prs yehet & kkaebsong

Ordet försöka får Joshua att bita till, kanske det fortfarande kommer att inträffa än en gång.
"Det är en väldigt bra fråga Zihao, jag vet verkligen inte." Svarar sextonåringen och flätar ihop sina fingrar med den andres när de går ner för trappen.

Även om Zihao inte var rädd för Samuel på någon direkt fysisk nivå, så skrämde han slytherineleven på många andra sätt. Nu var han mest rädd över hur han skulle bli bemött, om den jämnårige eleven skulle avvisa honom direkt och vägra ge honom en andra chans. Om det nu blev så, kunde han inte direkt klandra den andre för det.
”Joshua, du vet att jag inte ser dig som någon slags ägodel va?” Frågade han plötsligt när de nådde slutet av trappan och vände sig mot sextonåringen. ”Det är väldigt viktigt att du förstår det..”

Joshua vet ju att den äldre inte tänker så, men innerst inne så finns det något som bara får det att kännas som det. Sättet Zihao agerat på, rört vid honom endast för att få en reaktion från Samuel. Ögonen vilar på slytherineleven i tystnad, innan han viker undan med blicken med en liten suck.
"Ja.. det vet jag." Försäkrar sextonåringen i en liten viskning.

Zihao gnagde sig löst i läppen, betraktade sextonåringen med en ytterst tveksam blick. Det den andre precis sagt kändes inte vidare genuint.
”Slå mig”, sade han kort och knäppte händerna bakom ryggen. ”Jag vet inte varför, men det känns som om det på något sätt skulle göra upp lite för mitt ruttna beteende så..klipp till mig riktigt hårt.” Dum idé? Ja. Skulle den möjligen fungera? Troligen inte. Var det värt ett försök? Defintivt. Han lät huvudet falla lite på sned och knep ihop läpparna till ett smalt leende.

"Zihao," börjar Joshua med rynkade ögonbryn, va? Visserligen hade han haft lust att klippa till honom innan, när sjuttonåringen först började snacka en massa strunt. Men att slå honom? Aldrig i livet. Som den lagom stolta pacifist han är, nej, nej, nej. Kanske som sista möjlig väg i en hotande situation, men annars? "Det tänker jag aldrig göra."

”Men jag förtjänar det, eller hur?” Påpekade han och fuktade läpparna. ”Om inte du gör det så är jag hyfsat säker på att Samuel gärna tar på sig den uppgiften”, fortsatte han därefter lätt bittert och sneglade över axeln, bort mot vardagsrummet. ”Eller så kanske Ms Lewis gör det, hade liksom sönder badrumsdörren där uppe, men bara en aning.” Jo, enligt Zihao själv förtjänade han en rejäl blåtira om inte mer. Han var så jävla rutten att inte ens det räckte till. Kanske om de slog ut några tänder på honom..

Försiktigt låter Joshua sina små hä ser mot sjuttonåringens kinder, lutar sin panna mot den andres.
"Du förtjänar det inte alla," viskar han och stryker tummarna över de skarpa strukturerna av käkbenet. "Om du tror att min mamma skulle slå dig för att du tagit sönder en dörr, så här du fel. Hon är mycket mer förstående än det."

Återigen en skillnad mellan Mrs Xie och Ms Lewis. Hualing hade inte tvekat inför att slå sin son tvärs över ansiktet, eller för att låta de prydliga naglarna skära in i den bleka huden. Inte ens en sekund.
”Jo, du vet mycket väl att jag förtjänar det”, protesterade Zihao och skakade lite på huvudet. Han rätade en aning på ryggen och lämnade en liten kyss på Joshuas panna, innan han drog sig undan. ”Så, nu tänker jag gå och få spö av Samuel, önska mig lycka till.”

"Nej, det förtjänar du inte, sluta." Envisas Joshua. Nej, i hans ögon är våld aldrig någonting positivt. Bara onödigheter. Blicken förflyttas inte från Zihao en endaste gång, Samuel kanske faktiskt ger honom en käftsmäll eller två. Vilken julanda. "Lycka till." Säger han med ett magert leende.

”Ha! Tack så mycket”, sade Zihao med en glimt i ögat innan han försvann in i vardagsrummet. För varje steg han tog bort från Joshua sjönk hjärtat lite längre ner i bröstet på honom. Tillslut kändes det om om det var någonstans långt nere i nagelspetsen på lilltån. Sjuttonåringen svalde och drog händerna genom håret som fortfarande var vått. Det var nästan absurt hur nervös han var över att ställas ansikte mot ansikte med någon han nyss slagit till. Ögonen sökte nervöst över det trevliga rummet, men kunde inte finna någon Samuel. Usch, han ville verkligen inte ropa på gryffindoreleven, men det kanske var det ända sättet? Nej, blä och fy. Han bestämde sig för att i alla fall söka igenom köket innan han gjorde någonting sådant.