Svart EMO

hahhahh as bra

sry, det kanske bara är jag, men är du ny läsare?

ja

ååh det är ju inspirerat av Molly Moon! Lucy Logan biblioikarien

Ginny!!!! vem är det som sticker i kapitel.26?

Jag tängte också på det, Luke eller?

aaa okej då vet jag!

Jättebra

Vem var det som gick? SÄÄÄÄG

DET VA JU LUKE eller?

Hej hej! Jag såg att många undrat över vem som lämnat trion, och här kommer svaret! Och förresten ska ni veta att vad Nicks pappa sa var sant; Luke var en mördare. Men det spelar ingen roll nu. Förresten, kul med några nya läsare! Plus, Ginny =), du har rätt, jag har läst MollyMoon nyligen så jag tog Lucy Logan därifrån Hoppas ni tycker det är okej?
Och förresten, personligt meddelande till Sideswipe: du måste börja läsa mina kapitel! Jag är urless på att behöva berätta om allting varje gång vi ses! xD

Kapitel 27

Kimberlie
Jag tittade än en gång på familjefotot. Lucys överlyckliga ansikte, Primos lysande ögon, Nicholas nöjda ansikte, mitt glada leende och Lukes skrattande … Ja, hela Luke skrattade. Han, Nick och Luke höll armarna om varandra, och stod framför Primo och Lucy.
Det var minst tusen tårar som träffat den bilden, men det finns inga fler tårar att fälla längre. Luke hade lämnat oss för så länge sedan, men det kändes som igår. 3 år sedan.
Jag kom ihåg Lucys och Primos reaktion när jag kom hem och berättade. Luke hade redan berättat för Primo innan han gav sig av, och Lucy bara grät tyst. Nicholas verkade för chockad för att säga något. Ändå så visste jag att Luke verkligen behövde det, och om han lämnat oss senare skulle det bara bli värre. Vi hade ju inte känt Lucy och Primo så bra då, så då behövde de inte lida lika mycket.
Men det behövde jag.
Jag la ifrån mig fotot, i ett smyckesskrin med lås.
En mjuk knackning på dörren.
-Kom in, sa jag.
Nicholas tittade in. Han såg lite nervös ut.
-Mår du bra? Frågade han.
Jag nickade, men vi båda visste att det var lögn.
Han kom in och satte sig brevid mig på sängen. Jag lutade mig mot hans axel. Nick klappade mig på ryggen.
Jag tänkte på allt som förändrats. Allt från första gången jag träffat Nicholas på Hogwarts-expressen när jag var 11 år, tills nu när jag var 14 år.
Jag vände mig och tittade på hans anikte. På något sätt log mina läppar.
-Vad är det? undrade han.
-Kom du ihåg första gången vi träffades?
Nicholas rynkade pannan. Jag skrattade till.
-På Hogwarts-expressen, då du tänkte ta mitt godis.
Han såg förvånad ut.
-Kom du ihåg det?
Jag rodnade lite.
-Självklart, sa jag trotsigt. Du är min bästa vän.
-Ja, suckade han. Jag är väl det. Kunde livet bli värre?
Jag slog till honom, lekfullt. Nicholas skrattade.
-Aj! Sa han. Jag hade fel, livet kunde bli värre.
Jag log busigt.
-Hänger du med ut? Frågade han kvickt, som om han trodde jag skulle göra något mer.
Jag ryckte på axlarna.
-Visst.

Vi var ute och spelade boll, och plötsligt såg jag en skugga bland träden i skogen. Obekymrat tänkte jag att det kanske var ett djur.
Lite senare, när jag och Nicholas kommit in, så vandrade ”skuggan” (eller den saken skuggan tillhörde) ner för kullen och kom mot vår stuga. Jag såg det inte.
Då knackade det på ytterdörren, och Lucy öppnade. Just då satt jag och Nick vid bordet med Primo och åt lunch, så vi märkte inte hur blek Lucy blev när hon såg mannen i dörröppningen.
Plötsligt kom hon inrusande till köket.
-Primo, viskade hon.
Vi följde efter henne in i hallen.
Jag stelnade till.
I hallen stod en man med långt, silvrigt skägg och hår i trollkarlskläder. Han var lutad mot en byrå i ledig ställning. När han såg mig och Nicholas, lös han upp.
-Ah, där är våra rymlingar, sa han muntert.
Jag ville bara dö.
-Ursäkta? Frågade Primo skarpt?
-Åh, jag har ju inte presenterat mig, sa Dumbledore. Albus Dumbledore, Hogwarts rektor.
Han sträckte ut handen för att skaka Primos, men Primo gav honom bara en undrande blick.
-Hogwarts? Frågade Lucy mig och Nicholas.
-Öh… började Nick.
-Skolan vi… lämnade, sa jag snabbt.
Dumbledore blinkade till mig.
-Vi har letat efter er två väldigt länge nu, sa rektorn. 3 år, för att vara mer exakt.
Lucy blinkade.
-Vad vill ni? Frågade hon.
-Jag skulle vilja få en minut med barnen. Får jag…?
Ingen svarade. Till slut visade Lucy oss till köket. Innan hon stängde dörren gav hon mig och Nicholas en orolig blick. Jag gav henne en lugnande tillbaks, fast jag inte var lugn alls.
Vi satte oss runt bordet. Jag knäppte händerna i knäet. Nicholas stirrade på en fläck på väggen. Dumbledore tittade rakt på oss.
-Så, sa han, nu vill jag höra hela er historia.
Plötsligt forsade orden bara ur mig och Nicholas. Det kändes så skönt att berätta hela sanningen för någon, om magin och dödsätaren och allting.
När vi var klara sa Dumbledore:
-Ni har gått igenom mycket, och jag är sannerligen imponerad. Men varför?
Han rönkade oss med sina blåa ögon. Vi sa inget.
-Det vet ni ju, sir, sa Nick till slut.
Dumbledore nickade och såg road ut.
-Men, sa han och blev allvarlig igen, ni rymde från Hogwarts. Jag trodde att det inte kunde hända, men ni överlistade mig. Och nu ahr jag kommit för att be er, mina smarta barn, om att komma tillbaka.
Jag skakade snabbt på huvudet.
-Nej, jag kommer inte tillbaka.
Jag sa det bestämt, skarpt och hårt. Nicholas ryckte till. Dumbledore nickade, som om han väntat sig det svaret.
-Kom bara ihåg, Kimberlie, att jag bad dig. Du är alltid välkommen tillbaka till Hogwarts, och du också, Nicholas.
Nicholas nickade, men inte jag.
-Vad är det för mening med att leva på Hogwarts? Vad är det för mening, om ingen gillar dig? Vad är det för mening med att gå i skola, om ingen vill ha dig där?
-Kimberlie, lyssna… började Dumbledore, men jag gick inte att stoppa.
-Vad är det för mening med att bo på Hogwarts för att komma iväg från sin hemska familj, om det ändå är nästan lika hemskt i skolan? Vad är det för mening med att leva med hemskheter och problem varje dag, om de aldrig kan lösas?! Varför inte rymma då?! Varför inte bara lämna allt bakom sig?! Jag trodde vi hade klarat det. Jag trodde att jag äntligen var fri. Men då kommer du och ber mig komma tillbaka! Vad tror du kommer få mig att komma tillbaka? Jag lever ett bra liv. Ett drömliv. Jag trodde aldrig jag skulle bli såhär lycklig. Varför vill du rycka det ifrån mig? Varför ska jag komma tillbaka till de två platser på jorden, som jag fruktar? Där det bara finns problem och hemska händelser?
Tårar rann ner för mitt ansikte vid det här laget.
Dumbledore tittade på mig. Det fanns ingen speciell känsla i blicken, bara undran.
-Lyssna, Kimberlie, sa han och tog min hand över bordet. Jag vill bara att du ska veta: problem kan lösas, om du vågar försöka lösa upp dess ståndpunkt. Problem kan inte flys ifrån, för de kommer alltid att uppsöka dig igen. Och det gäller din familjeolycka också.
Med de orden lämnade han rummet.
Tårarna rann fortfarande ner för mina kinder, och jag gjorde inget för att stoppa de. Nick verkade hålla på och kämpa med sig själv, tills han till slut sa:
-Vad är det där för familjeolycka alla snackar om?! Vad är det som är så hemskt i din familj?!
Jag tittade inte på Nicholas ansikte, men jag visste att jag var tvungen att berätta det för honom. Han var den som jag just nu älskade mest i världen (som en bror, missförstå inte).
-D-de…
Jag tog ett darrigt andetag.
-D-de är d-döda.
Det avr inte så svårt. Men det svåra biten återstod.
-J-jag är så ledsen, sa Nicholas. Hur dog de?
Jag vände mig mot honom, och tittade in i hans mörka, bruna ögon. Jag visste att jag inte kunde hålla in det mer. Jag var tvungen att berätta för honom. Och jag ville det.
Så jag viskade de hemska orden, de tre ord som var så små, men ändå så fruktansvärda, så hemska…
-Jag m-mördade de, viskade jag.