Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

Skriv nu då Rue. Kommer inte vidare annars.

Meh, du logga ju bara saganda

Inte nu längre...

Sukima som jag hade plan på att hjälpa riktar en kniv mot mig. Hur kan hon stå på benen. Hur kunde jag glömma att hon kn göra egen medicin.

Hennes ögon är glansiga, vilket är tecknet på att hon fortfarande har feber efter stinget.
Jag hade tänkt lämna henne när hon läkt, nu har det hänt. Men jag hade inte planerat att hon skulle behålla mina saker.
Jag biter mig på läppen. Jag svettas. Paniken kryper och jag tar lånsamma försiktiga steg bakot. För att visa att jag inte är farlig. Hon ser ut som en ursinnig oxe.

Långsamt backar jag bakot. Mot skogen, eller?
Vart ska jag annars gå egentligen? -Till sjön där Zalsar försökt döda mig-oss-. Det svider till när jag tänker på hur otacksam hon är. Men hon vet väl inget om hur jag räddat henne.
Jag släpper bladen och låter dem ligga för att hon kan använda dem ifall att...Nej nu försvinner jag.

Jag ser Elsami stint i ögonen, försöker se farlig ut. Min kniv är riktad rakt mot hennes hjärta, men allt jag kan tänka är 'Jag är inte redo, jag är inte redo, jag är inte redo'. Jag hoppas jag ska lyckas skrämma bort henne, för jag vill inte, kan inte, döda henne.
Hon backar långsamt bakåt, släpper några löv på marken och rusar in i skogen igen.
En konstig lättnad infinner sig. Jag har ännu inte dödat någon, jag är ännu inte bara en bricka i huvudstadens stora spel.
När jag är säker på att hon är borta går jag mot löven, ännu vaksam för fällor. Hon verkar inte vara den sluga typen, men man kan aldrig veta.
Jag tar löven och går tillbaka till den glänsande svarta klumpen som är min sovsäck.
Nu ser jag för första gången ett paket näsdukar, ett liggunderlag, ett spjut, en rosa filt och några mandlar som ligger prydligt uppstaplade bredvid mina saker.
Jag sätter mig bredvid sakerna, antagligen Elsamis förut, men nu är de mina.
Jag har inte riktig koll på hur jag ska blanda till min salva utan mortel, burk och olja. Fast olja är väl bara till för att göra salvan lättare att pyssla med antar jag.
Jag brer ut de spetsiga löven på liggunderlaget och börjar pulverisera dem med spjutspetsens flatsida, det går sådär.
Efter en stund är jag i alla fall klar med pulvret, och i brist på bättre häller jag över lite vatten och knådar runt med.
Salvan blir inte som dem där hemma, men det gör inget...
((Måste gå, paniiiik!))

Jag är chanslös och har inget jag kan använda. Hur kunde jag begå misstaget att hjälpa någon? Från och med nu litar jag inte på någon mer. Då ser jag det: Arianna Valentines knivbälte. Är hon i närheten sv mig just nu? Skrämt ser jag mig omkring, om jag kunde tyda spår skulle jag inte se några efter henne.
Jag plockar upp bältet, hur enorm kan min tur vara? I vilket fall överlever jag, det är jag tacksam över.
Jag skär av lite bark från ett träd och tuggar på den. Någon gång blir jag väl mätt ändå...tänker jag inriktad på att överleva det här. Men hur stor är egentligen min chans? Så gott som ingen alls. Skamset sänker jag blicken, men bara för att jag är medveten om att tusentals människor ser på mig just nu. Kanske kan de ändå inte se in i mitt huvud.

..., jag kan ju inte vänta mig att det ska vara som hemma här på arenan.
Plötsligt kommer jag på något. Gadden. Jag måste dra ut den. Inte konstigt att jag förträngt den tanken.
Jag stålsätter mig för smärtan och tar ett fast tag om gadden, där den sitter ingrävd i den inflammerade huden.
Jag ska inte gråta, jag ska inte gråta, ekar genom mitt huvud, och jag slår ihop käkarna och drar till.
Smärtan är outhärdlig och jag känner för att krypa ur mitt skinn. Mina käkar hålls ihop som i kramp, men ett litet kvidande slipper ändå ut.
Smärtan börjar försvinna gradvis, och min spända kropp slappnar sakta av, samtidigt som min flämtande andning lugnar ner sig.
Gadden som jag håller i min hand är svagt grönaktig, och gift pulserar fortfarande ur den.
Jag tar lite av det och gnider in spjutspetsen och kniven med.
Jag känner på mitt nyligen öppnade sår i nacken, och om jag känner rätt så flödar var ur det.
Jag suckar djupt när det ljumma vattnet flödar över min nacke. När det torkat stryker jag på salvan, och genast känns såret mycket bättre.
Jag tittar på Elsamis saker, och plötsligt går det upp för mig. Varför skulle Elsami ha sina saker här, och bära på just de där löven, om inte för att rädda mig?
Jag slår mig för pannan och svär inombords. Ska jag ha skuld till alla på den här förbannade arenan?

När jag tänkt efter bestämmer jag mig för att gå och leta upp ett bra sovställe, och kanske en vattenkälla, huvudstaden, och därav mina möjliga sponsorer, vill säkert hellre se på någon som gör något än en ödmjuk unge som inte kan ta hand om sig själv.
((Saemin, nu bestämmer jag att jag ska träffa dig!))
Salvan är utsmetad på liggunderlaget, men jag föser ihop den till en liten hög i mitten och lindar in den i en näsduk, jag kommer ju behöva ha på ny snart.
Jag bestämmer mig återigen för att leta upp en grotta, och jag ser berget tydligt till höger om mig.
Men jag ser inga grottor i berget, så jag bestämmer mig för att kolla om jag har bättre lycka på skogbiten, kanske trotsa min kassa balans och klättra upp i ett träd för att se om jag kan hitta något liten utgröpning i bergväggen.
Jag börjar alltså gå mot skogen, men precis när jag närmar mig utkanten ser jag någon sitta på marken, nästan dold av det höga gräset.
Flickan från distrikt åtta.

Jag ser mot flickan från sexan som jag tror hette Sukima eller något liknande.
Jag tror inte att hon har kommit för att döda mig, för hon står bara där på avstånd och tittar på mig.
Hon håller inte heller något vapen i sin hand så jag gör mitt val.
Långsamt böjer jag mig ner mot marken, men håller samtidigt ett vakande öga på Sukima.
Jag lägger sedan ner min kniv i gräset, rätar på mig igen och ser mot flickan.
-Shiro Gibli, och du är Sukima va? Jag sträcker fram min hand mot henne och ler.

"Ja, det är jag det. Trevligt att träffas" jag ler stort och greppar hennes hand i min.

Jag är glad över att hon inte hade attackerat mig utan accepterat mig.
-Såå.... Det verkar som att jag har tappat bort min partner..., jag himlade med ögonen. Bara jag kan tappa bort ens lagkamrat på en liten arena.
Hon skrattade lite smått.
-Men frågan är då om vi skulle kunna teama?
Än en gång höjde jag på ena ögonbrnet, och såg frågande på henne.