LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara nickar och ser frågande på honom, "Jaga?" säger hon undrande, och känner sig inte alls säker i hela situationen. Hon skulle ge sig in i något hon fruktade mer än ett slagfällt med fiender, något som återkom i hennes mardrömmar. Dessutom skulle hon vilja det frivilligt ja inbjuda till det. Men hon tog Daerons arm med iskalla händer och fördes ut på dansgolvet. Än kunde hon varken le eller slänga blickar, hon var inte lugn nog för det ännu. Hon tog ett djupt andetag och lät tränga undan allt det obehegliga i sitt undermedvetna som hon så ofta brukade göra och slappnade sedan av och började le och skratta likt de andra damerna i rummet, och snart såg hon honom, han gick inte att ta misste på han var den som var mer ståtligt klädd än någon annan i exklusiva tyger och dyra smycken.

"I mellan är den kvinnan som utbjuder en utmaning mer intressant än den som slänger sig mot en", förklarade Daeron med ett leende då han ledde Tamara till dansgolvet.
Dansen som dansades var en av de enklare, utan större variationer, och Daeron började med större självsäkerhet leda Tamara över golvet. Samtidigt försökte han få henne att känna sig bekväm, och gjorde narr av de andra paren, då han fick syn på någon i en hemsk klänning, eller en gammal man som var alldeles för drucken.
Tamara log snart, men något ändrades då hon fick syn på lorden. Daeron svängde om dem så han kunde kasta en blick mot lorden, och fann det svårt att tro att han var en kvinnokarl. Den rikligt broderasde vestens knappar fick kämpa för att hålla fast över hans mage, och en yvig mustasch prydde hans övre läpp.
"Ngh, jag tycker plötsligt väldigt synd om stadens kvinnor", sade han med en grimas och tog dem några sävngar närmare lorden, som dansade med en äldre kvinna för tillfället.

Tamaras ögon smalnade då hon fick syn på lorden, hur skulle hon ens kunna försöka vara intresserad av den gubben? Han såg ju hemsk ut, och Tamara hade på sätt och vis hoppats på en åtminstonde någorlunda snygg medelålders man, inte en tjock gubbe. "Och jag tycker plötsligt ännu mer synd om mig." mummlar Tamara tillbaka och kunde inte ens förmå sig att le mot honom. Men han hade ändå sett henne ty han hade höjt blicken och mött hennes när de dansade förbi och något i hans blick sa henne att hon skulle bli nästa offer. Tamara nöp ofrivilligt till hårdare i Daerons arm när dansen var slut och gubben mer eller mindre föste undan kvinnan han dansade med och kom till dem.

Daeron log roat åt Tamaras kommentar, och bugade sig sedan djupt då musiken tystnade. Det tog inte länge för orkestern att stämma upp ett nytt nummer, och då lorden närmade sig dem drog Daeron Tamara nära sig.
"Kom ihåg, var inte för enkel, men var intressant", viskade han, och låtsades sedan skuffa undan henne. Han ignorerade lorden och gick tillbaka till bordet de suttit i efter att ha nappat åt sig ett nytt glas champagne. Daeron hade nog aldrig smakat något lika gott, om man inte räknade med dryckerna i Vattnadal som Elrond bjudit på.

Tamara skulle i vanliga fall sagt något illsket till dem båda och förmodligen knäat dem av sin fräckhet. Hon var inte precis en handelsvara som vem som helst kunde få och bestämma över, men visst hon skulle allt befinna sig i det för ringens skull. Lorden var sliskig och höll vad hon tyckte allt för nära och handen gled allt som oftast dit där den inte borde vara. Det krävdes en enorm behärskning från hennes sida att helt enkelt inte bara slå ner honom. Men allt genom dansen kände hon sig mer och mer borta, som när hon fick i sig för mycket alkohol men nu var det som en annan vilja tog över hennes. De dansade dans på dans och Tamara slappnade tillslut av i hans omfamningar, men hennes ögon blev mer och mer blanka och frånvarande. En del av henne var fortfarande medveten om vad som pågick, men hon kunde inte längre göra något åt det. Slutligen slutar ännu en dans och lorden drar iväg med henne och ger henne att dricka samtidig so de skrattar, pratar och nojsar med varandra obehindrat och lätt.

Daeron satte sig vid ett av borden och rullade runt innehållet i de halvtomma champagneglaset medan han följde Tamara och lorden med blicken. Han kunde inte se något onormalt hos lorden, förutom då att han hade ne så vacker kvinna i sina armar, så som han såg ut. Men å andra sidan var han rik och mäktig, och kunde imponera på kvinnor med det. Daeron hoppades att Tamara inte hade haft fel.
"Jag kan inte förstå vad din fru tänker."
Daeron såg milt intresserat upp, och fick syn på kvinnan med påfågel masken. Han log och gjorde en gest mot stolen intill, där hon villigt satte sig.
"Hur så?"
"Lämna dig för en sådan", svarade kvinnan med ett leende och nickade mot Tamara och lorden, som ännu var upptagna i sin dans.
"Hon gillar mustascher", skämtade Daeron. "Men jag är glad att mitt sällskap duger åt någon, mrs?"
"Levithan. Antonia Levithan." Daeron tog handen hon räckte fram och kysste den mjukt.
"Daeron A- Gray. Baron Daeron Gray." Daeron kunde ha slagit sig själv, han hade nästan glömt bort sitt alias. Men inget av detta syntes i hans ansikte.
"Trevligt att träffas Daeron."

Det som ännu var Tamara, ett medvetande långt bak, bävade sig inför vad som hände. Hon hade inte den minsta kontroll över sig själv eller sina handlingar och hon gissade att för att hon visste vad hon gett sig in på kunde inte lorden ta över allt hos henne. Hon kunde bara hoppas att Daeron höll sitt ord och lovade att inte låta lorden skada henne eller komma åt henne. Lorden trugar i Tamara drycken och på lukten att dömma är det något mer än bara, vin. Men vad skulle hon göra, hon drack upp det utan att kunna hindra sig.
Och kvällen gick, Tamara blev mer och mer borta och mer och mer tillgänglig för lorden. Hon satt i hans knä, och han förde handen längst hennes lår. Slutligen när natten var som svartast drar han upp henne på fötter, "Följ med mig in på mitt rum min sköna." säger han och hon får sliskiga pussar längst halsen och ner på den bara urigningen. Tamara låter sig motståndslöst föras med honom, på ostadiga ben, men fortfarande glatt pratande med lorden, men inget hon längre själv styrde. Hon kunde bara hoppas att Daeron skulle vara med henne nu, för annars....

Daeron höll ett öga på Tamara och lorden, men synbart var han helt engagerad konversationen med Antonia. Det visade sig att hon blivit bortgift åt en äldre gentleman då hon fyllde sjutton, men än hade de inga barn, för Antonia undvek hans säng bäst hon kunde. Men några veckor tidigare hade hon hamnat i lordens säng, och hennes berättelse stärkte bilden att lorden faktiskt hade ringen. Hon hade inte haft någon kontroll över sig själv.
"Det är rätt varmt här, ska vi gå en sväng?" föreslog Antonia förförande, och strök Daerons arm med sin hand. Han kastade en blick mot Tamara och lorden, men de visade inga tecken på att lämna festen ännu. Dessutom fanns det inget han ännu kunde göra om de ville fortsätta.
Så han nickade, och följde Antonia ut ur danssalen, in i en mindre gång, där hon tryckte honom upp mot väggen och hungrigt kysste honom. Daeron var inte sen med att vända om situationen.
Ingen passerade dem då de älskade mot väggen, men då Antonia fått sina kjolar i ordning efteråt hörde de ett drucket fnitter, och en mansröst passera. Daeron fick syn på lorden och Tamara, och hans hjärta sjönk i magen.
"Jag måste gå", sade han och kysste Antonia hårt. "Tack." Men hon grabbade tag om hans arm.
"Vad ska du göra?"
"Jag måste... hämta min fru." Antonia nickade och tog tag om Daerons hand. Till hans förvåning ledde hon honom upp till lordens rum längs en annan väg, så de inte blev märkta. Det var tydligt att ladyn ville ge tillbaka åt lorden.
De nådde korridoren där dörren till lordens rum fanns, genom vilken Tamara redan försvunnit. Två vakter stod utanför. Daeron klämde handen i en knytnäve och då han öppnade den, sken den ljusblått. Han vinklade handflatan mot vakterna, som ryckte till och föll ihop på marken.
Antonia såg med skräckblandad förvåning på Daeron, och följde tvekande efter honom till dörren. Den var låst, men Daeron slog upp den med kraft och steg in i rummet.

Då lorden hade dragit in Tamara på sitt rum, låst och bett två vakter att hålla vakt utanför hade han förändrats. Från den något ädle herre till en våldsam man som ville ha det han så hett eftersträvade. Han drog av Tamara kläderna och hade bryskt knuffat ner henne på sängen när han såg hennes kropp. Men ärret och blånaderna tycktes inte förbittra honom nämnvärt så länge. Inom sig kved Tamara av skräck och räddsla, inte en gång till bad hon inom sig, och vart var Daeron? Hon skrek till, men inte ett ljud kom över hennes läppar då han satte igång. Men han var inte i särskild god form och pustade och stönade så han vilade rakt på hennes orörliga kropp. Tamara kunde knappt röra sig under mannens obeskrivliga tyngd och hon hade med ens gett upp hoppet då hon hörde dörren slås upp.

Daeron svor då han såg Tamara och lorden. Han hade knappt försenat sig någon minut, men lorden var tydligen snabb i tagen då han äntligen fått Tamara in i rummet.
Daeron lyfte handen och röt ut ett ord, som fick lorden att slungas bort från Tamara och ner på golvet. Daeron gick snabbt mot honom utan att sänka handen. Lorden försökte ställa sig upp och såg förfärat på Daeron, som repeterade ordet lägre, men kraftfullt dock, och lorden slungades längre bort från Tamara, och svärdet.
Lordens huvud slog i väggen, och blod vällde ut ur ett sår i tinningen. Han verkade förlamad av slaget, och Daeron ställde sig över honom.
"Jag skulle ha låtit dig leva, men nu", sade han hatfullt, och knyckte med handleden, som om han viftade undan en fluga. Lordens huvud vreds åt sidan, och hans nacke bröts. Kroppen sjönk ner på marken med munnen halvöppen. Daeron hukade sig och tog ringen ur lordens mittfinger.
Då han vände sig om märkte han att Antonia hade under tiden gått till Tamara och hjälpte henne att kyla sig.