prs yehet & kkaebsong

Nu har Joshua definitivt lust att ge sjuttonåringen en käftsmäll eller två, tror han verkligen att han kan säga detta utan konsekvenser?
"Jag tror jag redan gjort det jävligt klart för dig att jag inte tycker om det. Men jag kan inte styra min brors liv, och bara så att du vet.." börjar Samuel och låter blicken glida mellan sin bror och Zihao. Jo, Joshua tar mycket mer illa upp än vad han själv gör. Visserligen är han överbeskyddande, och har nu ingen tanke på att förlåta den jämnårige, men han har åtminstone sina gränser. Vilket Zihao inte verkar ha. "Självfallet provocerar du mig, men jag vet redan att jag ogillar dig, och nu minst sagt hatar. Men det är Joshua du gör arg här."

Vart det konstiga beteendet och de vidriga meningarna som lämnade Zihaos läppar kom ifrån, visste han faktiskt inte. Men en liten teori var att han i vanliga fall brukade få pimpla i sig elixiret dagen efter fullmånen, vilket han inte gjort den här gången. Långsamt vände han sig om och betraktade Joshua, ögonen fortfarande minst lika svarta som innan.
”Vadå då? Jag är bara ute efter att provocera dig”, påpekade han oskyldigt, utan att inse att precis allt han sagt innan var extremt ruttet. Med ett flin, som blottade de vassa tänderna, fann sjuttonåringen sig själv, ännu en gång, låta händerna glida upp över den andres bara överkropp. Helt bortom att resonans och kontroll, urk.

Ja, det var droppen. Joshua skulle inte kunna stanna deras sällskap någon längre tid. Att Zihao ens får tanken, och modet att stryka sina fingrar över den bara överkroppen får sextonåringen att må illa. Han är inte någon liten leksak så att den äldre kan provocera Joshuas egna bror, nej. Så sextonåringen bestämmer sig för att knuffa undan Zihao från sig och sträcka sig efter en ren handduk utan att röra dig från vattnet.
"Du lyckas, verkligen. Men det går inte att provocera mig, utan några hinder." Svarar Samuel med ett lätt flin över läpparna. Verkar inte som att någon ut av dem tänker på hur Joshua mår över deras ord. Vilken jävla bror och pojkvän han har, fy fan för dem. Med en handduk virad runt höfterna går han fram mot dörren med raska steg.
"Läs den jävla dörren efter er." Säger han skarpt och slår igen den bakom de två barnsliga sjuttonåringarna.

Zihao slog hårt in i badkars kanten med ögonen uppspärrade. Det förtjänade han gott och väl, så som han betedde sig. Han vände slutligen blicken mot Samuel, ögonen alldeles svarta av ilska.
”Vadå för hinder?” Morrade slytherineleven och kom upp på fötter, för att sedan kliva ur badkaret. Utan att bry sig om bristen på kläder, ställde han sig alldeles för nära den andre. ”Du kunde inte ha knackat innan du gick in eller? Allt det här är ditt fel, din lilla jävel”, fortsatte han och stötte pekfingret mot den andres bröstkorg, såg till att den vassa nageln stack honom riktigt ordentligt. I situationer som denna var han verkligen tacksam över sin längd. ”Nu är Joshua säkert förbannad på mig..”

"Hinder, som att du gjort Joshua riktigt arg och ledsen. Du vet, det är alltid en negativ aspekt när du försöker göra mig arg och irriterad, du gör honom arg och irriterad på en och samma gång." Förklarar Samuel, som helst skynda efter sin bror. Säkerligen förstår han att han också gjort Joshua att och ledsen, men det behöver han ju inte nämna.. han får göra massvis med chokladpudding till sextonåringen senare, så kanske allt går fint. Med rynkade ögonbryn ser han upp i Zihaos mörka ögon. "Jag var på väg att gå ut härifrån innan du började öppna din stora käft, inte mitt fel att du är så himla känslokall. Och ja, han har all rätt att vara förbannad på dig." Och mig, påminner Samuel sig själv.

”Känslokall? Jag? Du vet uppenbarligen inte ett skit om mig”, väste Zihao, vars ögon blivit lite ljusare allt som han insåg vad han precis sagt i Joshuas närvaro. ”Jag skulle ha slitit strupen av dig när jag hade chansen”, fortsatte han och knöt handen för att sedan slå den tvärs över Samuels ansikte. ”Du är inte något jävla helgon du heller, ska du veta”, avslutade han med världens kallaste blick och slet åt sig mjukisbyxorna, som han drog över benen trots att de var blöta. Sedan slet han upp dörren och drog igen den efter sig med en högljudd smäll. ”Hoppas du får ett stort jävla blåmärke tvärs över ansiktet, ditt jävla vider”, vrålade han mot dörren, som nu var stängd, och sparkade till den så pass hårt att den splittrades sönder där foten träffade träet. Han vände sig om med gråten i halsen, ångrade sig nästan genast över utbrottet. Händerna drog genom det våta håret några gånger, stressat, innan benen nästan mekaniskt började röra sig bort mot Joshuas rum. Försiktigt knackade han på, lutade pannan mot den svala ytan. ”Förlåt, Joshua..snälla släpp in mig..jag vet inte ens vad jag håller på med.”

Med höjda ögonbryn ser han på den jämnåriga i tystnad.
"Och du vet uppenbarligen inget om mig." Påpekar Samuel torrt, känner hur käken knäcks i kontakt med Zihaos näve. Fy fan. "Har jag sagt att jag är ett helgon? Jag går inte runt och slår sönder pojkvännens brorsa." När han sedan hör hur dörren går sönder, kan han inte undgå att le till. Stackars Zihao, nu kommer han definitivt att få mycket skit. Joshua sluter ögonen i tystnad medan tårarna sipprar ner en efter en över kinderna. Varför måste de hålla på så? Varför använder Zihao honom som en liten pryl för att provocera Samuel? Kroppen sjunker ner till golvet i tystnad, det våta håret hängandes över ansiktet. Nej, han vill inte låta sjuttonåringen in, aldrig igen. Allt hade varit en förbaskat dålig idé. Gyffindoreleven kramar om sina ben som han dragit ett par svarta mjukisbyxor över, och gömmer sitt ansikte mellan knäna. Som att han behöver Samuels godkännande för att få vara med någon. Han bestämmer sig för att inte svara på Zihaos fråga, då han innerligt kommer vilja ge honom en käftsmäll.

När Joshua inte svarade sjuttonåringen, vände han sig om och gled ner längsmed dörren, satte sig ner på det svala trägolvet och gömde ansiktet i händerna. Trots att han verkligen försökt ändra sig hade det kanske inte resulterat i någonting positivt? Han hade verkligen, verkligen försökt och med elixirets hjälp hade det gått relativt bra. Men nu när kroppen var svältfödd på stormhatt hade han uppenbarligen direkt fallit in i gamla dumma beteende.
”Joshua”, bad Zihao sorgset och slog bakhuvudet mot träet. ”Snälla..du vet hur dum jag är..” fortsatte han nästan desperat och knep ihop ögonlocken. Men trots det trängde tårarna sig fram och började leta sig nerför kinderna. Han tog ett djupt andetag för att stadga rösten, vred lite på huvudet. ”Om du inte öppnar så lovar jag att sparka in dörren. Du vet att jag kommer göra det, så tvivla inte på det.”

Joshua ser ner på sina fötter i tystnad, lyssnar på ångern i den äldres röst. Utmattad ställer han sig upp från golvet, nästintill svimmfärdig, så han tvingar sig själv att ta tag i skrivbordet för att inte falla ihop igen. Håret, som blir så mycket lockigare i kontakt med vatten, hänger över de puffiga, röda ögonen. Därför tvingar han sig själv att torka bort tårarna med slutet av ärmen på sin långärmade, mörkgröna tröja. Med sina stickade, varma raggsockor går han fram till dörren och öppnar den lite på glänt, låter blicken vila på Zihao som sitter nere på golvet.
"Det du gjorde var vidrigt Zihao.." viskar han tyst och viker undan lite med blicken, gömmer sina händer i fickorna på mjukisbyxorna. "Samuel har ingenting att säga om vårt förhållande direkt, men att du provocerar honom som att jag inte kan ha min egna jäkla vilja.. Du kan inte använda mig som en liten leksak för att irritera min bror.. och du kan inte slå honom heller."

”Jag vet”, mumlade Zihao utan att möta Joshuas blick. ”Vill du att jag ska gå? Jag kan åka hem om du inte vill ha mig här”, fortsatte han och såg slutligen upp, med tårarna forsande. Han torkade bestämt bort dem med handryggen och skakade lite på huvudet. Det var självklart att Joshua hade sin egen vilja, att han inte var någon leksak. Om det var så den andre uppfattat det så var svor sjuttonåringen på att klå upp sig själv. Han hade aldrig förtjänat den yngre. Nu gjorde han defintivt inte det. Slytherineleven förtjänade inte att bli förlåten, förtjänade inte att känna lycka. ”Förlåt”, viskade han, när tankarna drog iväg och mängden tårar ökade. ”Förlåt.” I den stunden ville han verkligen inte leva mer och om Joshua ingen längre ville ha honom skulle Zihao troligen aldrig repa sig själv. Visst, han kunde åka hem, men modern skulle defintivt slänga ut honom.