(PM)Albus Potter

wow missat två hela kapitel!
du är en helt underbart amazing författare, fattar inte hur man kan vara så bra

Tack, ni är underbara!!
Hihi, känner mig duktig nu som lyckas uppdatera oftare än vanligt.
Här kommer ett nytt kap! Förlåt, det är kort och tråkigt, men det behövs.

Slutet på förra kapitlet:
Närmast honom hängde porträttet av Albus Dumbledore. Han log stort, men sa ingenting. Men det gjorde ingenting att han var tyst, för hans leende beskrev allt.
Albus väde blicken mot det andra porträttet. Severus Snape. Även känd som Hogwarts modigaste man. Severus log mot Albus, och de svarta ögonen mötte de gröna. Mannen öppnade munnen. Först såg det ut som om han inte visste vad han skulle säga, men sedan lät han orden slinka ut.
”Du har din fars ögon, Albus”

56 - I rektorns kontor

Albus kunde inte göra annat än att le stort mot de två rektorerna, och han hann inte heller göra så mycket mer, för precis då kom den nuvarande rektorn in i rummet.
”Åh, hej Albus, jag ser att du redan är här”, sa Snigelhorn vartefter han stängde dörren bakom sig. Han gick genom rummet och satte sig bakom sitt skrivord.
”Sätt dig”, sa han vänligt till Albus, och Albus slog sig ner på en stol på andra sidan av skrivbordet.
”Hur mår du, Albus?” frågade Snigelhorn.
”Bättre”, sa Albus. ”Mycket bättre.”
”Skönt att höra.” Snigelhorn log. ”Förlåt Albus. Det är nog inte alls särskillt kul för dig, men jag måste be dig att berätta vad som hände igår.”
Albus tvekade. Han hade än så länge bara berättat för Ellie och Sco, men rektorn måste få veta. Albus antog att det var bäst för allas skull nu när Voldemort var tillbaka och allt.
Han började berätta. Hela tiden koncentrerade han sig på att få med allt och hålla rösten så stadig som möjligt. Nu när han berättade det här för andra gången hann han verkligen tänka igenom det. Den här gången berättade han även om allt mystiskt som hade hänt under året. Han berättade om förgiftningarna, när Ellie berättade för dem om Lypusen, om hoten och alltifrån då han insåg att James hade blivit kidnappad.
När Albus äntligen var klar blev det tyst ett tag. Snigelhorn var den första att öppna munnen igen.
”Är du säker på att du mår bra, Albus?”, frågade han. Först trodde Albus att Snigelhorn sa så för att han inte trodde honom, men sedan la han till: ”Allt det här som du har gått igenom, det måste verkligen tagit på dina krafter.”
Albus tittade upp.
”Jag mår fint”, sa han efter ett tag medan han förstökte tänka bort knäet som fortfarande gjorde ont.
”Är du säker?” Snigelhorn såg tveksam ut.
”Ja”, sa Albus bestämt.
De satt tysta ett tag. Båda två var försjunkna i sina egna tankar. Albus funderingar kretsade särskilt kring en tanke, som han hade funderat över nästan ända sedan han vaknade upp i sjukhusflygeln.
”Professorn?” sa Albus osäkert efter ett tag.
”Du kan säga Horace, Albus.” Snigelhorn log.
”Vad hände med Voldemort?” Albus hade grubblat över frågan länge. Det kändes skönt att få ur sig den.
Snigelhorns leende försvann och ersattes av en dyster min. Han behövde egentligen inte svara. Minen sa allt.
”Han försvann. Han transfererade sig bort så fort vi kom in i rummet. Det var ingen som hade kunnat stoppa honom.”
Albus nickade.
”Men profess..Horace, menar jag…Man kan väl inte trasferera sig från Hogwarts?” frågade Albus sedan. Direkt efter kom han på att det var en korkad fråga.
”Tyvärr, Albus, så tror jag inte att sådana problem bekymrar Lord Voldemort.”
Albus förstod. Voldemort var, efter Dumbledore, världens mäktigaste trollkarl. Små skyddsförtrollningar hindrade inte honom.
”Dina föräldrar är påväg”, sa Snigelhorn efter en lång stunds tystnad. Precis efter det flög dörren till kontoret upp, och in kom Harry och Ginny. Albus blev överlycklig över att se dem. De hade trots allt inte setts på evigheter.
”Albus!” ropade Ginny och sprang fram till honom. Hon kramade honom hårt. ”Hur mår du? Är du skadad?” frågade hon panikslaget.
”Mamma, jag mår bra”, mumlade Albus i kramen.
”Få se på dig”, sa Ginny. Hon satte händerna runt Albus ansikte så hon kunde se det. ”Åh, Albus, du ser ju hemsk ut!”
”Jag mår bra säger jag ju!” Albus slet sig ur Ginnys grepp. ”Jag lovar mamma, jag mår bra.” Ginny såg fortfarande ängslig ut, men hon sa inget mer.
”Jag tror jag får berätta för mr och mrs Potter vad som hände i förrigår natt, Albus. Jag tror det kan bli ansträngande för dig att ta om allting igen. Gå till sjukhusflygeln du.”
Albus nickade.
”Vi kommer dit snart, Al”, sa Harry. Albus gav sin pappa en snabb kram och gick sedan ut ur rektorns kontor. Han kunde höra Ginnys tysta snyftningar efter att han hade stängt dörren.
Hon kommer bli ännu mer förskräckt när hon har fått höra hela historien, tänkte Albus medan han styrde stegen tillbaka mot sjukhusflygeln.

Bra. Mer. Lagt ut på fanfiction.ner än

Min? Jag har lagt ut första kapitlet på fanfiction.net. Ska lägga ut mer nu

Bra

AWESOME KAPITEL!!!!!
Det var inte alls tråkigt! meeeeer!

Bara en liten detalj: du har skrivit "du har din fars ögon.
Annars var det ASM!

Ja men han har ju sin fars ögon x)
Albus har ärvt Harrys ögon

^ Jo, jag vet.
Men Snape var ju kär i Lily,så det skulle kännas mer logiskt om du skrev det.
Det är bara som jag tycker.

Själv tycker jag att det är finare att han säger "du har din fars ögon. Känns som om han svalt sin stolthet lite grann och liksom erkänner att även Harry är värd nånting