The Battle of Love

Helt otroligt! Jag vaknade kvart över nio för 15 minuter sen alltså. Weird. Måste varit för att du la ut delen då! X_X

haha vad söt du är!

Jag vet, ;3 haha måste sluta ta emot komplimanger så. x_x
Men du kan la skriva mer iaf? DD

Extreeemt braigt dude!

Du skriver helt otroligt bra, vet du det? Det är möjligt att jag har nämnt det förut.. Men jag vill ha MEER! : D

Kommer mer alldeles snart!

Yey! : D

Snart? Nu har det gått 7 timmar

Meer nu ;DDDDDDD
Du skriver grymt bra. ♥

"ÖPPNA ERA JUBELIDIOTER DET ÄR PANSY!"

Asså vissa komentarer i dina storys får mig att garva som en idiot xd ♥

Förlåt men har varit hos en frisör och sen har jag ätit och det så jag glömde bort! Tack! ♥



Hahaha jag tycker synd om Pansy för hon verkar alltid vara den elaka när man egentligen inte vet allt om dom eftersom Rowling inte beskrev henne så jätte mycket då borde du veta vad dina gör! ♥

**********

Chapter Twenty - Ghost

Draco Malfoy

Hon stod fortfarande kvar och kollade på oss. Hennes ögon mötte mina och stannade där. Dom gröna ögonen såg så vackra och snälla ut men när jag kom och tänka på vilket monster hon var så vände jag mig om.
"Nej vi ska just gå in."
Hon såg lite sårad ut men hon fejka säkert för hennes ansikte blev stelt direkt efter.
"Okej jag skulle ändån just ringa ett samtal" sa hon och gick in.
Alla kollade på varandra och den som såg räddast ut var faktiskt Pansy. Hon var alltid tuff men hon har fobi för vampyrer.
"Jag kommer inte kunna sova inatt" sa hon och tårar började kana nerför hennes kind.
"Jo du klarar allt, även vampyrer. Du är ju den tuffaste jag känner" sa jag och pussade på hennes huvud.
Hon nickade.
"Ska vi gå in?" frågade Astoria.
"Gå ni. Jag ska bara ta en promenad" sa jag.
Dom nickade och jag började gå där ifrån in mot skogen. Jag vet att vi inte får vara där men ingen rektor verka bry sig om sjätte eller sjundeårs elever går in dit. Nej jag vill verkligen inte att Emily är en vampyr. Hon verkade vara en sån vänlig person. Jag är visserligen inte kär i henne men kanske på gränsen för att bli. Skogen var tyst idag. Men en vit häst sprang precis förbi mig. Eller jag borde inte säga häst utan en ernhörning. Dom är så vackra djur. Ett av dom vackraste varelserna på jorden.

"Draco" viskar en tyst röst.
Jag vänder mig om men ingen där.
"Draco" ekor det igen.
Jag snurrar runt men ingen person någonstans.
"Vem är det?"
Rädslan börjar ta över igen. Ingen är här alls så hur kan någon säga mitt namn? Fast jag kan ju bara inbilla mig det fast varför skulle jag göra det?
"Draco jag älskar dig."
Rösten. Den rösten kunde man känna igen från flera mil här ifrån. Den ljuva och vackra rösten som fick mig att mjukna. Men det kan inte vara sant. Hon är död.
"Hermione?"
På några minuter händer inget. Men sen kom hon. Hermione kom fram bakom träden och gick långsamt mot mig. Hennes hud blänkande vit och skimmer runt sig. Jag började springa fram för att krama henne men jag sprang igenom henne. Jag backar och nu står hon framför mig. Jag höjer min hand och hon lägger sin hand i min men jag känner ingentingen. Det känns inegntingen. Tårarna rullar ner som bowlingklot.
"Jag älskar dig."
"Och jag dig Mione."
Hon kramar mig och jag tillbaka även fast jag inte känner någonting. Vi står så ett tag tills jag tog mod att fråga.
"Vad är du?"
"Så smart borde du vara. Jag är ett spöke. När jag dödades kom jag till himmelsriket men jag fick inte passera."
"Varför?"
"För att jag har saker att fullborda här på jorden innan jag ger mig av föralltid. Jag måste hjälpa till och döda Voldemort."
Voldemort. Jag hatar honom. Han och sin äckliga orm Nagini. Jag ska kämpa i kampen och jag ska döda den där slyniga ormen. Usch. Jag dör i kampen om jag så måste för inte en chans att jag går med i dom ondas sida. Jag kommer stå där på plats med Hermione, Harry, Ron och dom andra.
"Jag är med till slutet" sa hon och skrattade.
Jag kunde inte motstå att le lite.
"Nu måste vi tillbaka. Jag måste få hälsa på dom andra."
Jag nickade och vi började gå mot slottet. Vi gick igenom portarna och alla som stod där inne i hallen blev helt stumma - ögonen såg ut att ploppa ut och munarna nästan släpades på golvet - men ingen sa något. Viskandes hördes. Harry och vissa andra var påväg nerför trappan och stannade stirrandes när dom såg mig stå där med Hermione.

**********************

Harry Potter

Vi skulle gå ner till salen för att äta men stannade för att in genom portarna kommer Draco in med min allra bästavän. Hon som dog för snart 2 månader sen. Hon var kritvit och det lös om henne. Hon log stort när hon såg mig.
"Harry!" skrek hon och bokstavligen svävade fram till mig och när hon kramade mig gled hon igenom mig. Jag kände henne inte. Det var som att krama Missnöjda Myr.. Vänta lite. Glänser, vit och orörbar. Hon är ett spöke. Min Hermione är ett spöke.
"Har jag missat något?" frågade hon flinandes.
"Men Harry, det ser ut som du sett ett spöke!" sa hon och skrattade.
"No shit?" frågar jag men skrattar jag med.
"Ron" säger hon och vänder sig mot honom. "Jag har saknat dig med."
Jag är helt förvirrad.
"Det finns något ni missat" säger en röst nerifrån och det var Draco.
"Vadå?" frågar jag.
"Vi kan inte ta det här. Vi går till Gryffindors uppehållsrum.
Jag nickade och bara några minuter sitter vi alla samlade. Hermione, Ron, Draco, Ginny, Lavender, Parvarti och Padma, Dean och Seamus. Sen kom tvillingarna också.
"Berätta" säger Geroge.
"Ja berätta nu Drakie" säger Fred.
Han gav Fred en sur blick men sen kollar han allvarligt på oss.
"Ni vet hon Emily Swann? Den nya tjejen i Slytherin?"
"Ja hon den heta!" utbrister Seamus.
"Ja, hon den heta. Hon har en hel del hemligheter."
"Vi lyssnar."
Och det var då han berättade en chock som ingen av oss anat.