Sjunde året på Hogwarts

Jag hörde Laura bredvid mig och det verkade som hon kunde se. Men hon verkade ha ont i stället och jag kände att hon var kall. Snape verkade ge henne en dryck och jag försökte förstå vad som hände. Men jag fick inte ihop det.
"Kan du bota dem?" frågade Draco
"jag försöker, men jag vet inte vilken efekt gifterna har med varandra och jag vågar inte ge dem vad som hälst ifall det blir värre" sa Severus och jag kände mig så hopplös
"jag är rädd!" erkände jag och min far satte sig bredvid mig och la armen runt mig
"det är ingen fara" sa han lugnt
"jag är blind!" skrek jag "jag ser inget och jag har ingen amning om vad som händer." sa jag förskräckt och mina kinder blev våta och min far höll om mig
"jag får se på ditt sår Laura" sa Severus och jag vände mig skrämt mot Laura och fick tag på hennes hand
"Laura mår du bra?" frågade jag oroligt

- Toppen, sa jag samanbitet för att inte skrika av smärta när jag satte mej upp.
Jag räckte handen mot Severus och han började linda av bandaget.
Såren såg ut som innan, öppna och blodet strömmade fram.
Severus skakade på huvudet, och mumlade för sig själv.
Han trollade åter fram bandage och band åt hårt för att försöka stoppa blodningen.
- Det är nått gift som inte får sår att läka, och med blandningen av det gift som var i Umbridges penna blir det extra starkt, jag vet inte vad det är, sa han sorgset och skakade på huvudet.
- Du gör ditt bästa mer begär jag inte, sa jag mellan sammanbitna tännder.
Dels för att jag inte skulle hacka tänder och dels för att jag hade sån smärta.
- Ont?, sa Severus och gav mig en dryck, inte för att den hjälpte men ändå det var ju ett försök.
Jag vände mig om och såg sorgset på Cara.
- Nej jag mår inte bra, har en otrolig smärta, är iskall och blöder, sa jag och kollade på henne.
- Men det är värre med dej, hur är det?, sa jag tröstande och höll om henne.

Jag nickade sorgset mot Laura
"nej jag tror det är värre med dig. Jag har i alla fall inte ont. Jag önskar jag kunde hjälpa dig" sajag sorgset och lutade mig mot pappa. "men jag är som sagt rädd. Jag har ingen aning om vad som händer. Jag vet inte vem som finns i rummet och jag kan inte försvara mig" sa jag sorgset och Pappa kramade min axel
"pappa kan du inte se om du kan hjälpa henne. Du kan ju en massa konstiga formler" sa jag bedjande
"ja eftersom du ber så snällt" sa han lite roat och han började mumla en massa formler över Laura och jag önskar jag kunde veta vad som händer. Jag hoppade till när dörren slog upp.
"min lilla vildkatt. Mår du inte bra än?" hörde hag Bellas bekanta röst och jag slappnade av lite och skakade på huvudet. "vad är fel?" frågade hon lite oroligt
"hon är blind för tillfället" svarade Severus och jag hörde hur hon drog efter andan och sedan lämnade rummet och skrek en massa saker och jag antog att hon var på väg ner till Crabbe, Goyle och Nott
"Bella! Bellatrix!" hörde jag pappa ropa. "bäst jag stoppar henne innan hon dödar dem. Jag är nämligen inte klar med dem!"
Ha n reste sig och lämnade rummet och jag gillade inte att han försvann. Det känndes säkrare när han var i rummet. Men jag vände mig åt Laura eller dit jag hade för mig hon satt
"hjälpte det?" frågade jag vänligt

- Du kan inte se, det är värre, sa jag och såg sorgset på henne.
Voldemort började rabbla en massa konstiga formler över mig.
Och det hjälpte faktiskt en aninig, det gjorde iaf inte så ont när jag rörde på mej och jag kände värmen återvända.
- Du börjar uterfå värmen ser jag, du ser inte ut som ett spöke längre, sa Snape och log svagt.
Bella kom in men sprang lika fort ut med Voldemort i hälarna.
- Jodå, det gör inte fullständigt så ont längre och jag börjar bli varm igen, sa jag leende och skakade sedan på huvudet åt Cara.
- Kan du inte göra nått Severus?, sa jag oroligt och såg på henne.
- Och vad tror du jag gör?, sa han och såg upp.
- Förlåt är bara orolig, sa jag svagt och han nickade.
- Draco kan du skicka ett brev till Weasleys, skriv vad som har hänt men inget om förgiftningen. skriv typ att vi bor kvar här ett tagg eller nått.
Det är ingen ide att de ska oroa sig och springa hit i onödan, sa jag och Draco nickade till svar.

"Vad skönt att höra att det hjälpte lite" sa jag lättat till min vän och log svagt. "Ja men som sagt så har jag inte ont, men jag känner mig en anning hjälplös" suckade jag och örde hur Draco lämnade rummet.
"Jag hoppas han plågar dem riktigt mycket" sa jag kallt och Severus suckade
"Ja det kan du lita på. försök med den här drycken" sa han och gav mig en dryck och jag drack upp
"Det händer inget" suckade jag. "Kommer jag alltisd vara blind?" frågade jag lite oroligt
"Jag vet inte Cara. jag önskar jag visste." sa Severus sorgset.
"Men jag vill se igen" sa jag och tårarna började rinna och jag slog händerna för ansiktet.
"Cara gråt inte" sa SEverus och la armen runt mig. "Jag lovar att göra allt jag kan för att ge dig synen tillbaka"
"Jag vet att du kommer göra det. men tänk om det inte funkar?" sa jag sorgset och han torkade mina tårar. "Förlåt, nu tänkte jag på mig själv igen. det är värre för Laura som har ont."
Jag hörde dörren öppnas och jag försökte avgöra vem det var
"Ingen fara, det är din far" sa Severus vänligt "Och han har en överraskning med sig"
"Jag tyckte du lika väl kunde få den nu. det kanske gör dig gladare" sa min far och jag la huvudet på sned och han kom fram och la något i mitt knä.
"Vad är det?" frågade jag och han tog min hand och la den på något mjukt "Har du gett mig en nalle?" frågade jag lite tvivelaktigt men fick snart svar på min fråga när jag hörde ett skall. "Det är en hund" sa jag glatt och började leta efter ansiktet och hittade det snart, jag klappade honom och han slickade mig lätt på handen
"Det är en sån där snöhund du ville ha" sa min far
"en siberian husky?" sa jag och log
"Ja" svarade min far
"Hur ser den ut? är det en tjej eller kille?" frågade jag och blev gladare
"Det är en kille, han har två blåa ögon och är vit svart" sa min far och valpen skall till och jag kände hur den viftade på svansen. "Vad har jag gett mig in på?"
"Jag vet inte. jag trodde du tyckte det räckte med hästen" sa Severus lite roat
"Ja egentligen. jag lär väll ångra det här" skrattade min far
"Är han söt?" frågade jag Laura som kunde se honom

- Herre gud Cara, det är inte alls värre med mej, smärta har jag vart med om förut, men att vara blind, sa jag och skskade på huvudet.
- Smärta gör att man vet att man lever, vett du, sa jag och flinade åt Cara för att lätta upp stämningen.
Voldemort kom in i rummet med en jättesöt hund i famnen.
Det var en ganska komisk syn, Voldemort med en söt hund i famnen.
Jag bet mig i läppen för att inte flina och väntade sedan på Caras reaktion.
- Han är jättesöt Cara, sa jag och klappade honom och han började genast slicka på mej och jag log.
- Så, vad ska han heta?, sa jag glatt och såg på den lilla sötnosen.

"Ja man måste väll prove det med" sa jag och ryckte på axlarna. "Jag trodde inte du lyssnade på Bella?" skrattade jag begravde händerna i hundens päls
"Jag tror han ska heta Kaname" sa jag och hunden skall till. "Jag tror han gillar det?"
"Vad är det för namn?" sa min far
"jag läste det i en bok. och jag tycker det är ett fint namn och det är ett japanskt namn" sa jag och log mot hunden
"Jag borde förstått det" suckade min far och jag hörde hur dörren öppnades igen och hunden morrade lite
"Han är en perfekt vakthund" skrattade min far
"Vart kom hunden ifrån?" hörde jag Dracos röst och andades ut
"Det är okej, Kaname. det är bara Draco han är min fästman" sa jag och hunden viftade på svansen och skall till. "Min far gav mig honom"
"Okej" sa Draco lite tveksmat och slog sig ner. "Hej lilla vän" sa han till hunden som skall till svar. "Vad svarade de?" frågade jag nyfiket

- Det gör jag inte heller men det funkade just vi det här tillfället, sa jag och skrattade men slutade med det för det gjorde ont.
- Det var ett fint namn, sa jag och klappade Kaname på huvudet.
Sen kom Draco in och jag såg nyfiket på honom.
- Det var Bill som svara, Molly hade typ fått panik.
Men de lugnade ner henne och de var glada att alla var okej.
Men de gillade inte var vi befann oss men sa att de inte kunde göra nått åt det, sa Draco lätt och kollade sedan oroligt på oss.
- Hur är det med er?, sa han oroligt.
- Ont och blöder annars är det okej, sa jag glatt och såg sedan oroligt på Caras ögon som inte kunde se.

"Jag började nästan bli orolig för dig" sa jag och log "Ja jag gillar det namnet, och Kaname verkar tycka om det" sa jag roat och hunden slickade på min hand och jag vände huvudet åt riktningen jag trodde Draco satt.
"Jag har inte ont, men det är som sagt läskigt att inte veta vad som händer, men jag känner mig lite tryggare med Kaname hos mig" sa jag och klappade hunden.
"Jag tycker ni ska testa att röra på er" sa Severus lite plötslgit och jag hoppade till
"men sprids inte giftet snabbare då?" frågade jag oroligt
"I vanliga fall ja, men i vanliga fall hade ni varit botade nu! men om ni rör på er kanske det kommer ut snabbare, jag menar att sitta still funkar inte och det kan knappast bli värre." sa Severus
"Ja det är väll värt ett försök" sa jag och Kaname hoppade ner när jag började röra på mig. jag satte fötterna på golvet och ställde mig försiktigt upp
"Ja jag ser inget så jag hade velat ha lite hjälp att hitta" skrattade jag och Draco ställde sig bredvid mig
"Din tur Laura" sa Severus

Jag bet mig i läppen och såg på Severus.
Jag var fortfarade yr och det smärtade när jag rörde på mej.
Jag drog av mig täcket och satte försikigt ner fötterna på golvet.
Det kändes som tusen nålstick i fötterna men jag ignorerade det och ställde mig upp.
Det var en pina att stå och jag kände yrseln komma över mig och jag vacklade till men tog tag i väggen.
- Hur är det?, sa Severus oroligt och såg på mej.
- Det smärtar vad jag än gör, sa jag samanbitet och fick tårar i ögonen av ansträngningen av att stå upprätt.
- Sen är jag yr emellanåt också, sa jag och såg på Severus.
- Ja yrsel är inte så konstigt, du anstränger dig så att du blir yr, här, sa han och gav mig en dryck och yrseln försvann.
- Men åt din smärta vet jag inte, och hur är det med handen?, sa han oroligt och granskade den.
- Det har börjat att blöda mindre så det är ett gott tecken, men smärtan, sa han och skakade på huvudet och vände sig sedan om till Cara.
- Hur går det för dig då?, sa han oroligt.