"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

AFTENJSHBDHVDH! OMG O.O
Skriv mer? Snälllllllllaaa? Men var det inte Fudge som hade posten då också? Fast jag har säkert fel xD

Jag hade ingen aning, så jag kollade upp det. Men enligt Wikipedia så blev Fudge trolldomsminister på 90-talet. Jag jobbar på fortsättningen

Jag älskar det! Du skriver så bra

Gellert såg upp mot bokstäverna som avtecknade sig mot en sorglöst blå himmel och skrattade till. Det var så enkelt, nästan för enkelt. Under de senaste åren hade mugglare ifrån nästan alla kontinenter engagerats i ett krig som medfört enorma förluster. Han tvivlade inte på att trolldomsministeriet haft sin del i att Storbrittannien lagt sig i det hela så tidigt, men det störde honom inte. Tvärtom.

Auschwitz-Birkenau, Dachau, Treblinka - mugglarna hade ihjäl varandra så bra själva, att Gellert knappt behövde lägga sig i. Koncentrationslägren var förvånansvärt effektiva, och motståndarna gjorde sitt för att ta livet av tyskar. Men det här, detta var något annat än ett koncentrationsläger. Gellert formade orden som stod över portvalvet - "För den goda sakens skull". Detta var de ledande orden för Nurmengard, det mörka, fästningslika fängelse för magiska personer som Gellert upprättat. Det klingade så dessutom så mycket bättre än Auschwitz-Birkenaus "Arbeit macht frei".



Albus försökte förgäves mota bort en rysning vid ljudet av det välbekanta, melodiska skrattet. Tom tog upp ett flertal platser vid Slytherins bord där han sträckte ut sina långa ben och slängde med sin korpglänsande lugg. Hogwarts hade inte tagit arrogansen ur honom som Albus hoppats, utan förstärkt den. Här fanns folk som inte bara fruktade utan även beundrade den begåvade unge mannen, och detta steg honom åt huvudet.

"Riddle! Det finns nog ett flertal här som skulle vilja ha plats för att kunna avnjuta sin frukost i lugn och ro" sade Albus och spände ögonen i den femtonårige Tom, som mötte hans blick lugnt.

"Givetvis, professorn" svarade Tom och satte sig upp överdrivet långsamt, medan hans anhängare skrattade som om han gjort något mycket lustigt.

Albus skakade på huvudet och lämnade Stora Salen, tog vägen ut genom porten mot den solbelysta gården och tog sig en liten promenad mot Uggletornet. Han hade tre brev i sin hand. Ytterligare ett avslag till ministeriet, en vädjan till Aberforth att tala med honom för första gången på många, många år, och ett brev till Elphias. Elphias hade förblivit en trogen vän, trots det Albus berättat om Arianas död, och därför skulle Albus vara honom evigt tacksam. Han behövde stöd ifrån vänner nu, för Albus kände på sig att konfrontationen med Gellert inte skulle dröja länge. Året var 1942.

Ny läsare!
Bra!

OMG vad super bra skrivet haha och trotts allat det här kan jag inte låta bli att gilla Gellert xD

Helt otroligt bra skrivet! Jag längtar verkligen efter nästa del

"Dé va verkligen inte ja professorn, ja lovar..." snyftade den storvuxne trettonårige trollkarlen.

Albus såg medlidsamt på unge mr Hagrid och nickade långsamt. Trots Hagrids imponerande längd, så var han inombords inte mer än ett barn.

"Jag vet" svarade Albus och klappade pojkens massiva näve. "Även om det kan tyckas obetänksamt av dig att föda upp en jättespindel i skolan, så vet jag att ni båda är oskyldiga".

Hagrid tittade upp, och hans svarta ögonen gnistrade till av en smula hopp.

"Tyvärr förändrar detta ingenting, då mitt ord inte räcker. Jag har mina misstankar om vem som i själva verket ligger bakom, men saknar bevis. Det enda jag kan erbjuda dig är en plats som nyckelväktare här på Hogwarts. Jag vet ju att du inte har någon som väntar dig där hemma, och vill du att Hogwarts ska förbli ditt hem kan du anta erbjudandet."

Hagrid skälvde av ännu en snyftning. Hur förnedrande skulle inte det bli? Att stanna på skolan och se sina kamrater utbildas till trollkarlar och häxor? Men det var det bästa han kunde göra i nuläget. Han nickade bekräftande åt Albus.

"Dessutom" sade Albus och blinkade "så kan du ju spara delarna av din trollstav".



Albus skakade av undertryckt vrede. Han visste inte hur, men Tom hade på något sätt med saken att göra. Detta tänkte han då han marscherade fram genom korridoren och knackade på Toms axel, som vände sig om med höjda ögonbryn.

"Mitt kontor. Det gäller ditt prov i förvandlingskonst"sade Albus kort.

"Jaså? Jag kan väl inte tänka mig att det är något problem med det?" sade Tom, och hans vänner, om det nu var vad man skulle kalla dem, nickade i samförstånd.

Albus bet ihop. Tom hade fått full poäng, som vanligt. Men det fick duga som ursäkt.

"Nejdå, inte alls, bara en liten detalj".

Tom suckade och följde efter sin lärare utan ett ord, och lät sig visas in på Albus kontor.

"Varsågod och sitt" sade Albus, men Tom skakade på huvudet med att vaksamt uttryck i ögonen.

"Nåväl" sade Albus. "Först och främst vill jag gratulera dig för ditt pris för speciella insatser. Ditt engagemang angående att få överfallen att upphöra var synnerligen imponerande. Men jag vill bara försäkra mig om att... Du pekat ut rätt person? Du vet att detta kommer att medföra stora konsekvenser för mr Hagrids del?"

Tom dröjde med svaret, medveten om att professor Dumbledore visste något. Han var inte som Snigelhorn, som köpte vad som helst.

"Absolut säker. Men vad har detta med mitt prov att göra?"

Albus viftade avvärjande med handen.
"Det var inget, när allt kommer omkring" sade han.

braaa!

Amazing!