Rollspelare & Wolfy prs

Jason knackade på dörren och lutade pannan mot väggen, han ville bara ha tryggheten som hon gav honom. Han svalde hårt och bad en tyst bön om att hon faktiskt skulle öppna.

Hon sneglade mot dörren och sträckte ut handen mot låset men vred inte genast om. Då hon gjort det flyttade hon sig längre in i rummet för att byta om till sin pyjamas, öppnade sedan fönstret på glänt för att släppa in frisk luft i rummet.

Jason gick in och granskade henne direkt, han suckade lågt och gick fram till henne. Han la armarna om henne och slöt ögonen en stund.
"Jag älskar dig." sade han.

"Gör du?" Leah hade försökt hålla tillbaka orden då de legat på tungan men innan hon visste ordet av hade de ändå trillat ur munnen. Hon stängde fönstret. "Eller gillar du bara tanken på att älska någon?"

"Jag älskar dig." sade han och la sina händer på hennes kinder. Han svalde hårt och granskade henne i en stund. "När Ryan och Nate berättar om deras tjejer och allt, det enda jag tänker på att när vi är där, när vi förlovar oss och skaffar barn. Inte att jag vill förlova mig och bli pappa utan att jag vill vara just din fästman och blivande babydaddy." sade han och smekte hennes kind.

”Jag hoppas verkligen att jag har fel, för du förtjänar bättre än att en man som är eget kött och blod gör dig besviken, men din farbror har inte rent mjöl i påsen. Du värdesätter honom högre än någon annan i huset, och då har killarna ändå stått bakom dig genom allt.” Leah bet sig i läppen och tittade ner i golvet.

Jason kollade på henne och svalde hårt, han släppte henne och nickade lite.
"Jag kanske borde åka, själv, trots allt." sade han och kliade sig över bröstkorgen.

”Om du anser det vara för det bästa.” Leah nickade uppmuntrande åt honom, hoppades innerligt på att hon skulle lyckas hålla tillbaka tårarna som så gärna ville tränga sig fram.

Jason såg förvånat på henne, hade verkligen inte förväntat sig det svaret, men nickade lite.
"Då vet jag vart du står i den frågan." sade han kallt och gick till sitt rum igen. Han smällde igen dörren efter sig och låste, han tog några djupa andetag och försökte lugna sig men lyckades inte utan satte sig ner på sängen och började för första gången på oerhört länge gråta.

Så fort han lämnat rummet förde hon handen till munnen för att kväva en snyftning. Det gjorde verkligt ont i hennes hjärta. Hon kunde inte bara låta det vara så hon följde efter till hans rum, tryckte ned handtaget men sjönk ner på golvet då dörren var låst.
”Jag vill inte att du åker.” Det var bland det sista hon ville. ”Men det vore inte rätt att hålla dig kvar om du vill åka.”