Livet efter livet

^ Don't you worry 'bout a thing, nana, don't you worry 'bout a thing, nonono x)

Nejmen alltså .-.

Write when you've got the time

Det gör inget! ♥
Ta den tid du behöver och skriv när du vill och kan! ♥
Nej, DU är bäst ♥

Det är looongt, ta den tid du behöver o stressa absolut nt♥

Tack ♥ Ska avsluta mugglis mello (RÖSTA NU) och efter jag har gjort det ska jag lägga ner mer tid på denna... Om ni vill

VI VILL!! </3

^ Bra ! ♥

DU ÄGER! Snart börjar jag gråta, men jag vil ändå ha MEEER!! FORTSÄTT!! Övervakar!!!!

FÖRLÅT. Förlåt för att det har tagit så lång tid.. Jag vet inte vad jag har haft för mig. Jag har i alla fall skrivit ett kapitel nu. Antagligen så är det långtråkigt och meningslöst, men det var åstadkom nu XD
Det var så längesen sedan det senaste kapitlet, så jag postar slutet på det som en liten påminnelse.

Slutet på förra kapitlet:
Hjärtat sjönk som en sten i bröstet på Fred när han råkade se namnen som stod på skylten alldeles bredvid grinden han hade lutat sig mot.
Det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant.
De kunde inte vara döda.
På skylten läste Fred namnen om och om igen. Han ville inte tro sina ögon, men bokstäverna var tydligt skrivna och texten på skylten var inte svår att tyda:
Denna bostad tillhör Nymphadora Tonks och Remus Lupin


7 - Hos Lupin och Tonks
Nej.
Det fick inte vara sant. Inte Tonks och inte Lupin.
De som precis hade gift sig och allt! Och Ted då? Vad skulle hända med sonen Ted, som knappt ens fått lära känna sina föräldrar?
Fred skakade på huvudet. Vad skulle han göra nu då? Gå tillbaka till stugan igen och låtsas som ingenting, eller knacka på dörren till huset där Tonks och Lupin möjligtvis befann sig? Han bestämde sig tveksamt för det sistnämnda, så han öppnade försiktigt grinden och steg in på den lilla grusvägen som ledde till stugan. När han kom fram till dörren tvekade han lite, men sedan knackade han på. Av någon anledning fick han nästan en chock när han hörde steg från insidan av dörren. Han kanske inte hade väntat sig att de skulle vara där inne.
Det gick några få sekunder, och sedan öppnades dörren. Fred möttes av Nymphadora Tonks stirrande blick. Hon var väl i någon slags chock, precis som Fred.
De stod där ett tag och bara stirrade på varandra. Tonks ögon fylldes med tårar, och sen, helt plötsligt befann sig Fred i Tonks armar. Han kämpade ett tag mot tårarna men kom snabbt fram till att det var meningslöst. Han lät dem rinna ett tag. Sedan torkade han dem och backade ur Tonks grepp.
”Fred … Vi visste inte att du … vi hade ingen aning…”, snyftade Tonks, men Fred bara skakade på huvudet.
”Jag har inte fattat det själv än”, sa Fred. Han förundrades över hur stadig hans röst lät.
Han vände sig mot Lupin som hade dykt upp bredvid Tonks.
”Remus … Jag är så ledsen … Ni … ni borde inte … er son …”, mumlade Fred. Han kunde inte få fram något vettigt, så han bytte spår.
”Vet ni vilka fler som har dött?” frågade han istället.
Lupin skakade på huvudet.
”Vi har ingen aning.”
”När kom ni hit då?” frågade Fred och bet sig i läppen.
”Alldeles nyligen”, svarade Lupin. ”Men å andra sidan har vi ingen aning om hur tiden fungerar här.”
”Inte jag heller”, mumlade Fred till svar.
De stod tysta ett tag, Fred fortfarande i dörröppningen och Lupin och Tonks mittemot honom.
”Men kom in för guds skull!” sa Tonks plötsligt. Hon ledde Fred bort till soffan som var betydligt mycket större än hans. Han slog sig ner och så gjorde även Lupin och Tonks.
De satt där ett tag, helt tysta. Tystnaden var inte direkt oväntad för Fred. Vad skulle man egentligen prata om precis efter man dött?
Lupin var trots allt den första som yttrade sig efter tystnaden:
”Har du bestämt dig, Fred?”
Fred såg oförstående upp på Lupin innan det gick upp för honom vad han pratade om. Valmöjligheterna, såklart. Lupin undrade vad Fred skulle välja.
”Nej”, svarade Fred och skakade på huvudet. Han var fast besluten att inte avslöja för Lupin och Tonks att han i själva verket hade bestämt sig för att ta reda på hur folk gjorde för att återvända till livet. Dessutom tyckte han av någon anledning att valmöjligheterna var ett obehagligt samtalsämne. Fred ville inget annat än att leva, och valmöjligheterna var bara som en förbaskad påminnelse om att han aldrig mer skulle få tillbaka sitt liv.

------

Det var ju as bra

VADÅ LÅNGTRÅKIGT KAPITEL? VADÅ MENINGSLÖST KAPITEL? DEN HÄR FANFICTIONEN ÄR SÅ BRA DEN KAN BLI. Punkt.
Den är otroligt bra och du behöver inte beklaga dig över att det går långt mellan kapitlerna. Se bara på min fanfic, den tar det ju år för att uppdateras xD Det går inte hela tiden att skriva, jag vet det mer än väl. Men jag tycker att du är förvånansvärt snabb på att lägga upp med tanke på att det är sommarlov.
Du är bäst, Eira, det kommer du alltid vara. Och hur länge vi än får vänta kommer vi också göra det.
För den här fanfictionen är av världsklass. ♥