Twillight privat

Jag tar på mig skorna.
"Vad är det med dig Bella" säger Alice försiktigt
"Inget" svarar jag
(Försöker verkligen)

(Det blir bra så )

"Slute följa efter mig Cullen.", muttrar Jacob. "Jag tänker inte gå på bröllopet."
"Inte ens för Bella's skull, huh?", säger jag.
"Lägg av jag sticker från Forks nu, du kommer aldrig se mg igen.", säger Jake och försvinner mot en glänta och det sista jag ser av honom är hans rygg som åter igen förvandlas till rödbrun.

Jag börjar andas tugnt, det var svårt att bete sig som vanligt.
"Är du verkligen ok Bella"? Frågar Alice
"Ja"! Skriver jag

Han kommer alltså inte på vårt bröllop. Jag skulle inte behöva honom där, men Bella behöver honom. Han betyder mycket för henne, oavsett om han vill det eller inte...
Jag går tillbaka till huset och gör iordning altargången när Rosalie kommer, med en bkymrad rynka i pannan.

-kan jag få gå till Edward nu?!
Jag råkar skrika, man hör att något är fel.
-nej, du får allt vänta, och vi kanske ska byta ut den klänningen.
-nej! Allt är ok…
Alice hade rätt, men jag ville ha denna, det var den enda jag gillade.
Jag börjar andas tyngre

"Någonting är fel med Bella.", säger hon.
"Jag kan inte göra något, jag får inte träffa henne innan vigseln."
"Det är något med klänningen, Edward.", äger hon.
"Ja men byt ut den då! Jag har inte tid Rosalie! Bella kommer bli hysterisk om Jacob inte är med på bröllopet!"
"Ska Jacob inte vara med på bröllopet?", säger hon.
Jag bara skakar på huvudet.

Jag andas bara tyngre.
"Edward"! "Rosa…" jag hann inte skrika klart hennes namn.
Bröllopet var nära, snart skulle jag gå ut till Edward.
Klänningen satt taigtare än vanligt.
"Edward"! skrek jag och svimmade.
Jag kände det jag aldrig velat känna..döden var nära..RIKTIGT nära.
"Edward"!! ropar Alice och hittar honom.
Bella...hon..Bella!..kom
Alice sprang tillbaka så fort hon kunde, hon hade sett det, Bella liggandes död på golvet, på hennes och Edwards bröllop.
"Klänningen"! skrek hon

"Men ta av den då! Varför tog ni inte av den från första början?"
Nu är jag frustrerad. Varför bytte hon inte klänning?
Vi måste hjälpa henne iallafall.
Jag sliter upp klänningen och ser hennes bröstkorg röra sig långsamt uppochner och pustar ut.

Jag öppnar sakta mina bruna ögon.
"Älskling...lugn..."
Jag kysser honom tugnt på munnen, jag ville vara säker på att han hade lugnat sig

Jag lugnar sakta ner mig.
"Du var död, du andades inte...", viskar jag tyst så att bara jag hör det.
Jag darrar på rösten, men jag är lugn.
Bara andas. Det är vad som behöver göras. Andas.