Sjunde året på Hogwarts

jag hörde hur de bugade och jag kunde nästan känna hur rädda de var.
"Det har ju inte gått så bra hitils?" sa han kallt och jag skrattade lite
"Det är för att vi alltid har fått hinder av den där" sa Mikel och jag antog att han pekade på mig
"Av min dotter menar du. ja hon har väll haft sina anledningar" sa han
"Är hon din dotter? vi trodde hon bra skämtade om det" sa Mikel förskräckt och jag log
"Ja för sånt brukar man ju skämta om" sa jag roat. "de är hopplösa"
"Ja jag vet." suckade min far
"Kan du förklara för dem att Laura är halvblod och att jag inte vill att de skadare henne?" sa jag irriterat
"Jag tror precis du förklarade det själv" sa han "Hur är det med ögonen?" frågade han sen
"Jag ser fortfarande inget, men jag börjar vänja mig. om det nu är något bra?" suckade jag och han kramade min axel
"Och er vill jag se på mitt kontor nu!" fräste han och snapparna försvann. "Snubbla inte nu" sa min far roat och försvann sedan han med och Kaname skällde lite och jag klapapde honom
"Mår ni bra?" frågade jag och hoppades att det inte hade hänt dem något. jag hatar att inte se något

Jag såg när Voldemort försvann och snapparna efter honom.
- Jag hoppas att han tar ett ordentligt snack med dem, sa jag och flinade.
De är verkligen jobbiga, hur kan de egentligen hitta mej hela tiden?, sa jag undrande.
- Vi mår alla bra Cara, sa Draco och log lite.
- Det hände inget, sa jag och log.
- Men jag tror nog vi kan gå tillbaka nu, hunden har nämligen gjort det den skulle, sa Severus roat och vi började gå tillbaka.
Jag såg den långa stigen tillbaka jag visste verkligen into om jag skulle orka jag var redan slut i hela kroppen av all smärta.
Men jag bet ihop och gick vidare.
Tills jag kände att jag ramlade ihop och slog huvudet i nått och allt blev svart.

"Ja eller jag vet inte om han kommer prata så mycket" sa Yaxley och ryste till lite
"Jag vet inte hur de hittar dig" sa jag lite förvirrat och andades sedan ut när jag hörde att de var okej och vi började gå tillbaka mot huset när jag hörde en duns bakom mig
"Vad var det?" frågade jag oroligt
"Laura" svarade Draco förfärat.
"Laura. hållå vad hände?" sa jag skrämt
"Hon verkar ha svimmat. jag tror det är bäst i fall jag tar med henne hem och lägger henne i sängen." sa Severus oroligt
"Vi följer med" sa jag bestämt
"Gå ni tillbaka så kanske hon har vaknat när ni kommer tillbaka. jag tror hon behöver vila utan att en massa människor stirrar på henne. om det blir värre ber jag någon hämta er" sa Severus och försvann
"Men, Men" svarade jag
"Du behöver röra på dig, har du inte ont så sa Severus att ni skulle röra på er" sa Draco bestämt och vi började gå, men jag ville helst bara springa hem och se hur det var med min vän.
"Tänk inte tanken på att springa" sa Yaxley
"Hur visste du att jag tänkte deT?" frågade jag lite undrande
"Det syntes på dig" sa han roat och vi tog oss hem så fort vi kunde och när vi kom in lyfte jag upp Kaname och gick mot mitt rum så fort jag kunde. jag kom in och kände mig fram till sängen
"Hur är det med henne?" frågade jag Snape oroligt

- Vet inte jag antar att hon svimmade av ansträngningen, sa han och skakade på huvudet.
- Jag vet inte hur ont hon kan ha haft, hon vägrade ju att klaga, sa han och såg på Cara.
- Hon påminner mig om en annan envis dam, som inte vill erkänna att hon her ont.
- Vad ska vi göra?, sa Draco oroat.
- Eftersom jag inte vet vad det är så är det bäst att vänta och se, sa han oroligt och satte sig ner.
- Har du kollat på lappen? där alla gifterna stod?, sa Draco och såg på Snape.

jag nickade och la huvudet på sned
"Ja men i sånna här fall brukar jag säga till. jag ösnkar bara hon hade sagt något till oss" sa jag lite sorgset
"Draco lugna dig" sa Severus och Draco satte sig bredvid mig
"Nej det har jag faktiskt inte. vågar jag lämna er en stund?" frågade min gudfar
"Ja vi ropar på dig i fall det är något" sa jag och jag hörde hur min gudfar lämnade rummet och jag satte mig i soffan och lutade mig mot Yaxley
"Tror du hon klarar sig?" frågade jag oroligt
"Snape är den bästa jag vet när det gäller trolldrycker" sa Yaxley och dörren öppnades snart men när Kaname inte reagerade så förstod jag att det var en vän och jag fick snart reda på att det var Severus när han började prata
"Jag hoppas det här funkar" sa han och gick fram till sängen och jag antog att han hälde i Laura en dryck
"Nu får vi vänta och se"

Jag kände att något rann ner för min strupe och jag hostade till.
Snape skakade mig men jag ville bara somna om.
- Du är tvungen att vakna, sa han och skakade mig.
Jag orkade inte utan bara fortsatte att blunda och kände hur det sköna mörkret kom över mig.
- Vakna, annars dör du, sa Snape argt och skakade mig hårt.
Men jao brydde mig inte om det jag ville bara att han skulle sluta.
- Vad är de`t för fel?, sa Draco.
- Vaknar hon inte nu, så kanske hon aldrig vaknar, sa Snape och såg hjälplöst på honom.

jag ställde mgi upp och Kaname ramlade i golvet
"Hon måste vakna!" sa jag skrämt
"Jag gör vad jag kan" sa Severus och försökte väcka henne
"men hon kan ju inte bara dö. inte efter allt vi har gått igenom" sa Draco och jag nickade och letade mig fram till sängen. jag kände mig så hjälplös, jag kunde inte ens se min bästa kompis, och tänk om hon skulle dö nu?
"LAURA." skrek jag och satte mig bredvid sängen. "Du får inte dö, du kan inte lämna oss. snälla vakna" sa jag och började gråta jag visste inte vad jag skulle göra och vad kunde jag göra? jag vet ju inte ens vad som händer. jag bara hoppades hon skulle vakna. "Snälla Laura...." min röst försvannn

Jag hörde ännu en röst ropa, jag kände svagt igen den och jag försökte konsentrera mig på rösten.
Men mörkret hade över handen och jag kände hur jag skjönk längre och längre in.
Jag försökte komma ifrån mörkret och sakta sakta kom jag tillbaka.
Jag öppnade ögonen och stönade till men slöt ögonen igen, jag ville bara somna om.

"Laura, du måste hålla upp ögonen" sa Severus
"Vad är hon vaken?" frågade jag och lyfte huvudet
"Hon öppnade ögonen" sa Draco lite lättat
"Ja men hon måste fortsätta vara vaken. hon far inte somna om" sa Severus allvarligt
"Laura, stanna kvar hos oss. snälla! du kan inte lämna oss! vi behöver dig! tänk på Dean" sa jag och hoppades att hon skulle höra mig. jag hade ingen aning om hon ens var vaken längre

Jag hörde deras röster och önskade att de bara skulle hålla tyst så att jqg kunde sova vidare.
Men sen började jag lyssna på vad de sa, vadå lämna dem?
Skulle ja dö?, men jag ville bara sova.
Med en kraftansträngning öppnade jag ögonen och jag såg dem stirra ner på mej.
Jag försökte resa på mej, men jag sjönk åter ner i kuddarna.
Jag försökte säga något till dem, men jag orkade inte utan bara såg på dem trött.
Jag ville bara sova.