Hunger Games....Sweden (Rollspel)

"Jahapp" säger jag när vi senare den dagen sitter intill ett träd. Varför? Varför? Men på något sätt känns det som om jag är glad över att blivit vald, annars skulle ju någon annan tvingas vistas här i den här mardrömsarena.
Jag tänker på vad han egentligen gör, jag sitter i en hungerspelsarena mot ett träd med en tjej han knappt känner. Det känns som om det har varit en väldig spänd stämning mellan dem. Men när jag tänker efter är det inte så konstigt, vi kommer troligtvis dö båda två inom en kort tid.

Jag tittar på Ryan. Hur kom det sig att jag satt här med honom? Jag som levt ensam hela mitt liv. Nu satt jag här på den kanske värsta platsen i världen med en pojke som jag knappt känner och inom en snar framtid skulle säker båda vara döda. Jag ser mig omkring. Det är tyst, nästan skrämmande tyst.

Jag befinner mig på en äng, Kevin står där. Han räcker ut sin hand emot mig.
"Allt kommer bli bra" säger han. Sen hör jag ett skott avlossas och Kevin, min älskade tvilling ligger död på ängen.
Jag springer men ändå inte, jag kommer ingen vart. Det är som att springa på ett rullband i motsatt riktning än vad rullbandet går. Jag känner hur tom jag känner mig inombords men jag kan inte ens få fram tårarna. Det känns som ett slag i magen fast värre. Mycket värre.
Jag vaknar med ett ryck.

Jag tittar på Ryan. "Mardröm?" undrar jag och lägger huvudet på sne.

"Ja" svarar jag och ler lite åt minnet som hade varit nästan likadant för ett ta sen, för att vara ärlig har jag inte än aning när det var. Msn förlorar liksom tidsuppfattningen här.

Jag sitter i trädet och tänker på om att det kanske är dags att gå skillda vägar jag och Lily, för vi har kommit ganska långt nu och det känns som att det slutar med att det är vi som ska döda varandra i slut änadan. " jag tittar på Lily. Jag vill inte väcka henne nu utan det får bli imorgon. Jag blundar och sommnar om igen.

Jag gäspar. Det gör ont i huvudet och ögonlocken börjar kännas tunga. Jag sluter ögonen.
Jag står på avsattsen. Den här gången backar jag. Jag snubblar och landar i en taggbuske. blodet börjar rinna från alla sår. Jag ställer mig upp och vinglar ut ur busken. Jag ser att det är en rosenbuske med blodröda rosor. Tänk att något så vackert som rosor kan göra så ont.
Jag vaknar och ser att det nu är ljust. "Hur långe sov jag?" frågar jag Ryan. Det var en konstig dröm.

"Inte jätte länge, en timme kanske" svarade jag.
Jag har aldrig varit typen som haft lätt att somna och att veta att ifall man somna skulle man ha en mardröm gjorde inte saken bättre.

"Okej, jag hade en jätte konstig dröm. Men den glömmer vi nu, det kanske är bäst att vi äter något" säger jag och fingrar på några grässtrån.

"mm" mumlade jag och öppnade ryggsäcken. "Bär?" frågade jag medans jag kollade henne rakt in i ögonen. Det var det bästa jag kom och tänka på.