(PM)Albus Potter

Jag vill vara en snel hest men får inte......

Jag är en snel hest för jag tänker inte sluta läsa denna förrens den är klar!

Jag med

Tjabatjenahallå!
Nu är jag klar med nästa kapitel. Det blev dock inte så värst långt.. Men i alla fall, om ni har glömt, så vad som har hänt är: Albus, Ellie och Sco räddade James. Lypusen dog, Albus svimmade och vaknade upp i sjukhusflygeln. Sen blev han kallad till rektorns kontor och där träffade han på Snapes och Dumbledores porträtt.
För er som har glömt bort så postar jag det senaste kapitlet:

Albus kunde inte göra annat än att le stort mot de två rektorerna, och han hann inte heller göra så mycket mer, för precis då kom den nuvarande rektorn in i rummet.
”Åh, hej Albus, jag ser att du redan är här”, sa Snigelhorn vartefter han stängde dörren bakom sig. Han gick genom rummet och satte sig bakom sitt skrivord.
”Sätt dig”, sa han vänligt till Albus, och Albus slog sig ner på en stol på andra sidan av skrivbordet.
”Hur mår du, Albus?” frågade Snigelhorn.
”Bättre”, sa Albus. ”Mycket bättre.”
”Skönt att höra.” Snigelhorn log. ”Förlåt Albus. Det är nog inte alls särskillt kul för dig, men jag måste be dig att berätta vad som hände igår.”
Albus tvekade. Han hade än så länge bara berättat för Ellie och Sco, men rektorn måste få veta. Albus antog att det var bäst för allas skull nu när Voldemort var tillbaka och allt.
Han började berätta. Hela tiden koncentrerade han sig på att få med allt och hålla rösten så stadig som möjligt. Nu när han berättade det här för andra gången hann han verkligen tänka igenom det. Den här gången berättade han även om allt mystiskt som hade hänt under året. Han berättade om förgiftningarna, när Ellie berättade för dem om Lypusen, om hoten och alltifrån då han insåg att James hade blivit kidnappad.
När Albus äntligen var klar blev det tyst ett tag. Snigelhorn var den första att öppna munnen igen.
”Är du säker på att du mår bra, Albus?”, frågade han. Först trodde Albus att Snigelhorn sa så för att han inte trodde honom, men sedan la han till: ”Allt det här som du har gått igenom, det måste verkligen tagit på dina krafter.”
Albus tittade upp.
”Jag mår fint”, sa han efter ett tag medan han förstökte tänka bort knäet som fortfarande gjorde ont.
”Är du säker?” Snigelhorn såg tveksam ut.
”Ja”, sa Albus bestämt.
De satt tysta ett tag. Båda två var försjunkna i sina egna tankar. Albus funderingar kretsade särskilt kring en tanke, som han hade funderat över nästan ända sedan han vaknade upp i sjukhusflygeln.
”Professorn?” sa Albus osäkert efter ett tag.
”Du kan säga Horace, Albus.” Snigelhorn log.
”Vad hände med Voldemort?” Albus hade grubblat över frågan länge. Det kändes skönt att få ur sig den.
Snigelhorns leende försvann och ersattes av en dyster min. Han behövde egentligen inte svara. Minen sa allt.
”Han försvann. Han transfererade sig bort så fort vi kom in i rummet. Det var ingen som hade kunnat stoppa honom.”
Albus nickade.
”Men profess..Horace, menar jag…Man kan väl inte trasferera sig från Hogwarts?” frågade Albus sedan. Direkt efter kom han på att det var en korkad fråga.
”Tyvärr, Albus, så tror jag inte att sådana problem bekymrar Lord Voldemort.”
Albus förstod. Voldemort var, efter Dumbledore, världens mäktigaste trollkarl. Små skyddsförtrollningar hindrade inte honom.
”Dina föräldrar är påväg”, sa Snigelhorn efter en lång stunds tystnad. Precis efter det flög dörren till kontoret upp, och in kom Harry och Ginny. Albus blev överlycklig över att se dem. De hade trots allt inte setts på evigheter.
”Albus!” ropade Ginny och sprang fram till honom. Hon kramade honom hårt. ”Hur mår du? Är du skadad?” frågade hon panikslaget.
”Mamma, jag mår bra”, mumlade Albus i kramen.
”Få se på dig”, sa Ginny. Hon satte händerna runt Albus ansikte så hon kunde se det. ”Åh, Albus, du ser ju hemsk ut!”
”Jag mår bra säger jag ju!” Albus slet sig ur Ginnys grepp. ”Jag lovar mamma, jag mår bra.” Ginny såg fortfarande ängslig ut, men hon sa inget mer.
”Jag tror jag får berätta för mr och mrs Potter vad som hände i förrigår natt, Albus. Jag tror det kan bli ansträngande för dig att ta om allting igen. Gå till sjukhusflygeln du.”
Albus nickade.
”Vi kommer dit snart, Al”, sa Harry. Albus gav sin pappa en snabb kram och gick sedan ut ur rektorns kontor. Han kunde höra Ginnys tysta snyftningar efter att han hade stängt dörren.
Hon kommer bli ännu mer förskräckt när hon har fått höra hela historien, tänkte Albus medan han styrde stegen tillbaka mot sjukhusflygeln.

och det nya:

57 - Bröder
”Fick du berätta allt för honom?” frågade Ellie när Albus slog sig ner på kanten av sin sjuksäng.
”Ja, han ville veta allt”, svarade Albus. ”Och mina föräldrar är där nu. Snigelhorn ska berätta för dem om allt som hände.” Ellie nickade.
”Mina föräldrar vet nog inte om någonting än. Jag har för mig att Snigelhorn skulle skicka en uggla till dem ikväll, men de kommer antagligen fråga ut mig sen när jag kommer hem…Det är ju trots allt bara en månad kvar på terminen.”
Orden sjönk in i Albus och med ens gick det upp för honom att deras första skolår snart var slut. Examensproven närmade sig, och sedan skulle han åka hem till Godric’s Hollow igen. Det kändes konstigt. Nu hade han nästan tillbringat ett år på Hogwarts, och det kändes som om detta var hans andra hem.
”Vi måste träffas under lovet”, sa Albus efter ett tag. ”Ofta.”
”Vad tänker du med?” utbrast Ellie. ”Jag skulle dö av längtan om jag var ifrån dig och Sco hela sommaren!” Albus log och Sco nickade instämmande.
”Vi måste göra något kul också. Kanske gå på en quidditchmatch eller nåt?”, föreslog Sco. ”Jag vet ju att ni är mer intresserade av quidditch än vad jag är…”
”Vi får helt enkelt ta varandras telefonnummer”, sa Ellie glatt. Albus såg förvånat upp, och han kunde se att Sco såg minst lika oförstående ut.
”Teffelånvadå?”
”Å, visst ja! Jag glömde bort”, skrattade Ellie. ”Det är ju bara jag som har en mugglar-pappa. Vi får meddela varandra genom ugglepost, helt enkelt.”
De satt där i sjukhusflygeln och skrattade ett tag, tills Ginny och Harry kom in i sjukhusflygeln. De reagerade precis som Albus trodde att de skulle göra. Ginny sprang fram till James säng och omfamnade honom medan Harry gång på gång frågade hur han mådde.
”Det är lugnt. Jag mår bra”, mumlade James om och om igen. När Ginny och Harry tillslut litade på James ord och lugnade ner sig lite gick Albus fram till dem.
”Hur är det, brorsan?” frågade han med ett leende.
”Mycket bättre”, svarade James. Ginny log.
”Vart är Lily?”, frågade Albus när han kom på att en familjemedlem saknades.
”Hon är i kråkboet med Molly”, svarade Ginny. Albus nickade. Han kände med ens hur han saknade hemmet i Godric’s Hollow. Hur familjen brukade sitta hemma i vardagsrummet och spela knallkort, hur de brukade spela quidditch på somrarna och hur Lily tjatade om att hon ville åka till Hogwarts. Han saknade stunderna då de hade släktmiddag i kråkboet. Stunderna när alla var samlade, när Fred och Roxanne drog sina skämt och när George rättade dem och gjorde allt dubbelt så skojigt. Det skulle bli skönt att komma hem, men Albus var nästan bombsäker på att han skulle längta efter att få komma tillbaka hit till Hogwarts igen när sommarlovet väl börjat.
Familjen satt tysta ett tag. Ginny höll Harrys hand och Harry strök med tummen över Ginnys. James tittade upp i taket och såg ut att fundera över något, och Ellie och Sco skrattade åt någonting som Sco berättat. Förvånande nog så var det James som öppnade munnen först av alla efter tystnaden.
”Kan jag få prata ensam med dig, Al?” frågade han. Albus nickade. ”Om det är okej för er?” James gav Ginny och Harry en blick. Ginny såg först ängslig ut, men sedan gick hon ut ur rummet, följd av Harry. Ellie och Sco satt och pratade med varandra på andra sidan av rummet.
Albus väntade på att James skulle säga något, och det tog inte särskilt lång tid.
”Tack, Al. Du är bäst”, sa James och log. ”Jag skulle varit död nu om jag inte hade dig.” Sedan blev hans min lite mer allvarlig, och han la till: ”Men lova att aldrig utsätta dig själv för en sån fara igen.”
Albus svarade inte, utan vände sig mot James och såg in i hans bruna ögon.
”Varför tror du att jag räddade dig, James?” frågade han efter ett tag. James svarade inte på en gång. Han såg ut att fundera ett tag, men sedan skakade han på huvudet och sa ”Jag vet inte.”
Albus fortsatte.
”För att jag inte kan leva utan dig, brorsan.”

Nawww, Gulligt!

__________________
Läs gärna min ff:http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=17186&page=5#p938324

Awesome!

ÅZUMMM!!! ♥♥♥♥♥♥

Mera!!

Det här var mitt ansiktsuttryck: http://www.youtube.com/watch?NR=1&feature=endscreen&v=IlDZgUKdkao på 4.46 ♥♥♥♥♥3♥

Awww ♥♥ guuuuuuuud va bra!!!!!! ♥♥