PRS(Dragon Fantasy)

Selina nickade sakta. "Och när jag fött...Ska vi flytta härifrån? Till vårt egna ställe?" undrade hon sedan och kysste honom lätt.

"Det kan vi, var vill du bo?" frågar Ian glad att prata om annat.

Ina ligger i sängen och väntar på Stefan, barnen sover mätta och torra. Ina var trött, hon orkade knappt mer än att ge dem bröstet och att försöka äta själv, hon ville inte vara såhär.

Selina funderade. "Inte vid den där sjön, vid skogen" sa hon och ryste, där hon blivit tagen av männen. "Men kanske lite utanför byn? Det finns några tomma hus....".

Stefan kom in till Ina och sjönk tungt ner på sängen. "HUr är det?" undrade han och försökte le.

"Okej, jag ska se efter, vill du vara med och bestämma? Det är nog bäst, vi bestämmer samman och inreder." log han mot henne.

"Bra." ljög hon och såg på honom.
"Hur är det med dig? Hur är det med Selina?" sa hon oroligt.

Selina nickade sakta. "Ta något du, det blir nog fint" log hon och sjönk ner i sängen och grimaserade av smärta.

Stefan suckade. "Det är bra men Selina...": Han sjönk ihop. "Jag tvingade henne att ta ut barnet, imorgon...Så hon skulle överleva...".

Ian nickade och la sig vid henne, "Några önskemål som frun vill?" frågar han artigt för att få henne tänka på annat.

Ina gjorde stora oroliga ögon.
"Är det så illa?" sa hon skrämt.

Selina kröp tätt intill honom och la huvudet mot hans bröstkorg, hon kände sig trygg då. "Något som inte är alltför gammalt..Jag vill kunna bo där snart" mumlade hon. "Det finns ett hus nog som är relativt tomt...Det flyttade just ut några av Anjas vänner därifrån in till byn".

Stefan nickade sakta. "Ja.." mumlade han oroligt och vred sina händer.

Ian nickade och rörde i hennes hår.
"Jag kan se det imorgon, det blir nog fint älskade." sa han mjukt och tänkte på huset hon menade.

"Det blir bra." sa Ina lugnande och tog hans händer i sina.
"Selina är stark vad ni än vill två, seglivad. Jag överlevde och jag vet att läkaren hade dödsdömt mig." sa hon och kysste hans händer.

Selina slöt ögonen. "Ja...Och imorgon ska vi ta ut barnet" mumlade hon oroligt. Hon hoppades bara att allt skulle gå bra, för hennes barn och sig själv.

Stefan såg upp och kramade om henne. "Men hon har alltid varit så skör och liten....Far har slagit henne i alla år och.. " han snyftade till. "Och om jag bara märkt tidigare..." fortsatte han, han började bli upprörd. "Selina är till och med yngre än dig INa...Tänk om hon inte klarar det?".

Ian sa inget mer bara höll om henne så hon skulle kunna sova.

Ina höll försiktigt om honom, tröstade.
"Hon klarar det." sa Ina bara trosvisst för att lugna ner honom och sig själv. Hon sa inget mer, bara tröstade.