Lily~James - Always and forever [SV]

(inte för att vara tjatig)men kommer hela denna ff sluta när James och Lily dör?

Nix den tar inte slut där
Jag avslöjar lite nu;

Den kommer som längst (alltså jag vet inte riktigt om det kommer så långt, vem vet jag kanske får skrivkramp) fortsätta till alla har dött (Alltså tjugoett år till)
Jag kommer dock inte skriva så mycket om Harry. Eller jo, men jag menar inte ur hans ''synvinkel''. Harry kommer inte vara en av huvudpersonerna.
Jag kommer nog hoppa runt lite mellan vilken vinkel jag skriver i alla de åren där det inte händer så mycket. Och jag kommer självklart inte skriva två kapitel för varje månad under de tolv åren som Sirius satt i Azkaban. Men några saker som jag tror att jag ska skriva om (jag har inte planerat riktigt så långt än) är kanske: Hur tänkte Pettigrew? Hur kände sig Sirius? Hur var de första månaderna i Azkaban? Höll raseriet mot Peter tillsammans med kraften från dementorerna på att göra honom galen? Och hur kändes det för Remus när han trodde att alla hans vänner var antingen mördare eller mördade?

Sen kommer jag nog hoppa lite där. Alltså jag vill inte avslöja för mycket heller

Men ska jag vara ärlig har jag redan skrivit en epilog

Yeeeeeeeeeeeey

REMUUUUUUS LUUUUUUPIIIIIIIIIIN!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥

Du är helt awesome! Längtar tills nästa kapitel ♥

Kommer det mer snart?

Sanningen e att jag blir lite stressad om jag inte har minst ett kapitel på lager... så ska bara skriva färdigt nästa hehe

Ok det är bra jag väntar!!!

Very good!

Ni som tycker Remus är med för lite kommer digga detta kapitlet.

Ni som vill läsa mer om Remus kommer älska nästa kapitel.

Kapitel 18
Sorg
Juli 1977

På denna plats miste Lily och James Potter livet
den 31 oktober 1981.
Deras son, Harry, förblir den enda trollkarl som någonsin har överlevt den dödande förbannelsen.
Huset, som är osynligt för mugglare, har lämnats i sitt förfallna skick som ett monument över familjen Potter
Och som en påminnelse om det våld som splittrade familjen




-Herregud… James… hur… flämtade Lily.
-Han sa inget, sa James. Hans röst lät konstigt tom och sorgsen.
-Va? Sa Lily frågande.
-Han sa bara ’’Jag ringer från sjukhuset. Din mor har dött, James. Kom så fort du kan.’’
Lilys ögon tårades när hon såg James chockade ansikte. Det… det kunde inte vara sant. Stackars James!
Remus och Sirius, som också hade sett genom glasrutan, kom instörtande och frågade genast vad som hade hänt.
James var fortfarande chockad, och hans ansikte var blekt och uttryckslöst.
-Hans pappa ringde, sa Lily. James mamma ligger på sjukhuset… hon… hon är död, faktiskt…
James vände sig mot Lilys axel, och hon omfamnade honom.
-Jag måste dit, sa han med gråten i halsen.
-Någon borde följa med, sa Lily. Vem kan?
-Slingersvans ligger och spyr i någon buske, muttrade Sirius. Han proppade i sig fem chokladkakor, den idioten. Jag skulle gärna följa med, men mamma förlåter mig aldrig om jag drar nu…
-Jag tror jag borde stanna och ta hand om maten, sa Lily, och kastade en snabb blick på Remus brända fingrar. Remus, kan du…?
-Självklart, svarade han och nickade. Hur tar vi oss dit? Tagghorn? Hallå?
James svarade inte, så Lily fick rycka in och svara på Remus fråga.
-Transferera er är nog bäst, sa hon. Lycka till.
Remus nickade, grabbade James arm och med ett poff var de borta.

-Berättade han inte vad som hade hänt? Sa Sirius chockat. James pappa, alltså?
-Han sa bara att hon hade dött och de var på sjukhuset, sa Lily, och nu hade tårarna börjat strömma ner från hennes kinder. Jag fick aldrig ens träffa henne… och stackars James…
-Mår du bra, Lily? Frågade Sirius oroligt.
Lily hickade till lite och torkade bort tårarna med baksidan av handen. Hon tog ett djupt andetag.
-Jag, jag mår bra, sa hon. Kom nu så letar vi upp Peter.


När de kom fram till Sankt Mungos (eller Sankt Mongos, som Petunia kallade det) var vänterummet ganska tomt. En häxa som hade ett öra och de andra i handen satt i ett av hörnen, och en man vars hand om och om igen snurrade runt runt på handleden satt några stolar ifrån henne.
James var fortfarande i chock och inte så mycket till hjälp. Remus såg sig omkring och fick syn på kvinnan i receptionen.
-Kom, Ta… James, sa han och drog sin vän i armen. James stapplade efter fram emot den lilla disken.
-Ursäkta, sa Remus och harklade sig. Vi letar efter Dorea Potter.
-Vilken sorts skada har hon råkat ut för? Sa kvinnan och började bläddra i något register.
-Öhm… hon är död, sa Remus. Hennes man, Charlus, ringde oss för bara några minuter sen. Detta är hans son, James Potter.
-Och du?
-En vän, jag bara hjälpte honom att komma hit…
Kvinnan iakttog de över sina halvmånsformade glasögon, som påminde mycket om Dumbledores. Hon reste sig upp och pekade sedan vart de skulle gå.
-Nå, jag skickar ett meddelande till Doktor Smith, han kommer vilken sekund som helst och hämtar upp er här för att ta er till rummet där Mrs Potter ligger. Tyvärr får bara familjemedlemmar och nära anhöriga följa med in.
-Självklart, sa Remus förstående och tittade sedan på James. Jag ska bara se till så han vaknar till liv först…
-Mhm, sa kvinnan bakom disken frånvarande. Hon tryckte in några knappar på någon maskin hon hade, och tittade sedan upp.
-Jag har meddelat Doktor Smith. Sätt er ner så kommer han om ungefär fem minuter.
-Tack så mycket, sa Remus. Han tog tag i James axlar och tryckte ner honom på en stol, och slog sig sedan ner på stolen brevid.
Remus kastade då och då oroliga blickar på James, som om han trodde att han skulle svimma av när som helst. James var inte medveten om detta, utan fortsatte att bara stirra tomt ut i luften.
-Tagghorn, hur mår du? Frågade Remus oroligt. Jag… jag är verkligen jätteledsen…
-Var inte det! Sa James plötsligt. Han hade vaknat till som med ett ryck, och han lät road. Mamma är inte död!
-Tagghorn… sa Remus bedjande då blickar föll på de. Sänk rösten…
-Mamma är inte död! Upprepade James. Mamma kan inte dö! Hon är odödlig! Mamma är inte död!
-James… sa Remus. Alla männniskor kan…
-Inte min mamma, sa James hastigt och skakade på huvudet. Hans röst var gäll och han spottade nästan ut orden. Det har aldrig slagit mig att hon kan dö. Och det som inte har slagit mig kan inte finnas, eller? Eller jo, många saker. Till exempel…du? Du finns väl? Finns du? Du har aldrig slagit mig, eller? Jo, när du har varit en…
Remus slog hastigt handen för munnen på sin vän. James fortsatte babbla, men nu hördes bara ett kvävt mummel.
-Tydligen har jag ett ärr i nacken. Det sa du i våras, på Hogwarts, eller hur? Varför har ingen berättat? VARFÖR HAR INGEN JÄVEL BERÄTTAT FÖR MIG ATT JAG HAR ETT ÄRR I NACKEN!?
-Finns det något rum där vi kan… sa Remus bedjande till häxan i receptionen.
-Första dörren till vänster, sa hon utan att titta upp. Hon hade tydligen varit med om liknande situationer förut.
Remus drog upp sin vän ur stolen och puttade honom fram emot första dörren till vänster i korridoren. Han öppnade den, knuffade in James, gick in själv och låste dörren.
-James, lugna ner dig! Skrek han så fort dörren var stängd.
Först nu tystnade James och slutade babbla rakt ut.
De befann sig i ett litet, fyrkantigt rum, med två mörkgröna soffor. Remus puttade ner James i en av de och satte sig sedan bredvid.
-Hur gammal var din mamma? Sa han lugnt efter en stund.
-Hon ÄR femtioåtta år. Hon ÄR det fortfarande, för hon lever? Fattar du?
Remus sa ingenting utan kollade oroligt på klockan. Tre minuter hade gått.
Efter ytterligare en minut snyftade James till. Remus kollade på honom.
-Min mamma är död… viskade James och tårar rann ner för hans kinder. Allt det gälla och skräckinjagande i hans röst var som bortblåst. Nu lät han liten, sorgsen och ynklig.
Remus lade en hand på sin väns axel.
-Vi kommer troligtvis alla att gå igenom det någon gång, sa han. Det… det var tragiskt att det hände så pass tidigt för dig och din mamma. Jag förstår att det är jättejobbigt, men kom ihåg att du har en underbar flickvän och tre vänner som alltid finns där för dig. Snart kommer du också ha en son eller dotter, som kommer älska att ha en sån pappa som du.
-Tänk om Lily försvinner då? sa James. Eller jag? Tänk om barnet också bara kommer att ha en förälder? Eller inga alls?
-Du och Lily försvinner inte, sa Remus och skakade på huvudet. Det ska Sirius, Peter och jag se till. Dessutom är ni arton, och din mamma var fyrtioett när hon fick dig.
Men du har ju i alla fall fått växa upp med henne, eller hur?
-Ja… medgav James. Du har rätt. Jag har fått ha henne hela min barndom.
Remus nickade och det knackade på dörren.
James reste sig motvilligt upp och gick fram för att öppna dörren. Framför honom stod en man, ganska lång, med stora glasögon och silvergrått hår som var kammat bakåt. Han bar en vit rock och hade en skrivplatta i handen.
-Mr Potter, sa han. Om du är vänlig och följer med mig så ska jag visa dig rummet där Mr och Mrs Potter är.
Han tog en paus och fick plötsligt syn på den andra pojken.
-Ehem, Mr…?
-Lupin, sa Remus snabbt. Jag väntar i väntrummet. Är det okej, James?
James nickade.
-Du behöver inte stanna om du inte vill, jag kan ta mig hem själv.
-Det är lugnt, jag kan stanna, sa Remus.
-Så bra, sa mannen som uppenbarligen var Doktor Smith. I rummet längst bort i korridoren, till vänster, finns dricka, tidsskrifter och annat.
Remus nickade och gick ut genom dörren.
-Så, sa doktorn och vände sig mot James. Vill ni vara så vänlig att följa med mig.
Doktorn vände sig om och gick med snabba steg igenom korridorerna. Sankt Mungos var som en labyrint, och James hade svårt att förstå hur Smith kunde hela huset som om det vore hans ficka.
Till slut stannade han, så hastigt att James nästan gick in i honom.
-Här är det, sa han. Gå in du. Du hittar tillbaka när du är klar.
-Öhm… faktiskt så tror jag inte att jag gör det… sa James, men doktorn hade redan gått.
James tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Han hann inte se någonting av rummet, och speciellt inte sin mor, då hans pappa omfamnade honom i samma sekund som han steg in genom dörren.
-Pappa, snyftade James in i sin fars axel. Pappa, är det sant att mamma är död?
Charlus sa ingenting, men James kände att han nickade långsamt.
Han snyftade häftigt till och drog sig ifrån sin pappa, för att kolla sig omkring. I en säng, längst bort i vänstra hörnet, låg Dorea Potter.
Det såg ut som om hon sov, fast huvudet var lutat bakåt i en ställning som hade varit ytterst obekväm för en levande person, och hon andades inte.
James sa ingenting, han grät inte, han bara satte sig på stolen och höll sin mors hand. Han kände skuldkänslor, han borde väl känna mer? Alla fina stunder han haft med sin mamma… han kom inte på en enda just nu, men visst hade han väl haft fina stunder tillsammans med sin mor? Det måste han ju ha haft? Eller…
-Hur, flämtade han efter ett tag.
-De var hemskt, sa Charlus. Vi skulle precis gå till en fest hos grannarna. Dorea hade höga klackar, och snubblade till i trappan. Jag fångade upp henne och frågade om hon hade skadat sig, men hon skrattade bara, ställde sig upp och slet sig ur mitt grepp. Sen tog hon ett steg, och plötsligt tog hon sig bara för hjärtat och sjönk ihop.
James sa ingenting, och han ville inte föreställa sig scenen i huvudet heller.
Under hyllan stod ett par röda klackskor. De sa mer än tusen ord.
-Ta med dig den ena hem, sa Charlus som om han läst James tankar.
James nickade, böjde sig ner och tog upp den. Han satt tyst och betraktade den i sin hand.
-Mamma hade väl inga hjärtproblem, sa James efter en stund. Hon var ju 59 år, hon borde inte dött av ålder.
-Det borde hon verkligen inte, sa Charlus. Och det tror jag inte att hon gjorde heller för den delen. Vi… vi fick nyss veta att Dorea hade ett svagt hjärta. Vi visste inte om det.
-Visste… visste hon om det? Sa James långsamt.
-Antagligen, sa Charlus. Hon kände det något, doktorn sa att sådana hjärtproblem gjorde fruktansvärt ont i upp till ett år innan man dör av det. Men din mor gnällde eller klagade aldrig, James. Minns du den där gången när hon bröt handleden, och ändå tog hand om tvätten, lagade mat och allt sånt som hon brukade. Inte förrän jag såg att hennes handled nästan var lila sa hon någonting, och det var för att jag frågade henne.
-Men pappa… om hon hade sagt någonting hade vi ju kunnat stoppa det, sa James. Gett henne medicin, gått till en proffesionell botare.
-Troligen, sa Charlus med ett sorgset leende. Det går att skjuta upp och fördröja det, men det går inte att ta bort felet helt. Medicinerna botar inte smärtan, det bara gör så att man inte kan dö av det lika snabbt.

Man blir väldigt trött av medicinen, jag tror din mamma hellre ville leva ett år till, ett lyckligt år, trots att det var smärtsamt, än att leva fem år till, lika smärtsamt, där hon tog massor av tabletter, alltid var trött och dessutom knappt närvarande för dig eller mig.
-Det… det är därför att hon har varit så… närvarande de senaste månaderna? Jag trodde det hade något med flytten att göra, att hon var orolig och på så sätt överbeskyddande på något konstigt sätt…
Charlus skakade på huvudet och skrockade lite.
-Jag och Dorea har alltid litat till hundra procent på att du klarar dig utmärkt, sa Charlus. Men hon måste ha vetat… länge… det är mitt fel, jag märkte ju att något var på tok. Hon var plötsligt helt hyper och ville göra massor av grejer, besöka platser hon alltid velat besöka… imorse sa hon att hon ville träffa Lily Evans, din flickvän. Vi tänkte skriva till er på kvällen, men…
-Lily och mamma hade kommit jättebra överens, det är jag säker på, sa James, innan det värsta av allt plötsligt gick upp för honom.
-Pappa?
-Ja?
-Hon fick aldrig veta… James skakade på huvudet och tårarna brände som eldwhisky i hans ögon. Hon fick aldrig veta att hon skulle bli farmor.
Charlus omfamnade sin son. Det lyckliga beskedet om att få en ny släkting, korsat med att ha förlorat sin livskamrat, blev en konstig krock.
-Vad roligt, viskade han i James öra.
-Om det blir en flicka döper vi henne till Dorea, snyftade James i sin pappas axel.
Charlus sa ingenting, men James visste att han log.

Nejmen åh.. vad sorgligt.
Men bra kapitel ändå!