PRS Lupple & Medi

"Vad ska du säga till Alexander om att jag inte vill sova längre? Du vet om att jag är människa fortfarande?" Hon log svagt och pillade på hans ring och smekte stenen och såg upp.
"Så det här är mitt rum permanent nu?"

" Sanningen." Sa Dorian och skrattade lågt.
" Jag vet, du kommer bli så trött att du somnar automatiskt." Sa han ärligt och såg på henne.
Han flinade och nickade.
"Så länge du vill ha det. Du kan dekorera det som du vill." Log han och såg på henne.

"Vi får se hur länge jag kan vara vaken." Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Nej jag gillar det här. Det är mysigt. Det får vara såhär." Hon såg på honom och höll ut en hand.
"Hjälp mig upp är du snäll."

Dorian flinade lite och nickade.
"Okej." Sa han och reste sig upp och tog hennes hand och hjälpte henne upp på fötterna.
" Som du vill, men det är ditt rum. Kanske vill sätta upp lite foton?" Föreslog han och smekte hennes kind sakta.
"Vart ska vi?" Log han.

"PÅ vadå har inga." Hon såg på honom.
"köket jag är hungrig." Hon skrattade och kände hur det kliade under plåstret.
"Aj."

Dorian skrattade lågt och såg på henne.
"På mig. Du kan ta på familjen, på oss- du har inte använt din kamera så mycket på sistone." Sa han och studerade henne.
"Okej men då bär jag dig. "Sa han och bar upp henne så hon liksom hängde med benen åt ena hållet och hade sina armar om hans hals.
Han tog droppstället och bar ned båda två till köket och satte henne på en stol och lät droppstället befinna sig bredvid henne.

"Jag har varit så dålig på sistone så jag har inte orkat." Hon flinade och såg in i hans ögon och log mot honom. Snabbt stal hon en kyss och gjorde det bekvämt i stolen.
"Jag fryser om fötterna. Kan jag få något som värmer?"

"Jag lovar att Allie skulle älska att ta bilder ihop med dig och även på dig och sig själv. Du borde tänka på det. Foto verkade alltid göra dig lyckligare. " Sa han ärligt och besvarade kyssen och flinade lätt.
"Vilken tjuv" Sa han retsamt innan han nickade och gick in i vardagsrummet som var närmast där alla satt och verkade upptagna men de var också väldigt nyfikna.
"Sprang ni in hit när vi kom ned eller?" Sa han lite skrattande på italienska och tog en av filtarna och Lathan harklade sig lågt.
"Min son. Vilken löjlig anklagelse." Sa han men det syntes att det inte alls var en anklagelse. Dorian skakade på huvudet och gick ut till Willow och la filten kring hennes ben och fötter i försiktiga rörelser.

Willow skrattade mjukt och smekte hans kind och såg ner i knät.
"Jo jag vet att det gör mig lycklig. Jag hare bara inte mått så bra på senaste tiden. Jag vill fokusera på att bli bättre än att må halvbra innan jag gör något stort igen." Hon drog handen genom håret och lade huvudet på sned.
"Jag vet nog vart mobilen är. Men jag vill inte använda den för rådet gav den till mig. Jag skulle vilja ha ett nytt liv och den tillhörde mitt gamla. Jag vill inte se kontakterna utan jag vill ha nya och det får jag med en ny."

Dorian nickade sakta.
"Det är ingen panik. Du hinner." Log han och satte sig bredvid henne och lyssnade på det hon sa.
"Jag förstår. Vi skulle kunna slå sönder din gamla mobil med en hammare om det får dig att må bättre. " Flinade han och drog med fingrarna över bänkskivan.
"Låt oss skaffa dig en ny, när du är bättre. Vi kan åka in till stan och se mobilerna i en affär eller så beställer du en online." Log han.