(PM) En mugglare på Hogwarts

Spännande...

Jättebra och spännande!

Idé torka... skit också...

hoppas den går över snart

Det hoppas jag också
Den äger

Okej, har en ide som om man skriver det rätt kan bli jätte bra!

Nästa vecka kommer det mer för jag ska på hajk i helgen

okej, vi väntar

Okej (känner mig as töntig som hela tiden håller på så här), det kan komma i morgon men jag lovar ingenting! älskar er underbara läsare!!! ♥

Nej, känn dig inte töntig. Hinner du så hinner du, om inte så kommer vi bara att längta ännu mer tills du uppdaterar

Kapitel 28
Jag skakade våldsamt på huvudet, han visste att jag visste att Snape skulle komma. Annars hade jag varnat dem när Snape kom. Han trodde att jag förrådde dem! Men jag hade en anledning! Harry måste få rädda Peter Pettigrew. Annars skulle Harry dö när han bara var sjutton år! Och Harry fick inte dö. Och det var inte bara för att han var den enda som kunde stoppa Voldermort. Men för att han var en av mina bästa vänner. Det var dumt att bli fäst vid någon som på sätt och vis inte var på riktigt, men Harry var snäll. Han var rolig också. Och även om jag hade försökt hade det varit omöjligt att inte bli vän med honom. Det var bara därför som jag inte stoppade Snape nu! Då kanske jag skulle påverka Harrys val med att rädda Pettigrew. Och då kunde vad som helst hända! Lupin kunde väl ändå inte tro att jag faktiskt försökte sabotera för dem? Eller? Det verkade ju så. Ursinnet i ögonen försvann inte.
Sirius reste sig med ett vrål. Plötsligt. Plötsligt var det som om jag glömde allt som jag läst i böckerna. Och allt jag visste var att Snape inte fick döda Sirius! Jag visste egentligen att han inte skulle det, men när han sa ”Ge mig en anledning. Ge mig en enda anledning så svär jag att jag gör det.” med så mycket hotfullhet i rösten blev jag vettskrämd.
”Nej…” sa jag. Nej. Han fick inte döda Sirius. Jag sa det inte högt. Det var mer en viskning, men det var tonen i min röst som fick Snape att titta på mig. Han sa inget han bara log. Han log ett kallt och elakt leende ett leende som fick mig att rysa i hela kroppen. Jag blev otroligt lättad när Hermione tog ett steg framåt och sa med darrig röst, ”Snälla Professor Snape, du kan väl bara lyssna på vad de vill säga?”
”Granger. Du riskerar redan en mycket säker avstängning från Hogwarts. Du, Potter,” han spottade fram namnet,” Och Weasley har hittats på bar gärning, utanför skolans område, tillsammans med både en dömd massmördare och en varulv. Så om du vet ditt eget bästa är det bättre om du håller klaffen!” Han får det att låta mycket värre än vad det är. Tänkte jag. Eller, kanske inte. Egentligen är det en ganska bra sammanfattning av kvällens gång…
”Men, ni kanske gör ett misstag-” försökte Hermione.
”TIG! JAG TOLERERAR INTE SÅDAN HÄR IDIOTI! DU BÖR INTE PRATA OM SAKER SOM DU INTE FÖRSTÅR!” gnistor flög från hans trollstav och svedde Sirius skägg. Hermione blev motvilligt tyst och Snape vände sig än en gång mot Sirius.
”Hämnden är ljuv.” viskade han. ”Vilken tur jag har. Jag har verkligen gått och hoppats på att det skulle bli jag som tog med dig till-” Sirius avbröt honom,
”Du behöver inte anstränga dig Severus. Pojken där behöver bara ta med sig sin råtta upp till slottet så kommer jag med villigt.”
”Du lät mig inte prata klart.” sa Snape. Han njöt tydligt av det här. ”Dementorerna väntar på dig. Vi behöver knappast gå ända upp till slottet. De har väntat på dig, och är väldigt ivriga att ge dig en kyss.”
Sirius blev blek.
”Nej… Du… Lyssna på mig. Se på Råttan!” Snape såg helt galen ut. Han tänkte inte lyssna på någon som inte tyckte som han just nu.
”Det är dags att gå allesammans.” några rep från Lupin flög upp och Snape fångade dem.
”Jag tar med Varulven, dementorerna är nog mer än villiga att ge honom en kyss.”
Harry, som hade stått och kämpat med sig själv ett tag, såg nu helt bestämd ut och gick emellan Snape och dörren.
”Undan Potter. Du behöver inte fler problem än vad du har!” Jag tänkte på vad han hade sagt. Nej, Harry behövde definitivt inte mer problem än vad han hade.

(detta kapitel innehöll inte min idé bara så att alla vet det.)