Skriva av sig-tråden

Alltså, det går åt helvete för mig... Läs inte om ni lätt blir triggade.

Medeciner är bra för dom som inte kan sova. Jag var vaken till kl 7.58.igår Dessa medeciner gör så jag hallucinerar saker som att min stol äter mig. När jag mår som värst tar jag medecinen och jag gömmer mig i min säng. Jag blir sömnig och jag sover i flera timmar utan att bry mig om människorna i mitt liv. Vill inte bry mig om vad som händer i Libyen. Jag vill fösvinna i min egna värld jag skapat. I min världs finns de inte tillit, troende eller besvikelse. Folk ska vara snälla mot varandra. Jag älskar min medecin och jag borde gå och lägga mig nu för annars missar jag showen. Älskar er allihopa ♥


expelliarmus - Jag känner igen mig. Hade svårt o läsa texten studsade. Men allt där (ska itne tas upp) jag har varit med om det. Det gick inte bra

MelodyJoseph: ♥. Sova hjälper. Att inte bry sig är bara svårt. Att pussla pussel får en att sluta tänka.

expelliarmus: Auch, I know. Det är hemskt. Hatar det bara. Var det kanske därför den försvann?




Jag har gråtit och skrikit och haft utbrott....

You can wake up every morning, thinking everything is just fine. Though, somewere deep inside you know it isn?t. But what can you do really? I mean, I can?t help the way I feel inside. Though I wish I could. But it?s hard sometimes. Can I change something if there is noone who wants to help me. There is always someoone who will listen one time. But it?s hard when that person sits on the other side of the contry, and really, can you know how much that person cares about you, maby it?s only for the greater good. Maby, I don?t know. I?ve only been writing. Never really talkning. Cause I?m so scared. I can?t trust anyone. Not anymore. But I wish I could.
So my question is. Is there somebody way out there that ever colud be my friend? I mean, if you can?t trust anyone, then who is going to be your friend. I fear that in only a few years I will stan compleatly alone. And it will be too late.

Jag ska aldrig mer skriva i denna tråden efter detta. Det blir min slutkläm. Jag har missbrukat den alldeles för mycket. Nu ska jag dra mig tillbaka till min lilla håla. Stänga in mig för alltid. Jag kommer aldrig någonsin mer att bli som jag var. Om där innan bara fanns en vägg, finns där nu en mur. Ingen kommer någonsin att komma mig nära. Det är förbjudet, jag får inte. Jag får inte vara såhär. Jag måste vara glad. Jag vet det. Jag vet det. Ingen människa ska någonsin få behöva utstå mig mer. Jag ska vara snäll och glad, jag lovar. Jag lovar. Jag har redan varigt så dum, så fånig, så knäpp. Jag lovar snälla du, jag lovar. Jag vet att jag lovade förut att det skulle vara slut. Men snälla älskade, det gick inte. Men mugglis har varigt det stället där jag vågat, för du har inte kunnat se det. Nu ska jag sluta med det här med. Jag lovar, jag lovar. Jag ska aldrig mer förstöra för dig. Jag lovar. Du ska aldrig mer behöva det. Inte en människa ska egentligen det. Men du förstår, jag var tvungen, jag klarade det inte. Jag klarade det inte. Men jag lovar, jag ska nu. Jag ska gå ner, bli en mer själgående person. Jag ska aldrig vara till din besvikelse igen. Jag lovar. Du ska inte ens behöva märka att jag är där. Jag lovar, för din skull.


I will make it. Even if it will be hard. Just a day, and then another. How hard can it be? I mean, it?s just a day, a week, a year. It will go fast. If I just stay here. Alone. Mayby after a while, I?ll learn. I?ll learn how. It can?t be that har, can it? Someone must have done it before. I don?t even need to be human do I? I can be a maskine. Eating, Sleeping, Living. That?s all it takes. Isn?t it? Just living? Even if there is nothing to live for, you can keep living anyway can?t you? If you don?t do anything, it will not be as hard.


Jag spenderade en förmiddag med att leta upp fina verser ur dödsannonser. Vem är jag egentligen? Sedan skrev jag själv en (inte dock för mig själv, en fiktiv var det). Vem fan är jag egentligen? Har jag inget bättre för mig. Vad fan har jag för liv? Vad är det ens värt? Äsch, jag ska sluta säga sådär. Alla kommer ändå bara att svara, du är värt en massa och bla bla bla. Bevisa det då? Motivera varför. Jag kan inte tro på det förrän jag får en förklaring. Jag tänker inte tro på det. Aldrig, aldrig någonsin. Det är det inte värt Inte alls. Ingen ting.

Förlåt. Förlåt Förlåt. Jag tar av allas tid. Jag vet. Jag bara förstör. Är i vägen för de so faktiskt behöver hjälp och stöd. För alla de som förtjänar att få bli lästa. Förlåt för att jag är. Så människa, sluta läs från och med nu. De tjänar ingenting till. De som har ovanstående inlägg och de som kommer efter. Det är dem du ska bry dig om. Inte mig. Jag har redan blivit läst. Jag har redan missbrukat allt för mycket. Så, jag lovar, detta blir det sista. Det allra sista här. Sedan får du kolla någon annanstans. Och förhoppningsvis se mig när jag är normal. När jag inte är dum och egoistisk och ful och bara förfärlig.

Jag önskar jag kunde svara på alla andra före detta. Men det går inte. Ett mentalt sammanbrott räcker för mig. Jag behöver inte två eller flera. Så bara sluta läs, bara sluta bry er. Jag är inte värd det. Jag vet att hälften som läser detta kommer redan att vara trötta på mig. Tycka att jag är jobbig och dum. Bra människor. Det är sant. Det är alldeles riktigt. Reflektera inte över texten. Den är inte värd det. Det är bara en massa skit, en massa svammel.

Jag har fallit av vägen. Vägen som jag går på. Jag orkar inte resa mig upp. Inte om jag måste bära ryggsäcken med mig. Därför lämnar jag ryggsäcken kvar. Och går ensam vidare genom världen. This is it. Nu släpper jag taget om allt jag bryr mig om. För det finns bara nackdelar med det. Inga fördelar längre. I så falk är de så pyttiga så pyttiga. I can walk alone. It?s seams to be better than walking with another. And really, it just seams like nobody want to walk with me anyway. Maybe for a short time. But you know....If everyone would leave so quickly. Thean how am I suppose to keep calm?

Nej. Nu räcker det verkligen. Detta kunde ha blivit en mycket längre text. Men det blev det inte. För jag bara upprepar mig hela tiden. Nu ska jah som sagt, Aldrig mer slösa er tid. Inte någonsin. Jag ska vara en snäll flicka. Jag lovar. Och denna gång, ska, jag inte bryta mitt löfte. Men snälla du. Du får inte veta.

^Du går och tar en kopp te och sedan tycker jag att du går och lägger dig. Jag har också varit där vet du. Det är bara att forsätta slå sig fram. Fortsätta bita tag i det man har, för man har alltid någon. Om du verkligen känner såhär så pratar vi om det senare. Vi fixar något. Men du borde prata med någon. Umo är bra, vi kan gå dit tillsammans om du vill. Vi behöver inte prata med mamma och pappa om du inte vill, men jag tror att i alla fall den senare av dem kan vara bra.

expelliarmus
Jag finns ett mail eller sms ifrån dig, alltid! ♥

expelliarmus: finns här på kvällstid om du vill prata/diskutera/bara tänka. ♥

edit: snarare nattetid, hehe

lillamymin; Om du behöver skriva av dig, så finns jag bara ett ugglepost här ifrån

Okej, jag ska spoila detta, eftersom många kan tycka det är obehagligt med liknande;


I'm turning cray aren't I?

expelliarmus: Om du vill skriva av dig är det bara att höra av dig till mig. ♥ Jag har inga egna erfarenheter, men jag lovar att lyssna. Har flera nära vänner som är sjuka, så jag är van vid att prata om självskador, anorexi, ångest, depressioner, you name it.

melodyjoseph: You can talk to me, if you want to. I'm here and I care. ♥ And I'm writing in English now O.o

lillamymin: Den här tråden är till för människor som mår dåligt & om du gör det så ska du definitivt inte skämmas för att skriva här! Såklart får även du gärna uggla mig om du vill, jag finns. ♥

lillamymin: ♥ Du kanske aldrig blir den som du varit. Men vad talar för att du inte skall bli någon som du kan leva med? Vad talar för att du inte skall kunna se dig själv i spegeln och vara glad över den du är? Många kramar kära du, ge aldrig upp. Be strong! Hakuna Matata. May the force be with you. Don't forget to be awesome. Du är värd allt gott och jag vet att du kan vara en glad och energisk tjej. Våga stå på dig!
_______________

Jag behöver skriva av mig, men inte för att jag är ledsen utan för att jag är glad. Jag är en dålig förlorare och har blivit på skitdåligt humor de gånger då jag blivit skitgubbe i kortspelet på kafferasterna. Idag har humöret dock varit på topp. Vilken energi och glädje! Jag förlorade i skitgubbe fyra av fem gånger men var sprudlande glad. Jag har vrålat fram till pokémon- och musikallåtar i maskinrummet där det låter mycket och inga ser mig. Jag har hoppat fram och viftat med armarna som om jag själv var en musikalartist. VILKEN DAG! VILKEN KÄNSLA! VILKEN ENERGI!

Tänk att man får lov att vara så glad och tacksam över livet och vad man fått. Mina vänner är det bästa som hänt mig. Min bror och min mor är fantastiska och mitt liv är så jäkla awesome nu när jag flyttat hemifrån och lever mitt egna liv. Ekonomin är inte fett awesome men den rullar fram i lagom takt och så får det förbli till det att jag får segla med ostindiefararen götheborg nästa höst/vinter. Det är mitt mål! Det är min dröm sedan 2008. ÄNTLIGEN ÄR JAG NÄRA MITT MÅL! 2013 är det dags för nya beslut om vad som skall ske. jag har många intressen och vet inte vad jag vill syssla med under många års tid. Men det gör inget. Jag är glad och lever i nuet. FY FAN VAD SKÖNT DET ÄR! Ingen ångest, inga dumma julklappar, inga påtvingade släktträffar... JAG ÄR FETT LYCKLIG! Ser på japanska killar nästan varje dag och har en kanonfin kille som jag skriver till - vi kommer kanske ses i december. YAY! GLAD GLA GLAD

expelliarmus; Jag vet att många nu gett dig sitt stöd, men jag vill ändå ta upp det här och berätta vad jag upplevt och ja, om du vill prata om något är det bara att mejla! ♥

Ingen pratar om det, men alla misstänker det. När jag var liten hade jag inte anorexia, eftersom det inte var jag själv, inte mitt medvetna som fick mig att vilja vara smalare, gå ned i vikt osv. Det var snarare mitt undermedvetna, jag var för liten för att förstå. Jag kände en kontroll, kanske delvis att jag hade kontroll över mig själv men också att jag fick kontroll över andra genom att flickor i den åldern beundrar andra som är smalare, sötare och flickigare. Jag var allt. Allt var perfekt, jag var perfekt. Tills jag blev äldre, jag lider av ansträngningsastma och förkylningsastma och de misstänker vanlig astma också. Det, kombinerat med min vikt och mitt ständigt låga blodsocker var jag försvarslös. Jag kunde knappt stiga upp ur sängen, mina ben bar mig inte och jag fick sätta mig ner åtskilliga gånger för att inte svimma. Mina luftrör täpptes igen och jag fick knappt någon luft, det var en mardröm. Men jag kunde inte ta mig själv i kragen, jag visste att allt skulle bli bättre om jag gick upp i vikt. Men det var ett beteende jag alltid haft, något jag aldrig valde själv. Men det bästa jag någonsin gjort, det var när jag lyckades. Jag tog mig upp ur gropen jag grävt och nu står jag här, visst har jag inte nått mitt mål än, och jag pendlar mellan svagt underviktig och nästan normalviktig, men det är en början!