PRS(Dragon Fantasy)

Ina log svagt och öppnade slött ögonen då hon såg på dem.
"Så små de är." mumlar hon lyckligt och ser åt Selinas håll.
"Vad är fel?" frågar hon Stefan.

Ian såg oroligt på läkaren, "Vad är fel?" frågar han med oro i ögonen och darrade på hand.

Stefan såg åt sin systers håll han med, det dämpade hans glädje. "Jag vet inte..." mumlade han oroligt.

Läkaren sa inget på en stund. "Jag vet inte säkert...Men hon är svag, lite som med Ina...Låga blodvärden och svag kropp...".

"Rädda henne, jag bryr mig inte om barnet." sa Ian endast med glasartad blick och såg på Selina och på läkaren.

Ina nickade och mumlade, "Kan du ta dem? Lägga dem, trött." får hon ur sig. Hon ville till sin säng sova, hon var svag och orkade inte oroas.

Selina öppnade ögonen igen och såg förskräckt på Ian. "Nej! Jag låter er inte skada mitt barn!" sa hon panikslaget och la armarna om sin mage. "Hur kan du säga så Ian?".

Stefan nickade och lyfte upp det. Barnen gurglade nu och sträckte ut sina händer och drog honom i håret. "Sov nu" mumlade han till Ina och började gå iväg med barnen.

Ian såg på henne, "Jag menade inte så, om vi måste välja, inte nu." sa han med tårar i ögonen.
"Vi ska inte." lugnade han sedan henne.

Det behövde han inte säga två gånger då hon somnade direkt. Eller hon fick smärtstillande och sov eller var hon medvetslös? Hur det än var sov hon tungt, hon behövde det.

Selina höll än om sin mage. "Om vi måste välja väljer vi barnet!" sa hon bestämt men darrigt. Hon försökte lugna ner sig och läkaren undersökte henne igen. "Ta det lugnt...Jag tror allt det här har påverkat ditt hjärta...Om du blir upprörd kanske du får en hjärtattack...". Han kände vid hennes mage. "Jag skulle kunna försöka mig på en operation...Men det skulle också vara riskfyllt".

Stefan gick upp med barnen till deras rum där en bebissäng redan fanns. Han vaggade dem till sömns och stoppade om dem.

"Såja, vila bara, lugna dig." sa Ian och tog hennes hand.
"Du bestämmer, det är din kropp och ditt barn." sa Ian sammanbitet men han menade det.

Selina slöt ögonen och bröstkorgen hävde sig långsamt upp och ner. "Gör bara det som är bäst för mitt barn" mumlade hon och kramade om Ians hand. "Och ta hand om Ina och Stefan...".

Ian nickade och tog hennes hand.
"Då gör vi så." sa han och kysste hennes panna och läkaren gav henne något smärtstillande och så hon skulle kunna sova, det han nu hade gett Ina att sova på.

Selina somnade snart tungt och drömlöst. Hon andades lätt bara och hade inte ont. Då hon somnat så vände sig läkaren mot Ian. "Jag tror det är bäst att försöka operera, om någon vecka, kanske inte för barnet men för Selina".