Sjunde året på Hogwarts

(Ja det är ju sant :p ja jag bev så grymt avundsjuk när du åkte iväg )

jag nickade åt Laura
"Jag har nog en dryck i bokhyllan" sa jag och tog fram spöt "Accio dryck" sa jag och den gröna drycken kom flygande och jag räckte vöer den till Laura och gjorde plats åt henne i sängen och tittade ner i täckte
"Mardrömmar" mumlade jag tyst och undvek hennes blick

( Jamen vi borde göra det, absolut, det är sjukt kul och eftersom du precis som jag älskar historia och fantasy så är det något för oss )

- Ska inte du ha drycken då?, undrade jag och tog emot drycken.
Jag granskade Cara menhon undvek min blick.
- Okej, mardrömmar om vadå?, det blir bättre om du berättar eller är jag tvungen att dra ur orden ur dej?, sa jag vänligt åt henne.

(Ja ajg tror det med vi får kolla upp om det finns något till våren som passar oss båda )

jag skakde på huvudet
"Nej ta du den" sa jag vänligt och visste inte vad jag skulle svara henne. jag lutade mig mot henne och samlade tankarna
"Jag drömde om kriget, jag dromde om att ni dog och att jag inte kunde göra något! jag bara stod och tittade på när ni dog innan jag vände mig om och lämnade er allihop. sedan rasade marken under mig samman och jag föll i en evighet tills jag landade på ett hårt stengolv. det tog inte lång tid för mig att förstå att jag satt i Azkaban...men min cell saknade ett tak, så folk kunde kolla ner på mig och kasta saker på mig. ni var där allihop och sa att jag hade svikit er, efter att ha kastat en massa stenar och glas på mig så lämnade ni mig kvar i cellen och gick..." jag tystnade och kände hur mina kinder blev våta. jag kände mig så svag, de hade ju bara varit en dröm

( Eleria finns, det är nybörjar vänligt och jag känner några som ska dit så vi kanske kan sno åt oss sovplatser i ett tält )

Jag tog drycken och kände huvudvärken lätta.
Sen lyssnade jag på hennes mardröm och rös till.
- Jag förstår att du inte kan sova med sånadär mardrömmar, sa jag och la armen om henne.
Och tänkte på drömmen hon hade haft, vad skulle jag säga?
- Du borde inte ta på dej så mycket annsvar.
Det är inte ditt fel om vi dör och om jag överlevde skulle jag aldrig låta dej komma till Azkaban, det svär jag på.
Sen så skulle du aldrig bara lämna oss så där det vet jag.
Lika lite som om jag skulle kasta nått på dej, det måste du förstå.
Vi gör båda vårt bästa och så länge man gör det kan man inte begära mera hur det än går, sa jag tröstande och torkade hennes tårar.

(Det hade varit kul jag får kolla upp det )

jag nickade svagt och log tacksamt mot Laura
"Klart jag tar på mig ansvaret! jag kan ju inte överge er! jag måste ju hjälpa er allihop" sa jag bestämt även om jag hörde sorgen i min egna röst
"Tack, men det kommer kännas som mitt fel om ni dör, det är därför jag vill att ni ska vara försiktiga!" sa jag oroat "Tack. jag vet att du inte skulle lämna mig i Azkaban eller kasta något på mig. jag vet att det bara är en dröm och jag borde inte ta den så allvarligt, men dn känns så verklige det är det" sa jag och slöt trött ögonen "Förlåt nu handlade allt om mig. det känns som det enda ni har fått göra är att ta hand om mig. hur är det med dig?" frågade jag sedan Laura vänligt

- Jag förstår dej men tänk inte så, du försöker bara förvirra dej själv.
Det är precis som om du har en horrokruks inom dej som spelar upp dina värsta mardrömmar.
Lyd ditt eget råd och lyssna inte på dem, sa jag vänligt och log mot henne.
- Och för mig gör det inget att jag får ta hand om dej, du har mer problem än jag och då tänker jag hjälpa dej på det sätt jag kan, sa jag leende.
- Men om du vill veta, så var jag hemskt rädd att jag skulle förlora dej, för nån korkad sjukdoms skull.
Jag var rädd för din pappa, men det verkade ju ha gått bra ändå.
Sen så fryser jag så jag tänker krypa ner i din säng.
Också hoppas jag på att inte lunginflammation smittar, sa jag och log och kröp ner i sängen.
- Något mer du vill veta?, sa jag vänligt och log mot henne.

jag nickade åter
"Jag ska inte lyssna på dem men jag tror inte jag behöver en horrocruxs för att mina mardrömmar ska spelar upp" sa jag sorgset
"Jag är glad att du är min vän ochklart du får plats i sängen" sa jag och gjorde plats åt henne så hon kunde krypa ner. "Det var inte meningen att oroa er som jag sa så trodde jag inte att det var så allvarligt. och du behöver inte vara rädd för pappa, han vet att jag inte hade förlåtit honom om det hade hänt er något! men vad tyckter du om honom då?" sa jag vänligt och la täcket över oss båda och räckte över en kopp te till Laura innan jag tog en själv

Jag log mot Cara och tog emot te koppen, och värmde händerna på den.
- Vet du vad Cara, ibland borde du lyssna på någon annan än dig själv.
Och inte vara så envis, när vi bryr oss om dej, sa jag vänligt åt henne.
- Och rädd var väll egentligen fel ord att säga för det var jag inte.
Var väll mer spänd på att något skulle hända, jag kunde inte slappna av i hans närvaro, sa jag och tänkte sedan över nästa fråga medans jag tog en klunk te, det värmde skönt.
- Han är väll okej, vi hade ju ett helt normalt samtal, ja eller rätt så normalt eftersom han läste mina tankar med.
Jag gillar bara inte hur han avreagerar sig på folk, han blev arg på Snape för att han inte kunde göra nått också var han väll orolig för dig.
Så du skickade han efter nån dödsätare och torterade honom, det gillade jag inte, sa jag fundersamt.
- Det sa jag åt honom också och då började han prata med mej.

"Jag lyssnar på er det gör jag, men jag tycker inte o när folk ska dalta med mig eller bestämma vad jag ska göra. jag skyller på min uppfostran. ja jag ska inte göra om det" sa jag roat och tog en klunk te. "Ja han har en tendens att läsa folks tankar, det är därför jag lärde mig omlukemering! och jag säger ju att man kan prata normalt med honom" sa jag lätt och log mot min vän.
"Det finns nog inte så mycket du kan göra åt det! dödsätarna vet vad de har gett sig in på och jag är glad att det inte var er han torterade! Nej han kan inte göra Snape något, de är väll som gamla "vänner" och han är alltid orolig för mig" skrattade jag lite. "Jag vet inte riktigt om jag ska tycka det var modigt eller dumt att säga det till honom" sa jag med höjda ögonbryn "Jag antar att Severus inte har sovit alls eller?"

- Att säga till honom?, ja det var väll jag som inte tänkte mej för.
Men han varkade snarare bli förvånad än arg att jag sa till honom, sa jag lätt och tog ännu en klunk.
- Och Severus har inte sovit alls, ja förutom nu då, sa jag och tittade på hans sovande gestalt.
- Alltså vad tror du att din far tycker om mej?, jag har ju varken blivit torterad eller dödad, så det våste väll vara ett gott tecken eller?, sa jag och såg på henne.