prs yehet & kkaebsong

Joshua gömmer ansikret hos Zihaos bröstkorg och sluter ögonen.
"Bra," säger han bestämnd och lämnar små pussar över sjuttonåringens hals, upp mot hakan och kinderna. "Jag älskar dig verkligen.. Så löjligt mycket." Viskar Joshua och lämnar tillslut en liten puss på de olidligt frestande läpparna.

”Det glädjer mig, verkligen”, mumlade Zihao och vägrade låta Joshuas läppar lämna hans egna. De på tok för vassa naglarna slet i den mjuka tröjan gryffindoreleven bar, utan att han riktigt lade märke till det. Egentligen borde han nog klippa de där nedrans kloliknande sakerna, men de var för hårda för att han skulle kunna göra det själv. ”Du är underbar, så sjukt jävla underbar”, viskade han och bet löst tag i den andres underläpp och flinade till. Nu var han igång igen, med det där dumma bitandet som hela tiden skulle tränga sig fram.

Rodnade stiger över ansiktet pågrund av komplimangen, känner hur hans läppar sjunker närmre intill den andres.
"Ska du säga," viskar Joshua då Zihao är minst sagt underbar i hans ögon. De kloliknande naglarna skär sig in i hans tröja, den mjuka tröjan som han inte kommer låta Zihao ta sönder. Skolskjortan är en annan sak. "Du kommer behöva klippa de där.." Påpekar han lätt, känner hur det kittlar i läpparna när sjuttonåringen biter till.

Det var precis det som han själv konstaterat. Sjuttonåringen lutade sig bakåt en aning och höjde ett ögonbryn.
”Jo, men de har blivit så jävla hårda de senaste månaderna”, muttrade han och vek undan med blicken. ”Du får hjälpa mig..vi kanske kan ta det på samma gång som vi färgar mitt hår? Det skulle vara praktiskt.” Zihao satte sig upp och ruskade på sig, precis som han gjort så många gånger unden gårdagskvällen. Skillnaden var att han inte hade någonting att ruska ut. Jösses, slytherineleven var verkligen påväg ner mot hålet av sinnessjuka igen.

Huvudet faller aningen på sniskan medan Joshua flyttar sig från sjuttonåringen som han halvt om halvt legat över. Han rullar ner på madrassen så att han kan ligga på rygg.
"Det kan jag säkert göra," försäkrar han och ser upp i taket, tankarna alldeles tomma och livlösa. Det är så det borde vara.

Zihao slängde benen över sängkanten och lät fötterna få fäste på golvet innan han reste sig upp. Utan att titta bakåt, mot Joshua, drog han den svarta tröjan över huvudet. Den gled sakta ner på golvet där den samlade sig i en trasslig hög. Vart hade han egentligen gjort av tröjan han fått av Ms Lewis? Med rynkade ögonbryn, sökte han av sovrummet, vände sig slutligen om och började lyfta på kuddarna i sextonåringens säng.
”Du är väldigt fin när du ligger där ska du veta, men du kan möjligen inte hjälpa mig leta efter tröjan jag nyss fick av din kära mor?”

Joshua kan inte undgå att himla med ögonen åt den andres ord.
"Den ligger precis bakom dig." påpekar sextonåringen och drar till sig den stickade tröjan, bara för att slänga den över Zihaos ansikte. "Kanske vi ska kolla upp dina ögon, jag tänker nämligen inte röra på mig mer än nödvändigt." självfallet är det ett skämt, men just i denna stund, ligger han så bekvämt i sängen att han inte skulle ha något emot att stanna där.

Förvirrat fingrade Zihao på tröjan som Joshua precis slängt mot honom. Okej, han höll verkligen på att tappa förståndet.
”Helt ärligt så kanske vi borde göra det”, muttrade han och drog tröjan över huvudet, stack ut armarna genom ärmarna. ”Jag måste verkligen tacka din mamma ordentligt..” fortsatte han tyst och stirrade ner på sig själv, drog de smala fingrarna över det stickade, mjuka materialet. Ännu en gång hotade tårarna med att svämma över. Hur lyckades han alltid bli så känslosam över saker och ting? Det var pinsamt som fan.

Med ett svagt litet leende sträcker Joshua sig efter sina glasögon, då linser inte är någonting som intresserar honom denna sömnlösa morgon.
"Här, prova mina." föreslår sextonåringen och ger Zihao sina svartramade glasögon, som alltid gör hans ansikte ytterligare lite sötare. "Nu är ju jag långsynt, och de är praktiskt taget gjorda för mina ögon, men ändå." När den äldre sedan vänder konversationen till tröjan och dess skapare, Ms Lewis, tystnad Joshua direkt. "Hon vet hur tacksam du är Zihao, du behöver inte oroa dig över det. Den passar dig väldigt bra."

De mörka ögonen fäste sig på glasögonen som nu befann sig i Zihaos ena hand. Huvudet föll en aning på sned. Om de nu var gjorda för Joshuas ögon så skulle de troligen inte hjälpa honom speciellt mycket. Tvekande, provade han glasögonen. Bågarna var aningen för korta för honom och han kunde inte se ett smack.
”Det var värt ett försök, men de hjälper inte ett skvatt..hur ser jag ut?” Frågade han och satte händerna i sidorna, putade lite med läpparna. ”Tänker ändå ge henne en riktigt stor kram sen, den här tröjan är ta mig fan det skönaste klädesplagget jag någonsin stött på.”