Sjunde året på Hogwarts

"Laura se på mig" sa Severus och jag antog att Laura såg på honom. "Jag vet att du vill sova men du får inte! risken finns att du inte vaknar då" sa han allvarligt och jag kramade Laruas hand
"Jag lovar att jag ska hemsöka dig i fall du lämnar mig!" sa jag och försökte le mot henne
"Kan du inte ge henne någon dryck?" frågade Draco skrämt
"Jag vågar itne ge henne för mycket av drycken. jag vet inte hur hennes kropp reagerar på det." svarade Severus sorgset. "Öppna ögonen Laura"
bara hon inte somnar igen.
"Snälla Laura, stanna kvar hos oss" bad jag

Jag såg upp på Snape men orkade inte svara.
Jag kände Cara tog min hand jag försökte krama den tillbaka men jag orkade inte.
Jag kännde mig helt slut i hela kroppen och ingen kroppsdel ville lyda mig.
Jag såg hjälplöst upp på Snape.
Jag orkade inte göra något, knappt hålla ögonen öppna, vad skulle jag göra?
Kunde han inte göra något?

Jag hörde dörren öppnas men Kaname morrade inte så det var inte någon farlig
"det är din far" viskade Draco
"pappa gör något. Kan du inte försöka" sa jag panikartat och han kom fram till mig och la handen på min axel
"jag kan försöka" sa han och började mumla en massa konstiga ord. Och jag hoppades att det skulle fungera. Pappa slutade och jag visste inte om det var bra eller dåligt
"funkade det?" frågade jag oroligt
"jag vet inte" svarade Draco
"Laura hur känns det?" frågade Severus

Jag såg Voldemort komma in och började mummla en massa formler över mig.
Och jag kännde hur förlamningen försvann och jag kramade Carac hand och log svagt.
- Tack, sa jag till Voldemort och vände mig sedan till Snape.
- Det känns bättre nu, förlamningen har släppt men jag är fortfarande himla trött, sa jag svagt.
- Vad hände?, sa jag och såg på de andra.

Jag kände hur lättad jag blev när Laura kramade min hand och pratade.
"du har dåligt inflytande på mig Cara" sa min far men jag tog tag i hans kappa och lutade mig mot honom
"tack" sa jag lyckligt och han strök mig över håret. Severus tog till orda
"du höll på att somna in. Något av gifterna måste har tömt dina krafter och börjar släcka ner systemet" sa Severus oroligt "jag tror det här värre än vad vi trott och jag får ingen ordning på varför ni reagerar olika. Men du måste säga till om du känner dig trött och dålig Laura" sa Severus bestämt
"ja du får inte skrämma oss så. Vi vill inte förlora dig" sa jag till Laura och kramade hennes hand

- Höll jag på att dö?, sa jag och såg på Severus som nickade.
- Men jag vill inte visa mig svag ni är alla så bra och jag vill inte vara den som klagar och är klen, sa jag och vände mig om och gömde huvudet i kudden.

"Men Laura du är verken klen eller svag. bara för att vi inte klagar elelr visar svaghet är bara för att vi är uppfostrade så. om vi visar svaghet i våran värld betyder det att du jämt måste leva i räsla för ditt liv. vi har lärt oss att inte visa kännslor. men du är inte uppvuxen så. du är mer männsklig än vad vi är" sa jag och kramade hennes hand
"Ja vi tycker inte att du är svag. och du måste säga till om du har ont. du behöver inte vara lika korkade som vi är" sa Draco och jag nickade och hörde hur Draco vände på Laura och jag antog att hon hade ansiktet mot oss nu
"Precis, vi tycker inte mindre om dig för att du klagar, vi vill bara att du ska må bra. du får inte skrämma oss så" sa jag och log mot henne.
"Försök inte vara som oss, det är inget bra. förstår du?" sa Draco allvarligt

Jag vände mig om och nickade.
- Ja ni har väll rätt antar jag, det är bara att ingen har brytt sig om mig förr.
Ja förutom mamma och pappa då, jag är inte van att folk bryr sig så därför brukar jag aldrig berätta hur jag mår för någon.
- Okej jag har inte ont längre men jag är himla trött och det behövs bytas bandage på min arm, sa jag och räckte fram armen som åter var indränkt i blod.
- Jag trodde det skulle bli bättre?, sa jag och såg på Snape.

"vi bryr oss! Glöm aldrig det" sa jag vänligt
"ja och du får klag för oss hur mycket du vill" sa Draco
"ja vivill veta hur du mår. Sluta hålla allt inom dig" sa jag och undrade vad det var med Lauras sår
"jag trodde det med men jag vet inte. Jag får väll lägga om det igen och ge dig lite mer av drycken. Men vi väntar två timmar eftersom jag inte vet hur din kropp reagerar" sa Severus och började lägga om Lauras bandage. Kaname kom fram till mig och buffade på mig och jag letade upp hans huvud och klappade honom
"ibland undrar jag hur du blev som du blev?" sa min far och jag riktade huvudet mot honom
"jag var alltid mig själv" sa jag vänligt, han suckade lite
"Yaxley låt ingen komma in i rummet. Vill de prata med henne får de först komma till mig. Förstått?"
"ja herre" svarade Yaxley och min far lämnade rummet och jag lutade huvudet mot sängen och log

- Tack, sa jag till Severus som la om mitt bandage.
- Vet du vad det är för fel?, jag är helt slut i kroppen, jag kan visserligen röra mig nu men jag orkar det inte, sa jag med en suck och kollade på Snape.
Jag tog emot mer av drycken och drack upp den.
Sen satte jag mig upp i sängen även fast jag helst hade velat lägga mig ner och sova.
- Varför reagerar vi olika på gifterna?, sa jag frågande till Snape.