De utvalda

Eletha skakade på huvudet, "Ibland, men inte ofta och inte så skarpa som förr. Jag kan övervinna dem tack vare dig." sa hon och la sitt huvud i hans knä.

Ethan strök henne över håret och drog en filt om henne. "Jag är glad att jag kan hjälpa". Han hade inte drömt mardrömmar på ett tag, men när han gjorde det hemsöktes han av männen han dödat.

Eletha log, "Det är underbart att kunna sova vanligt, jag har inte gjort det på år. Även om jag förtjänar det." mumlade hon enkelt, hon tyckte att det hon gjort var hennes fel.

Ethan drog varsamt upp Eletha så han såg henne i ögonen. "Du förtjänar det inte Eletha" sa han mjukt men allvarlig.

Eletha mötte hans blick med stora ögon, "Jo." sa hon sedan och brast sedan i gråt, fan vad hon hatade humörsvängningarna.

Ethan suckade till och drog henne intill sig i en hård omfamning. "Såja" hyschade han henne och började vaga henne i sin famn.

Elethas gråtattack slutade ganska så snabbt, hon trängde tillbaka dem och kröp upp i hans famn som ett litet barn. "Förlåt." bad hon tyst.

Ethan drog täcket över dem och släppte inte taget om henne. "Det gör inget" sa han mjukt. Han kysste henne. "Vill du sova?" mumlade han till henne som om hon var ett barn.

Eletha bara nickade och inkrupen i hans famn somnade hon som ett litet barn, ett barn som behövde trygghet och stöd för att kunna sova.

Ethan vagade henne långsamt och nynnade tyst på en melodi. "Jag ska skydda dig" mumlade han innan han själv somnadr.