prs yehet & kkaebsong

Joshua låter blicken följa Zihao som letar efter Samuel. Med en lätt suck låter han sin kropp falla ner mot soffan i vardagsrummet, drar till sig en valnöt medan Mimmi hoppar upp till hans mage. Samtidigt sitter Samuel och Noah i köket, en stor ispåse över blåmärket som bildats över ansiktet. Ögonen glider upp när den långa slytherinemeleven kommer instigandes.
"Haft en riktig händelserik morgon?" Frågar Noah, som inte skulle ha någonting emot att slå killen som slagit hans bästa kompis.

”Väldigt faktiskt, tackar som frågar”, muttrade Zihao och gled ner på platsen vid köksbordet som var längst bort från de andra två. Diskret sneglade han bort mot Samuel för att sedan genast fästa de mörka ögonen i bordet. ”Förlåt, jag tappade behärskningen”, mumlade han, efter en lång stunds tystnad och gömde ansiktet i händerna med en suck. Hela situationen var så jävla pinsam att han bra gärna hade lust att kräkas över bordet. Däremot ville han inte förstöra Ms Lewis hem ännu mer än vad han redan gjort, så han svalde bestämt ner gallan, som letat sig upp, igen.

Samuel kniper ihop, vilket leder till att käken gör än mer ont.
"Det säger du inte?" Påpekar han, rösten rykande av sarkasm. "Zihao, du vet att all skit du så inte gör det lättare direkt att förlåta dig. Om du nu skulle förlora kontrollen med Joshua i din närhet, precis som du gjorde nu, och få för dig att slå honom, skulle du inte kunna förlåta dig själv, eller hur? Du må älska honom eller något, men sakerna du gjorde de tidigare åren är inte direkt lätta att glömma bort." Säger Samuel och grimaserar lätt av smärtan. "Jag bryr mig inte om att du slog till mig, faktumet att du seriöst fått för dig att provocera mig på den nivån, är mer vad du behöver be om ursäkt för. "

Med ögonen stelt fästa i bordet, lutade Zihao sig tillbaka mot stolsryggen. Nu när han började tänka på det hade han varit bra nära att slå Joshua två gånger. Var det för mycket under några månaders tid? Egentligen borde väl den siffran ligga någonstans nere under nollstrecket?
”Jag har inte heller glömt bort dem”, sade han, rösten alldeles svag av orden Samuel nyss sagt. ”Och jag vet att jag inte är bra för honom på någon som helst nivå”, fortsätte han ännu tystare. ”Hursomhelst.” Slytherineleven vände upp blicken från det mörka träet och spände fast blicken i den jämnårige. ”Förlåt för att jag fick för mig att provocera dig..och förlåt för allt annat jag sa. Det var vidrigt.”

Med ett svagt leende lutar Samuel sin kind mot handflatan, han måste vara lite mer acceptabel, det vet han. Annars kommer han inte bli förlåten av sin lillebror.
"Som hans storebror tycker jag inte att någon är bra för honom. Antar att det är inbyggt?" Säger han aningen skämtandes, det spelar ingen roll hur omtänksam eller flitig Joshuas pojkvän är, han kommer att gräva tills han hittar det negativa. Och när det kommer till Zihao, som råkat bli varulv och har dessa negativa tankar precis som sextonåringen, så blir det lättare att se. Även pågrund av hans dumma bakgrund med att terrorisera Joshua. Usch och fy, det går liksom inte att glömma bort på direkten. "Men du gör honom glad, och jag kan inte direkt bestämma över honom, så.." Nej, han kan inte hålla på som han gjort, försökt att slita på de två turturduvorna. Då kommer slutet bara bli ännu värre. "Det är okej.. bara gör inte det igen? Kommer seriöst att aldrig låta dig nära honom i såna fall, någonsin igen. Tough love. Men som sagt, jag är inte direkt helt oskyldig jag heller, jag låtsades ju seriöst att vara dig."

Tonen på Samuels röst fick Zihao att slappna av lite. Kanske det inte var kört trots allt? Kanske de åtminstone kunde komma att acceptera varandra i slutändan? Han log snett och placerade händerna på bordet, petade lite med naglarna.
”Ingen skulle vara tillräckligt bra nog för Weimin heller, men tror helt ärligt att han är helt inkapabel när det kommer till relationer, som tur är”, erkände sjuttonåringen och kunde inte låta bli att skratta till. Nej, den yngre brodern var på tok för oskyldig och ung för att någonsin ha ett förhållande med en annan människa, och det skulle han troligen alltid vara i Zihaos ögon. ”Ska jag vara helt ärlig så tycker inte ens jag att jag är värd Joshua. Han är smart och vacker och allting annat däremellan. Och så kommer jag här och är precis allting man inte villa ha hos en partner..jag är för guds skull inte ens mänsklig”, utbrast han och skakade på huvudet så att det svarta håret guppade omkring. ”Du ville nog för övrigt se ut som mig för att jag är så jävla snygg, tror bara att du hade tur med resten.”

Jo, i Samuels ögon är Joshua alldeles för oskyldig och liten för att va i en relation. Även om det bara är ett år i åldersskillnaden, så kanske han måste inse att sextonåringen inte alls är lika oskyldig som han intalat sig. Men det är svårt, när det kommer till de där puffiga kinderna, stora ögonen och slanka kroppen. Ögonen vilar på Zihao i tystnad med en liten rynka mellan ögonbrynen. I ens storebrors ögon så är det klart att slytherineleven inte är värd den yngre, särskilt inte om man kollar in hans bakgrund. Där får man ju Samuel inte se det särskilt objektivt.
"Jag tror han tänker på samma sätt," svarar han med en ryck på axlarna, det är alltid lätt att klanka ner på sig själv i ett förhållande. "Du kan alltid försöka intala dig själv det Zihao." Svarar han med ett lätt leende och skakning på huvudet.

”Det gör jag redan”, påpekade Zihao med ett retsamt leende på läpparna som snart bleknade. ”Den är inte bruten va? Jag slog inte ens så hårt..” mumlade han och fäste menande blicken på Samuels käke. Slog inte så hårt? Nej, det hade han ju inte direkt gjort. Han hade väl mest varit ute efter att göra klart för den andre hur förbannad han varit i den stunden. Skamset vek de mörka ögonen undan och sneglade bort mot vardagsrummet. Nu hade ju slytherineleven och den jämnårige inte någon vidare bra relation sinsemellan, men tänk om han någon gång skulle tappa självbehärskningen och klippa till Joshua på samma sätt? Tanken fick honom att rysa till. Om det någonsin hände skulle han, som Samuel påpekat tidigare, aldrig förlåta sig själv. Ungefär på samma sätt som han ännu inte förlåtit sig själv för de två gånger det nästan skett.

Samuel ser ner på ispåsen med höjda ögonbryn, bruten?
"Nej det är den väl inte. Man behöver inte slå så hårt för att få den att hoppa ur led, ska du veta." Berättar gryffindoreleven och rycker på axlarna. Käken dunkar något förfärligt, alldeles blå och lila. Usch. Men bruten är den inte.

Zihaos huvud föll lätt på sned. Nåja, det var ju i alla fall bra, ett blåmärke eller två var ju inte så farligt. Förlorad i en hel flod av tankar, ryckte han till så pass att han nästan föll ner från stolen när någonting knackade på fönstret. Det där knackandet kände han minsann igen.
”Åh herregud”, sade han för sig själv och gömde ansiktet i händerna. ”Självklart att de skulle hitta hit..” Sjuttonåringen kom upp på benen och tassade fram till köksfönstret där en väldigt lång, stilig Yaosu stod och knäppte på glaset. Efter lite krångel fick han upp fönstret på glänt. ”Försvinn, ni är inte inbjudna.”