Sjunde året på Hogwarts

jag hörde Laura vackla till och höll andan bara hon inte ramlade. jag hatar att inte se!
"Var försitkig Laura" sa jag oroligt till henne och önskade att jag kunde hjälpa henne. jag pressade sedan fram ett leende. "Jag ser inget och allt är mörkt, jag har lite ont i lungorna men annars går det" skrattade jag torrt
"Här drick det här" sa han och gav mig en dryck och jag kände att smärtan i lugnorna försvann.
"Även om ni helst vill ligga ner så måste ni röra er. Draco stöttar du Laura så ska jag försöka lära Cara vart allt finns, ja i fall att..." han avslutade inte meningen men jag förstod vad han menade och jag kände mig så hjälplös
"Jag hittar allt i rummet" sa jag och det var sant, jag hade gått genom rummet tusentals gånger mitt i natten. någon öppnade dörren och började gå framför oss och jag antog att det var pappa.
"Vi kan börja med att ta oss ner till första våningen." sa Severus och vi började gå ner längs korridoren. "här kommer trappan" sa han
"Kaname" roppade jag och kände snart hunden vid mina fötter. "Severus kan du lyfta upp honom i min famn, valpar ska inte gå i trappor"
"Jag kan bära honom och du kan hålla i dig i räckte" sa min gudfar allvarligt och jag kände efter och hittade snart räcket och började försiktigt ta ett trappsteg i taget. det tog en evighet att komma ner men tillslut stod jag i hallen och Severus räckte över Kaname till mig. jag hörde Laura och Draco komma bakom mig.
"Hur går det Laura?" frågade jag oroligt

Draco tog tag i mej och jag ryckte till av smärta och Draco släppte mig förskräkt.
- Det är lungt Draco, sa jag och tog tag i honom när vi började gå.
Jag fick anstränga mig för att inte skrika för vaarje steg jag tog.
- Det går bra, sa jag samanbitet och Draco himlade med ögonen.
- Säg att du har onte istället, det syns ju långa vägar, sa han och såg på mej.
- Och vem skulle det hjälpa då? om jag klagade, sa jag och klev ner för det sista trappsteget och såg på Cara.
- Hur går det själv?, sa jag oroligt och klappade hunden.
- Vart ska vi nu?, sa Draco och såg sig om.

jag tyckte synd om Laura, det var inte hon som skulle bli drabbad
"Klaga så mkt du vill Laura ingen av oss kommer klandra dig" sa Severus vänligt
"Jo det går bra, det är lite svårt att veta vad som finns framför en bara. jag är glad att jag har vuxit upp här annars hade jag nog krockat redan" skrattade jag och Kaname morrade till och jag förstod att någon hade kommit in i rummet
"Härskarinna?" hörde jag en tveksam röst
"Ta det lugnt Kaname, det är Yaxley. han är en av de få dödsätare du inte behöver bita" sa jag och hunden viftade på svansen. "Hej Yaxley" sa jag och försökte komma fram till vart han var
"Hur mår du?" frågade han lite oroligt
"Jag ser inget men ananrs mår jag bra" sa jag och suckade lite
"Gjorde de dig blind?" frågade han oroligt
"Ja" suckade jag
"Hur länge kommer hon vara det?" frgåade han Severus
"Jag vet inte. jag försöker komma på vad som kan bota henne. har vi tur så går det över" sa Severus sorgset
"Jag är ledsen. ropa bara så hjälper jag dig med det du behöver hjälp med" sa Yaxley vänligt
"Tack" sa jag och han lämnade hallen
"Vart är han på väg?" frågade jag
"Jag tror han är på väg till fängesehålan" svarade Severus. "Din far gick också dit"
"Jag tycker vi följer efter. inte för att jag kan se dem men jag kan i alla fall sparka på dem" sa jag argt och vi började åter gå. vi gick ner för en trappa och jag kände att det blev kallare och jag stannade längst ner och väntade på Laura och Draco
"Säg till om du vill vila Laura" sa jag vänligt

- Nej, det ligger inte i min natur att klaga, sa jag och såg på Severus och Draco himlade med ögonen.
Jag såg efter Yaxeley som försvann ner i fängelsehålan och vi gick efter.
Jag visste inte vad jag skulle tycka å ena sidan tyckte jag att de förtjäänade det men å andra sidan borde jag vara snäll.
Jag skakade på huvudet och bestämde mig, jag tänkte inte vara snäll eller hjälpa dem där nere.
Vi gick vidare ner i fängelsehålan.
- Nej jag tänker nte vila, sa jag och gick ner de sista trappstegen och vi kom er i fängelsehålan och jag rös till och kom ihåg den första natten här.
Sen såg jag på de tre figurerna som låg kvidande på marken det var Crab, Goyle och en till som jag antog var Nott.
Men glädje såg jag att mina klomärken var kvar på Goyles axel, jag lutade mg mot väggen och väntade på vad som skulle ske.

jag ryste till lite, jag hatade det här stället. men de förtjänade det och jag hörde dem skrika och skrattade lite glatt
"Cara, vad gör du här nere?" frågade min far vänligt
"Jag ville veta hur det går" sa jag och släppte ner Kaname som morrade högt och killarna drog efter andan
"Det går ganska bra. jag har fått fram de sista ingridienserna de använde. här har du en lapp, Snape" sa min far och jag antag att han räckte över den till min gudfar
"Får jag?" frågade jag min far som tog tag i mina axlar och ställde mig så att jag stod mot dem
"Kaname kom hit" sa jag och ville inte träffa honom
"De ligger rakt framför dig" sa han och jag höjde staven
"Crucio" sa jag kallt och log när en av dem började skrika. jag slutade efter en stund. "det kändes bra"
"Jag förstår det" sa min far och rufsade om mitt hår.
"Förlåt oss" sa en röst och jag tyckte det lät som Nott. jag vände mig åt hans håll
"Crucio" sa jag och tog en sedan bort förbannelsen
"Jag är blind, tror ni verkligen jag förlåter er? hade det inte varit för att det var smärtfritt hade jag dödat er" fräste jag argt och Kaname morrade och jag böjde mig ner och klappade honom. "Duktig pojke"
sen tog jag upp honom i famnen och reste mig och vände mig åt det hållet jag trodde Draco och Laura stod
"Du får straffa också straffa dem om du vill" sa jag vänligt till henne och la huvudet på sned och log elakt
"Du börjar bli som Bella." sa Yaxley och jag nickade

Jag nickade och ställde mig framför dem.
- Och du tror att vi är rädd för en äcklig liten smutskalle som du?, sa Nott spydigt och jag såg på honom.
- Det borde du va, sa jag och kastade Crusio över honom.
- Den äckliga lilla smutskallen kan mer än du tror och föresten så är jag halvblod och bättre än dej, sa jag och vände mig till Goyle.
- Fina sår du har där, kunde inte Pomfrey hela dem?, sa jag och pekade på sårena på axeln.
- Nej, det var inte vanliga vargklor som hade gjort det, sa Goyle sarkasitskt och såg på mej med räddsla i blicken.
- Klart det inte är, det var jag och gick därifrån och Goyle såg mer skräckslagen ut än någonsin.
- Det där kändes bra, sa jag och flinade åt de andra.

jag lyssnade på Laura och kliade Kaname bakom öronen
"Jag måste då säga att du har lärt upp henne bra" sa min far till mig
"Klart jag har. jag vill att hon ska kunna försvara sig" sa jag allvarligt och log sedan
"Jag förstår att det kändes bra. men jag är hungrig." sa jag
"Severus tar du med dem upp? Yaxley följ med och om det händer Cara något så får du göra dem sällskap" sa min far varnande
"Självklart, herre" sa han och jag antog att han bugade och vi steg ut ur fängelsehålan och började gå upp för trappan igen.
"Sväng vänster, nu" sa Severus och jag gjorde som han sagt och stod snart i köket. "du hittar ganska bra själv"
"Ja jag har ju vuxit upp här." sa jag och letade mig fram till en stol och slog mig ner
"Så vad vill ni ha?" frågade Severus
"Pannkakor" sa jag glatt
"Tänk jag misstänkte att du skulle säga det" skrattade han och började rota i skåpen. jag hörde hur någon satte sig bredvid mig
"Vad heter han?" frågade Yaxley och jag log
"Kaname" sa jag och hunden skällde
"Han är fin" sa Yaxley vänligt
"Ja de säger det" sa jag lite sorgset och han kramade min axel och började sedan ducka. "Draco vart är ni?"
"Vi sitter mitt i mot dig" svarade han och jag nickade
"Hur är de Lauar? har du fortfarande ont?" frågadejag ltie oroligt

Jag följde med Cara upp ur fänglesehålan och gick till köket.
Jag och Draco satte oss ner på stolar framför Cara och jag såg glatt på när Yaxeley lekte med Kaname.
- Ja det gör fortfarande ont, med det är inget att göra nått åt så ta det lungt, sa jag vänligt och kände en underbar doft.
- Det luktar underbart, Severus, sa jag vänligt och han log.
Yaxeley hade dukat färdigt och satte sig ner vid oss.
- Du verkar trevlig, sa jag och log till honom.
- Så vem är du?, sa jag glatt och spänd på vad han skulle svara.

"Ja Severus är en utmärkt kock" sa jag och log glatt
"Träning" svarade han och jag log när Laura började prata med Yaxley
"Trevlig kanske inte är ordvalet jag skulle välja" började Yaxley. "Nej men jag är Yaxley och jag är dödsätare och har varit de senaste 15 åren. anlednignen till att du anser mig som trevlig sitter där" sa han och jag antog att han pekade på mig
"Du är trevlig Yaxley" sa jag och log mot honom
"Det skulle du inte säga om du följde med mig ut på uppdrag och jag är övertygad om att mina offer håller emd, ja de som kan prata det vill säga" sa han kallt
"Du gör bara ditt jobb" svarade jag enkelt
"I vilket fall som helst så har jag de senaste åren varit en av dem som har haft hand om Caras säkerhet och det har ju funkat tills nu" suckade han
"Men sluta ta på er skulden! det är ju lika mycket mitt fel som åt maten" sa jag irriterat och Severus ställde något på bordet och jag antog att det var maten.
"Hur många pannkakor?" frågade han mig och jag var på väg att svara att jag kunde ta själv men hindrade mig
"Börja med två." svarade jag
"Drottningssylt?" frågade han och jag nickade.
"Så vem är du då? jag har inte sätt dig här, ja förutom när ni två var dumma nog att bryta er in här" sa Yaxley lite roat och jag tog i mot maten som Severus skärt upp åt mig.
"Jag känner mig som en bäbis" suckade jag "Och nej tänk inte ens tanken Kaname!" sa jag varnande och han la sig ner igen
"Hur visste du att han skulle försöka?" sa Draco förvånat
"Han är en hund och en bäbis" skrattade jag och vätnade sedan på Lauras svar

- Så du kunde inte ha hittat ett bättre jobb då? Typ dagisfröken?, sa jag roat och såg på honom.
- Jag mena varför valde du jobbet som dödsätere?, gillar du det eller?, sa jag undrande.
- Och trevlig är man väll mot dem man vill vara trevliga mot eller hur?
Resten är man inte trevlig mot, sa jag och flinade och la upp pannkaka och tog björrnbärssylt.
- Tack, Severus, sa jag och han log tillbaka och satte sig ner för att äta.
- Vi bröt oss inte in, sa Draco och tog för sig av pannkakorna och Yaxeley höjde på ögonbrynen.
- Nej, faktiskt inte, vi ville hälsa på Cara och veta att hon mådde bra, sa jag glatt.
- Jo jag är Laura Pevensie, går i Hufflepuff samma årskurs som Cara.
Jag är halvkusin med Weasley barnen från min mors sida.
Så jag är halvblod, om du aom alla andra tycker det spelar nån roll.
Sen så bor jag hos Weasleys eftersom min familj är död.
Vet inte mer vad jag ska säga?, sa jag fundersamt.