Skriva av sig-tråden

^ Kämpa på ♥
Har själv varit väldigt underviktig, fast nu mår jag bra, har inte vägt mig på länge ^^

Elley; Otroligt bra att du klarat att bli bättre vilket många inte gör. Proud
Keep fighting!

Fortsätt kämpa, jag har varit allra längst nere i skiten och nu är jag normalviktig, efter 4 år. Visst, jag väger mer än vad jag gjorde då jag började, men jag har blivit längre och nu har jag verkligen det där bmi 20 som är den riktiga gränsen.
Man mår bättre...♥

Jag är så förvirrad just nu... jag klarar inte av det.

Idag är en sån där "Hata allt och alla inklusive mig själv" dag, jag har inte gjort annat än att frysa och vara på gränsen hela dagen.

Igår tänkte jag bara på att jag är för tjock, och idag har jag bara försökt gå upp i vikt, allt blir bara så fel, igenting fungerar.

Gått omkring och varit orolig för alla de 5 proven jag gjorde förra veckan, är de tillräckligt bra? Jag kommer dö om jag har fått fel på någonting.

Jag kommer sms:a my friend inatt och bara berätta osamanhängande saker för honom Och sen kommer han titta konstigt på mig och vara orolig and shit.

"I'm chopping my arms off
I'm chopping my arms off
I'm slicing them
Cutting them off
Throwing them away"


Jag har viljat prata om det här här på mugglis hela dagen och så har ni sånna ämnen uppe i den här tråden, That's why I love you guys so much, you read my mind.

Min kusins dotter har just bytt skola pga att hon blev mobbad i den gamla skolan hon gick i. Så mycket tankar bara snurrar omkring för mig.

Dels gör det mig så upprörd att det alltid, alltid är offret som ska flytta på sig, lägga om rutiner, skapa nya relationer, för att andra inte kan uppföra sig. För att andra barn/ungdomar inte kan respektera alla människors lika värde, och bestämmer sig för att göra deras liv till ett helvete.

Ibland kan det säkert vara så att "offret" gärna vill bort och ser det som något skönt att få byta skola, men oftast är det enbart för att man inte hittar något annat sätt att lösa det på. Och det gör mig så arg, det gör mig så arg att i så många situationer i samhället, skuldbelägger vi offret, istället för förövarna. Hittar på ursäkter, orsaker. Gör allting, utan att lösa själva problemet.

Undrar också hur mobbarna mår. Varför de gör som de gör. Vet att de antagligen mår minst lika dåligt som den de utsatt för mobbning nu gör. Att problemen sitter så djupt, kanske hos dem själva, kanske i hemmet, kanske någonstans de inte ens själv vet. På ett sätt drabbas jag, även om mobbare gör mig så arg, och ledsen, av så stora mängder empati även för dem, och önskar att man kunde ha tid, möjlighet, chans att bara sätta sig ner och samtala med dem. Försöka nå fram.

Är rädd för min egen framtid som lärare. Hur kommer jag vara? Det är lätt att gnälla om att lärare, vuxna, inte ser mobbningen och att det är dåligt, men jag vet också att det kan vara väldigt svårt att se. Vet att barn är så duktiga på att dölja mobbning, göra det när ingen ser. Nu efter praktik osv har jag flera gånger sett mobbning, tagit hand om det, försökt lösa det, men kan inte veta om det är för att jag råkar ha ett "öga för det", eller om det helt enkelt är så att jag bara sett det för att jag inte har tusen andra saker att tänka på, som de andra lärarna där. Kommer jag se allt i dimma, missa saker, när jag väl kommer ut i arbetslivet? Hur många elever kommer att må dåligt, mitt framför näsan på mig, utan att jag vet om det?

Jag vill bara ha kraft och tro på att jag kommer att klara av det här. Men det är väldigt svårt, då det är så unika situationer, så unika barn. Man kan inte hantera allt på samma sätt, och jag vill tro att jag kommer hitta vägar varje gång att klara av det.

Jag vet inte.

Det är så sjukt mycket som händer i mitt liv just nu känner jag. Fast egentligen är det inte så, utan det är bara det att jag börjat tänka lite extra mycket på allt dom senaste dagarna.

Det här har jag aldrig berättat för någon, så håll i hatten, ni är dom första som får veta det här (av dom som inte är inblandade alltså).
Min släkt är den stördaste, sjukaste och knäppaste släkten i hela världen. Men ändå skulle jag aldrig byta ut dom mot något, för dom är så underbara.
Men det finns så mycket som ligger dolt under den där ytan som alla andra, utomstående, ser.
Jag har tre morbröder, varav 2 av dom är alkoholister. Inte så extremt så att dom tigger pengar utanför systemet (som jag ofta tänker när någon säger alkoholist), men ändå så missbrukar dom alkohol ganska rejält. Min tredje morbror är inte direkt alkoholist, men han har väll också börjat gå lite överstyr när det gäller alkohol.

Samma sak gäller min mamma. På senaste tiden har mamma börjat dricka mer och mer, samtidigt som hon jobbar övertid nästan varje dag och dessutom är politiskt aktiv. Det gör så ont att se hur mamma långsamt tappar kontrollen över sitt liv. Och hur mycket jag än försöker prata med henne, gömmer hennes dator för att hon inte ska kunna jobba, tar ifrån henne cigaretterna och gör allt jag kan så vet jag att det inte hjäper. För när jag är hos farsan så har hon ingen som stoppar henne.
Och det är inte bara morsan som tappar kontrollen. Min morbror, en av dom som är alkoholister, har misshandlat min kusin (alltså hans barn). Han brukar också slå hans fru när han dricker för mycket.

När min kusin blev misshandlad så tvekade hon inte att gå till polisen och anmäla allt. Men fallet las ner i rätten, för att det enda vittnet som fanns (min kusins mamma, alltså min morbrors fru) sa att det inte hänt. Så det las ner.
Jag ska inte ens börja räkna upp alla problem mina kusiner har, eftersom att jag har 15 stycken. Men dom flesta av dom har problem, på ett eller annat sätt. Och det är så jobbigt. Jag kan inte finnas där för 25 personer (mina kusiner, mina föräldrar och morbröderna). Det är omöjligt. Men samtidigt vet jag att jag inte kan låta det vara.

Min morbror, han som misshandlat sitt barn, avgudar mig. Jag tror att han älskar mig mer än sina egna barn. Därför har jag försökt att prata med honom. Det är inte okej att använda våld! Han lovade mig att skärpa till sig. Det har inte hänt.

Samtidigt som allt det här sker så förändras min bror allt mer. Min bror har alltid varit min enda stöttepelare och jag har alltid älskat honom mer än livet. Han har alltid varit den storebror jag behövt och han åkte ner till Stockholm från Göteborg när farmor dog, bara för att finnas där för mig. Samma sak gjorde han när min favorithäst dog. Förstår ni att han slösade runt 500 kr, som studerande och arbetslös (alltså hade han knappt några pengar) bara för att min favorithäst blivit avlivad?
Men nu, sen han träffade sin tjej och skaffade barn, så är han inte den bror jag en gång älskade så mycket.


Jag förstår om inte så många orkade läsa allt. Och jag förstår om ni inte förstod.
Men just nu behöver jag bara en vän. Någon som finns där för mig. Det spelar ingen roll om den här personen förstår eller inte. Jag behöver bara någon.
Jag känner att jag inte kan berätta det här för någon annan än er, dom andra kanske inte förstår.

Jag gick och la mig för en timme sedan ungefär. Har inte kunnat somna. Jag är trött och så, men kan bara inte sova.
Nyss låg jag och tänkte på tiden då jag nyss blivit lämnad. Ett minne dök upp. Den dagen då min lärare kom fram och erbjöd mig sin hjälp. Jag minns i detalj alla sammanbrott jag hade den dagen. Vad jag sa, vad läraren sa, vad elever sa. Allt. Jag trodde jag hade förträngt det, men tydligen inte.
Just nu sitter jag med tårarna rinnandes ner för kinderna och vill bara... Inte försvinna. Men inte känna något. Det är vad jag vill. Jag vill kunna göra så som jag gjorde för ca 1 år sedan. Stänga av alla mina känslor. Leva, men ändå vara ett tomt skal.
Inte ens det klarar jag längre.

På detta är jag förbannad. Förbannad över att jag var tvungen att förflyttas. Jag ville egentligen inte. Men vad fan skulle jag göra? Det fanns ingen annan utväg. Valet var byta skola helt, eller byta klass men gå i samma skola. Jag valde det senare alternativet.
"Varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?" - Fronda - Underbar
En jävligt bra fråga.

cannedcorn - Åh, fina du! Vet inte hur eller vad jag ska säga, men prata med din bror! Mina syskon kan jag alltid prata med när det gäller något viktigt, och du och din bror verkar ha en bra relation även om den har hamnat lite i skymundan.
Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom, men vad jag önskar att alla vuxna kunde se hur illa barnen far! Om du inte tycker att du kan prata med din bror så kanske du kan prata med din pappa eller någon annan nära dig. Såhär får du inte ha det! Det måste finnas andra människor som kan hjälpa dig, för detta är inget som du ska ta på dig! Hoppas verkligen att det löser sig för dig, massa kramar! ♥

Tack vännen! Jag ska försöka hitta någon att prata med. Jag har bara så svårt att förstå vem det skulle vara, pappa är lite läskig att prata med och jag är rädd att han inte skulle ta mig seriöst.
Tack igen fina du, för att du orkar bry dig ♥

Är så trött på skolan just nu typ ._. Har tusen läxor, två omprov, ett prov imorgon jag ska göra, en massa saker i So mm. Man blir galen.