De utvalda

Eletha somnade tryggt i hans famn, hon kände att han menade vad han sade och hon behövde den tryggheten nu.

Inget hördes förutom deras andetag och vinadet från vinden. Tristan hade lagt sig på dem.
Snart så hade natten gått och vinden var lugn.

Eletha vaknade och stäckte på sig och så kom illamåendet, det förbannade illamåendet. Snabbt försvann hon ut med Tristan efter sig och hon var på riktigt dåligt humör.

Ethan märkte att Eletha försvann och vaknade till. "Eletha?" frågade han sömnigt men insåg sen att det nog bara var illamåendet.
Tyst klädde han på sig och gick ut efter henne. "Är det de vanliga?" frågade han.

"Ja, men självklart." morrade Eletha till och ställer sig tillslut upp. Hon verkar trött och grinig och inte alls på humör. "Jag hatar det här jävla illamåendet." svor hon till och sparkar foten i väggen.

Ethan visste inte vad det var med honom när han sa "Jag hatar att se dig må dåligt, men du behöver inte vara så arg på mig!" med ilsken ton. Han hade nog aldrig varit arg på henne förut...Han vände henne ryggen och började gå mot huset igen.

Eletha såg efter honom och kände att hon höll på att gå sönder. Hon hade inte menat det, eller hon hade det men inte mot honom och det borde han fatta. Argt går hon ut från gården och mot skogen, hon ville vara själv, fan ta Ethan.

Ethan kände ilskan rinna av sig i takt med att han kom in i huset. Ledsamt suckade han till för sig själv och gick till köket och började göra frukost. Då Eletha kom tillbaka skulle han be om ursäkt, även om det var ingens fel.

Eletha kom tillbaka en timme senare, hon hade gått runt skogen för att få av sig ilskan, hon var kall och blöt eftersom hon inte klätt sig ordentligt. Men arg var hon inte då hon klev in i stugan, "Förlåt." sa hon till Ethan med hackande tänder.

Ethan började bli orolig då Eletha äntlugen kom. Frukosten stod på bordet. "Det är jag som ska säga förlåt" sa han och kramade om henne. Men han släppre henne rätt så snabbt. "Du är iskall! Jag gör ordning ett bad åt dig".