade hon och en rynka bildades i James panna, men den slätades snart ut när han fattade vad hon sagt. Han satt tyst ett långt tag, det här var visst svårare än han trodde... Han kanske skulle köra värsta pepptalket.

- Är det något du behöver? frågade han istället och tittade henne i ögonen.

- Dig, svarade Lily och just vid den stunden tog bådas hjärtan ett skutt, båda log mot varandra och James omfamnade henne i en lång kram.

Inte långt därifrån satt Harry i en mörkröd soffa, framför en sprakande värmande eld. Bredvid honom satt Hermione, som vanligt med näsan i en bok, och Ron. Harry själv, som faktiskt var riktigt trött även fast han inte hade gjort något annat än att ha slöat, stirrade trött i elden. Var det såhär det hade gått till? Var det såhär hans föräldrar hade träffat varandra? Antagligen var det så.

Men han var glad och nöjd, den gamla oron var som bortsköljd. Efter en blick på sina vänner reste han sig upp.

- Jag går upp och lägger mig, gäspade han.

- Bra idé, svarade Hermione och lade ner boken samtidigt som Ron mumlade något liknande. Trion gick uppför trappan och skildes sedan till varsin sovsal.

Jättebra kapitel! Älskar hur du får allt att verka så verkligt !!

AWESOME, älskar hur du skriver♥♥

Älskar hur du skriver!