The Alicia Spinnet Games

Längtar med!!!!!!!!!
__________________________________________
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=19342&page=1[

NU när jag äntligen har tillgång till elektricitet igen kan jag skriva dag två! Jag hoppas ni gillar det

En hemsk lukt slår emot Vanessa Treens när hon öppnar den sjunde väskan. Hon sticker försiktigt ned handen och rotar omkring lite. Och drar upp något slemmigt.
"Usch!" stönar hon och drar fram en klibbig smet som ligger löst på bottnen i det röda fodret.
"Vad har du hittat?" ropar LillLuna från andra sidan ymnighetshornet. Hon försöker lära saganda att hantera en kniv med inte helt misslyckat resultat.
"Det är något jätteäckligt här!" svarar Vanessa argt. LillLuna ler lite melankoliskt för sig själv. Vanessa är så butter. Och saganda är inte bättre, hon är rent av mesig. Men hon är duktig på växter och sådant vilket kan vara praktiskt, nästan ingen av väskorna innehåller mat. Som tur är finns många andra användbara saker, vapen till exempel. Hon är också stark och duktig i närkamp. Det visade hon igår.
Det är faktiskt riktigt lustigt när man tänker tillbaka, tänker LillLuna. De har slagits hela natten från igår vid starten men ingen av dem skadades ens särskilt illa. Några sår och brutna ben bara. Så de bestämde sig för att skapa en pakt istället.
Ett skarpt klingande drar henne tillbaka till verkligheten när saganda med en snygg sving slaktar en snigel.
"Snyggt!" utropar LillLuna glatt och applåderar lite. saganda känner sig nöjd med den nya talangen och svingar ned kniven i skyddet. Hon vet såklart att LillLuna bara uppmuntrar henne för att hon som alla andra också tror att hon är blyg. Och visst, det är hon, men varför måste blyghet alltid på något sätt medföra ynklighet?
"Tack!" får hon i alla fall fram och ler mot flickan som igår nästan högg halsen av henne.
"Men du är mycket bättre."
LillLuna rodnar djupt och falskt.
"Åh, tack så myyycket! Men jag suuuger ju!" Piper hon med sin mest oskyldig-supersöt-flicka-barbie-röst. Flickorna skrattar tillsammans.
"Du borde ju bli skådespelare!" fnissar saganda. Nu rodnar LillLuna faktiskt på riktigt.
"Jag har faktiskt alltid velat bli... Men du vet, mina föräldrar gillar inte att..." Det blir en pinsam tystnad och LillLuna står försänkt i tankar. Som tur är kommer Vanessa Treens springande just då. Hon springer runt hornet och högen med prylar, viftandes med den kletiga smörjan från väskan.
"Jag har kommit på vad den är till för!" ropar hon ovanligt glatt för att komma från henne.
"Äh, du och ditt klegg!" fräser LillLuna utan att tänka efter. Vanessa bromsar in. Av någon anledning känner hon sig väldigt sårad av kommentaren. Det beror kanske på att hon hela tiden känt sig utanför, LillLuna och saganda värkar redan som super-polare. Vanessa försöker snabbt skaka av sig känslan men det är inte så lätt som det brukar. LillLuna inser snabbt sitt misstag.
"Förlåt!" utropar hon. "Jag menade inte så. Jag tänkte på något annat!" Vanessa nickar.
"Det är oke..." Ett prasslande hörs. Alla tre vänder sig med blixtsnabba reflexer mot därifrån ljudet kom. Harry Potterr står där mellan träden och stirrar på dem med händerna på en av väskorna. Vanessa känner sig glad över att de gömt de redan genomsökta väskorna inne i skogen. Harry Potterr vänder sig om och springer in i skogen och saganda och LillLuna ska just sätta efter henne men hindras av Vanessas arm.
"Stopp!" väser hon. De stannar och kan genast se den luriga glimten i Vanessas ögon när hon håller upp den underliga sörjan.

HarryPotterr springer för sitt liv. Hon hade bara smugit fram för att norpa en väska. Hur fastnade hon i denna knipa?
Snart saktar hon ned. Hennes förföljare sprang inte efter henne av någon anledning hon inte känner till och hon kan inte höra deras steg. Hon pustar ut och sätter sig på ett fallet träd. Då hör hon något som skrämmer henne mer än något annat för stunden. Ett knak och en låg röst som viskar:
"Vi vet var du är, vi kommer och tar dig!"
Det är LillLunas hotfulla röst. HarryPotterr tänker inte alls utan hoppar upp och springer rakt in i skogen. Hon hör dem bakom sig, deras steg och deras röster, och rädslan tar överhanden. Hon tar ett fast grepp om första bästa gren och häver sig upp. Det är ett träd hon aldrig sett förut, med kolsvart bark, röda runda blad och stora blekrosa frukter hängande från grenarna. Hon kan inte låta bli att vrida loss en från trädet och lukta på den. Den luktar inte som något hon känt förut, en sötsliskig doft som sticker i näsan. HarryPotterr håller för näsan för att inte nysa. Hon får plötsligt en förskräcklig hemlängtan, saknar de söta päronen och aprikoserna...
En kvist knäcks nedanför trädet och HarryPotterr stelnar till, kramar grenen hårt och kikar ned mellan löven. Vanessa Treens, LillLuna och saganda smyger runt där nere. Alla tre tittar upp och möter hennes blick. HarryPotterr får panik. Hon kravlar sig upp och börjar klättra så snabbt hon kan, rakt upp i trädet. Grenarna böjer sig under hennes tyngd och hon vet att de när som helst kan brista. Snart är hon högst upp i toppen. Men när hon tar tag om den sista grenen böjer sig hela toppen så att hela trädet står böjt mot marken. HarryPotterr hänger och dinglar längst ut.
Det här är ju absurt! Tänker hon förskräckt och lätt hysteriskt. Sånt här händer bara i serier!
Hon sänks långsamt ned mot Vanessa, LillLuna och saganda som står redo med vapnen. Händerna klamrar sig fast vid grenen men fingrarna ömmar, domnar och glider mer och mer. HarryPotterr blundar hårt och tänker på hemma. Hon tappar greppet om grenen och faller mot marken, det är cirka två och en halv meters fall. HarryPotterr landar med en duns och känner genast smärtan i axeln, som måste ha krossats under hennes tyngd när hon landar på den. Hon ligger på rygg och stirrar upp på den gungande trädstammen medan hon kippar efter andan. De tre jägarna samlas runt henne, alla med ett elakt flin i ansiktet. saganda höjer sin kniv och tittar på de båda andra. De nickar utan ett ord och saganda sänker kniven mot HarryPotterrs hals. Hon skriker så högt hon kan, hon vet inte varför, men på något sätt känns det lite lite bättre. Knivspetsen rispar hennes hals. Hon blundar igen. Det här är slutet, tänker hon sorgset. Då hörs ett högt brak.

Vanessa Treens känner hur marken försvinner under fötterna. En stor spricka har öppnat sig i marken precis under henne. Hon faller hjälplöst ned i avgrunden, ser de andra vid kanten. Hon viftar hjälplöst med armar och ben, vill inte dö. För första gången på väldigt länge är hon livrädd.
"Hjäääääälp!" skriker hon innan hennes kropp krossas mot en sten.

Marken vibrerar under saganda. Hon ser förskräckt när Vanessa faller mot sin död. saganda vinglar till. Hon faller hon också. Med ett skrik snubblar hon ner i stupet och känner den vassa stenen genomborra henne. saganda känner smärtan i varenda nerv. Hon ser blodet rinna från sin egen kropp, men hon kan liksom inte förstå vad som har hänt. Först när hon försöker dra ett andetag och lungorna fylls med blod kan hon fatta att livet är slut.

LillLuna stirrar chockat ned på vännernas sönderslagna kroppar. Hon vänder sig långsamt om mot HarryPotterr, som har kravlat sig upp och stirrar på LillLuna med skräckslagen min. LillLuna morrar dovt. av någon anledning känns det som om det är HarryPotterrs fel alltihop. LillLuna höjer spjutet beredd att köra in det i henne. Plötsligt börjar allt snurra. LillLuna faller ner mot marken, försöker stödja sig med armarna men de reagerar inte. Hon dunsar ned mot marken, knäcker näsan men känner inte smärtan. Hon känner ingenting, allt bara snurrar. Något blött rinner från någonstans på bakhuvudet. Det sista LillLuna ser är HarryPotterr som lutar sig över henne.

Sixtis sänker stenen som han kört in i LillLunas skalle. Han tittar förskräckt på henne när hon faller ihop på marken. Ett tredje kanonskott ljuder över arenan. HarryPotterr lutar sig över LillLuna för att dra bort spjutet som ligger under henne och stoppar det innanför bältet, sedan tittar hon oroligt på sixtis.
"Vill... Vill du ha en pakt?" mumlar hon. sixtis tänker efter. Borde han? Det kan väll inte skada... Och dessutom känns det inte så frestande att döda någon öga mot öga.
"Okej." säger han.
De nyblivna kompanjonerna undersöker sprickan. Den sträcker sig ända till ymnighetshornet...
"Åh nej!" stönar HarryPotterr när hon ser förödelsen. Hela ymnighetshornet har slukats av avgrunden och alla prylar ligger på botten av klyftan - oåtkomliga.
"Det är helt klart spelledarna som ligger bakom det" muttrar sixtis. "Som tur är såg jag de där tre tjejerna gömma en massa saker i skogen!"
Sixtis och HarryPotterr samlar ihop sakerna och när skymningen faller har de sitt lilla läger inne i skogen.
"Föresten..." säger plötsligt HarryPotterr. "Hur kunde de hitta mig så snabbt, då jag blev jagad du vet?"
"Jag har ju spionerat på dem hela dagen," säger sixtis, "så jag hörde dem. De hade något klet som gjorde att de kunde känna kroppsvärme om de åt det. Du hade kunnat vara osynlig och de hade ändå sett dig!" båda skrattar och kryper ihop vid den nyligen funna värme-utstrålande lyskulan. De sover nästan när nationalsången spelas och tre ansikten visas på himlen.

Följda:


Döda:

Åh nej! Jag dog </3. Och det gjorde alla mina bundsförvanter med

Sorry för det, men som sagt, slumpar bara!
Men jag förstår att det kanske inte hjälper att jag säger så

Ingen fara, det är ju en upplevelse också att dö

Haha jaa

Super bra och nu börjar det bli spännade!!
__________________________________________
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=19342&page=1[

Super duper bra!!!!!!!

Awesome.

ajsjdlfösöfgs awesome♥
Hoppas jag kommer med i nästa ^^