PRS(Dragon Fantasy)

Stefan nickade sakta. "Slit inte ut dig" bad han och tog upp flickan. "De är så underbara...". Han kysste hennes panna.

Läkaren nickade sakta. "Ja, det förklarar en hel del...". Selina stönade plötsligt till och ögonlocken fladdrade. "Mitt barn..." bad hon om och läkaren la pojken vid henne.

Ina muttrade något ohörbart och nickade med slutna ögon, någon modersgestalt var hon inte och skulle väl inte bli men att skydda sin familj med näbb och klor skulle hon.

"Selina" ropade Ian och kom fram till sin älskade med oro i blicken. Han såg på sin son, stackarn att missta en tvilling, att missta sitt halva jag.

Stefan tog pojken med och la dem i vaggan. Han la sig sedan vid Ina med armen om henne. "Undrar hur det är med Selina...".

Selina höll om sitt barn mot sig och såg på honom ömt. "Han är perfekt....". Hon såg upp på Ian och log stort, hon visste inte om det andra barnet.

Ina svarade inte med en gång, "Gå och se efter." sa hon sedan, hon kände sig trött och gnällig för tillfället och ville inte starta ett bråk.

Ian log halvt och strök henne över kinden.
"Han är det, en vacker son." sa han och drog sedan efter andan.
"Det var två." sa han tyst bättre att hon fick veta det med en gång.

Stefan nickade sakta och tog sig upp och gick ut ur rummet. Han tog sig snabbt nedför trapporna och knackade på dörren.

Selinas leende försvann och hon stirrade på Ian. Hennes läppar darrade. "Nej...Nej..." mumlade hon förkrossat och barnet började plötsligt gråta. Hon såg på honom och verkade nästan själv vara påväg att gråta, hon hörde inte knackandet.

Ian la armarna om henne och vaggade henne och sonen fram och åter.
"Såja, vi har en." sa han med ansträngd röst men man hörde sorgen i hans röst och inte heller han hörde knackningarna då.

Selina började gråta hon med nu och höll sitt barn mot sig. "De var tvillingar..." snyftade hon barnet grät det med, som om den saknade sin bror. Efter ett tag lyckades Selina lugna ner sig, hon var tvungen att vara stark, för sitt barn. Hon vaggade honom i sin famn tills han slutade gråta.

Ian grät han med stora tysta tårar.
"Som att sakna sin halva." mumlade han fram.
"Sitt halva jag." han mindes då Ina ryckts ifrån honom då hon blivit fast på slavskeppet.
"Men han kommer klara det." mumlar han fram tyst och kramar om henne.

Selina nickade darrigt och kysste pojkens panna. "Han har ditt hår Ian...Och din näsa" mumlade hon fram då det syntes några få röda lockar på huvudet. Hon drog undan täcket och gav den lilla mat, snart hördes inget annat än klunkar och ett nytt bankadnde på dörren.

"Ska jag öppna?" frågade Ian det var hennes val om hon ville ha in någon. Han såg leende ner på sin son, sonen liknade omåttligt Inas och Stefans son medans flickan hade svarta lockar.