Life - Lupple & Medi PRS

Han läste och när han slutade såg han på henne.
"Nästa bok viskade han.
"Om du säger ja så måste jag hämta en. Det är ett mycket farligt uppdrag."

Hon lät tröjan komma av och hennes ärr hettade och hon kved.
"Det svider lite."

Rose såg på honom med oroliga ögon. "Det kanske är bäst att vi inte går på det uppdraget. "Viskade hon. Funderade en stund. "Vi kan, berätta historier. "Viskade hon.

Gabriel hade känt något svidande men han hade inte direkt reagerat på det men hon gjorde ju det så han släppte taget. "Förlåt. "Viskade han och var noga med att inte vidröra ärret.

Han log och började berätta en saga om en flicka och en pojke. Han log medan han berättade och sneglade då och då mot Rose för att se om hon lyssnade eller ej.

"Det är ingen fara älskade." Viskade hon tyst och lade armarna om honom.
"Det är ingen fara." Viskade hon och lät han utförska ärren.

Rose lyssnade, hon lyssnade väldigt aktivt men ganska snart började hon höra mindre och mindre och tillslut så hade hon somnat. Och hon sov djupt.

Gabriel såg på henne och svalde hårt. "Säker?" Viskade han osäkert och kramade om henne. Försiktigt. Han lät sina fingrar leka över ärret och sina läppar. Det kändes som ett kittlande. Men han var väldigt uppmärksam på hennes reaktioner.

Han smsade ett godnatt innan han somnade han med.

Olivia nickade och smekte hans huvud. Kved då och då.
"Sluta inte det svider bara. Som ett myggbett eller något." Viskade hon under andetagen.

Mi såg smset och log svagt, hennes älskling. Men återgick snart till det som hände hemma hos henne. Rättegångar, eller ja vad man nu kunde kalla det.

Han nickade sakta. " Myggbett brukar ju vara rätt obehagliga. "Viskade han lekfullt men slutade inte utan lät sina läppar vandra över hennes kropp- det han nådde och ärren såklart. De var väldigt intressanta. Han kände också av dem.

"Det är som att man har bränt sig i solen ordentligt eller på spisen. Det svider och bränner." Hon såg på honom.
"Vid fullmånen va det som att det bran." Hon såg sorgset på honom. Men log svagt.
"Se du hade inte mindre tassar då."

Han såg på henne med en sorgsen blick. " Det borde finnas något som kan underlätta för dig. "Viskade han. "Typ en salva eller nått."Sa han och la sig lite ifrån henne men höll armen om hennes midja. " Jag är så ledsen. "Viskade han igen och pussade hennes panna. "Det kommer vara ännu värre de närmaste fullmånarna, när vi ska dricka den där boten du hittade. Det är ju giftigt. " Sa han och suckade tyst. "Kanske borde du vara längre ifrån mig då."Fortsatte han tankfullt för att sedan flina. "Åh jag var väldigt mycket mindre då. "Sa han ärligt.

Hon suckade.
"Jag kanske inte behöver dricka. Kan ta sömntabletter eller något." Hon smekte honom.
"Jag måste vara nära. Jag är väktaren." Hon log och smekte hans kind.
"Det var ett misstag. Oroa dig inte...."

Han såg på henne och flinade lite. " Du kan dricka det, du kan avstå. Jag kommer dricka det och för mig är det giftigt. För vargen och för att jag har ont kommer du ha det. " Sa han som förklaring. "Fullmånen var som mest jobbig för dig tror jag för att den var jobbig för mig- som alltid. "Viskade han för att sedan le snett. "Jag antar det. "Suckade han och smekte hennes kind.