Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Plötsligt står en exakt kopia av Aleyna bredvid Jacob fast med Olivias kläder. Den andra Aleyna sätter sig bredvid henne.
"Jag kan göra det här. Och det är för att min pappa hatar mig." Säger hon med Aleynas röst. "Aleyna, det finns ingen, då menar jag ingen, som kan vara som du. Du är Aleyna. Den enda Aleyna." När Olivia uttalat den nästsista meningen med Aleynas röst förvandlar hon sig tillbaka. "Du har talangen att vara en vän. Du går ut i krig på grund av dem. Är inte det en talang? Att vara en bra vän?" Frågar Olivia henne.

Jacob var imponerad över Olivias förmåga att både formulera ord och att kunna förvandla sig. Han blev helt torr i munnen så han nickade bara.

Olivia ger Jacob en konstig blick.
"Detta är inget att bli så tyst av. Förmågan blir min död." Hon menar det också. Ju mer hon använder sin förmåga desto snabbare närmar sig slutet för henne.

(( tbx!! kan ni vara snälla och kort sammanfatta vad som hänt? *stugan är mitt andra hem, sommarhus, eller vad man kan kalla det, det är nära vattnet. Äsch, jag vet inte vad jag ska säga, är ju från Finland och där kallar vi liksom sommarstugor för stugor... * ))

((Vi är i korridoren, Aleyna hävdar att hon inte har några talanger, Olivia och Jakob försöker uppmuntra henne))


Aleyna tittade förvirrat på Olivia som var... Aleyna. Men hon skakade bara på huvudet åt vad Olivia sa.

"Det skulle ni också ha gjort. Det vet jag." sa Aleyna med en liten mer självsäkrare röst.

((Olivia har berättat för Jacob att hon kommer dö, det är inte morgon och nu pratar dom (våra andra oss) med Aleyna om hennes talanger ^^ kom och stör vetja ;D))

"Nej. Jag skulle inte det. Om min far inte hade varit där hade jag aldrig fått gå in från början." Säger Olivia och skakar på huvudet.

(( så ni är fortfarande på barnhemmet? :O ))

((Ja, det är natt/sen kväll och de ska åka tidigt på morgonen))

"Men Olivia!", utbrast Jacob. "Din förmåga blir ju användbar för striden! Du kan förvandla dig till din fiendes medkamrat och på det sättet göra så att du överlever!"

Kol kunde inte sova, men han hade ingen lust att väcka Jack heller för att snacka, så han klädde snabbt på sig och lade Christal i sin ficka innan han smet ut genom dörren.
Hans alvöron berättade att de andra befann sig lägre ner, han satte av mot deras korridor och stannade upp då han såg de bekanta ansiktena.