prs yehet & kkaebsong

Tårarna som forsar ner över sjuttonåringens kinder får Joshua att bita sig hårt i underläppen. Visserligen tror han att det är bättre om Zihao åker hemåt, men samtidigt vet han hur gräsligt han kommer bli behandlad. Och det vill sextonåringen verkligen inte.
"Nej, jag vill inte att du ska åka," viskar Joshua med ett försiktigt leende, allting går bara runt i cirklar gång på gång. De hamnar alltid i samma situation och det verkar inte finnas en enda väg att sätta stop på det. I tystnad sätter sig gryffindoreleven ner på huk och lägger armarna om Zihaos starka axlar, gräver ner ansiktet hos hans nacke.

Att Joshua ens berörde Zihao var bara helt bisarrt. Han borde slå till sjuttonåringen och inte krama honom med ansiktet begravt i nacken.
”Du borde vilja det”, viskade han och stirrade tomt framför sig, kroppen alldeles kall av skräck. ”Jag torr att jag precis krossade Samuels käke..” Trots att han inte borde gjort det, virade han armarna omkring sextonåringen, vilade hakan uppe på den andres hjässa. Nej, egentligen borde han bara hämta sin koffert och lämna familjen Lewis ifred. Men då skulle han bara upprepa samma misstag som innan, och då skulle troligen ingen av dem må speciellt bra.

Med ansiktet begravt hos Zihaos nacke, suckar Joshua lätt och kniper ihop ögonen.
"Gå och be om ursäkt," viskar sextonåringen och drar in den ljuva doften av jordgubb. "Ni båda betedde er som femåringar, kommer inte kunna vara med någon av er om ni fortsätter så." nej, det kommer han definitivt aldrig att klara av. Om de två fortsätter på det viset, är det bara att knipa ihop och låta de bråka tillsammans och lämna dem. Det verkar ändå som att de inte bryr sig om vad han vill. "Ni båda är alldeles för upptagna med att irritera den andre, att ni slutar bry er av konsekvenserna helt och hållet."

”Jag tror helt ärligt inte att han kommer godta någon ursäkt från mig..han gjorde det ganska klart för mig att han hatar mig”, sade han modfällt och pillade lite med Joshuas mörka lockar. ”I några sekunder ville jag verkligen döda honom, Joshua. Det är något grovt fel på mig och jag är riktigt jävla rädd för mig själv”, förklarade han sedan och lutade sig tillbaka en aning, drog en hand utmed sextonåringens kind. ”Och du vet att jag sällan tänker på konsekvensens, åtminstone inte när jag tappar kontrollen på det där sättet.” Usch, han skämdes så jävla mycket. Det vore lika bra om han bara försvann och aldrig kom tillbaka, då han ändå bara förstörde och bringade olycka.

"Kanske inte på direkten.. men det är bättre att försöka än att bara skita i det, eller hur?" frågar Joshua och ser den äldre djupt i ögonen, känner hur hjärtat sjunker av dennes ord. "Det är antagligen pågrund av elixiret som du förlorade kontrollen, förhoppningsvis kan han ha lite förståelse för det. Och du dödade honom inte, du lyckades hålla dig i kragen åtminstone tillräckligt för att inte göra det." kluvet biter han hårt i sin underläpp, undrar innerligt hur hans storebror mår. "Visst har jag förlåtit dig ett par gånger när du förlorat kontrollen? Jag tror att om du vill bli sams med honom tillräckligt mycket, så kommer det säkert att hända någon gång."

Slytherineleven slöt ögonlocken och tog ett djupt andetag, kände stressen och paniken skölja över honom. Jo, det var nog bäst att säga förlåt. Åtminstone mycket bättre att att låta bli.
”Du får följa med, vågar inte gå själv”, muttrade Zihao och lutade pannan mot den andres. ”Och nej, jag dödade honom inte, men tänk om jag förlorar kontrollen igen och gör någonting betydligt värre än att knäcka käken på honom?” Mumlade han och slog upp ögonlocken, betraktade Joshua med sorgsna ögon. Han var så mycket trevligare under fullmånarna, så mycket mer försiktig och snäll. Det kanske var bättre om han alltid stannade i den skepnaden? Då kunde han åtmsintone inte hälla ur sig en massa skit.

Joshua skakar lätt på huvudet, det skulle aldrig hända.
"Jag tänker inte bara i samma rum som er två förrän ni åtminstone inte snackar en massa skit." påpekar sextonåringen och ställer sig upp från golvet, tar försiktigt tag i Zihaos armar och drar upp honom. "Jag vet inte vad jag kan säga för att få dig att sluta tänka så, men jag vet att du inte kommer gå så långt. Tro det eller ej, men jag tror att du innerst inne vet vad du gör, och kan stoppa det bara du vill det tillräckligt mycket. Du har blivit väldigt bättre med kontrollen nu, än vad du var förut. Du har gjort jättemycket framsteg, du måste bara försöka lita mer på dig själv."

”Nu överskattar du mig verkligen, Joshua”, protesterade Zihao och borstade av byxorna, när han väl kommit upp på fötter. ”Jag vet vad jag gör när jag pimplar i mig av det där elixiret varje vecka, men nu? Knappast”, fortsatte han allvarligt och spände blicken i Joshua. ”Tänk om jag slår till Samuel igen? Tänk om jag inte kan hindra mig själv nu? Har aldrig gått utan den där jävla sliskiga drycken i mer än en vecka.” Han drog händerna upp för ansiktet, vidare mot håret och tog ett djupt andetag. Just nu vågade han verkligen inte lita på sig själv, inte ett dugg.

Skuldkänslorna börjar bubbla upp än en gång.. Andrew hade försökt komma på hur elixiret är gjort, och faktiskt tänkt på hur han plantera växterna. Varför är Joshua så mycket sämre, i himla mycket dummare? Sextonåringen kramar om sig själv, händerna gräver sig in i sina axlar.
"Jag vet inte.." viskar han tyst för sig själv med rynkade ögonbryn. "Vi kanske får försöka brygga eget."

De skulle ju alltid kunna försöka, men om det tog ens ett litet felsteg kunde konsekvenserna bli riktigt ödestigande.
”Brygga eget så att jag kan dricka det och dö? Tänk om vi inte får bort giftet, där är jag helt körd”, sade han och fäste blicken i taket. ”Äsch, jag får väl helt enkelt lära mig att hålla mig i skinnet? Eller så får du sätta ett koppel på mig.” Zihao sneglade ner mot Joshua, placerade sina händer försiktigt över den andres. ”Vi tänker på det senare, just nu är det nog viktigare att jag ber om ursäkt till din bror, som hatar mig.”