Twillight privat

(nä du..snälla..)

jag suckar, mitt liv var över, precis som min kärlek. eller?
"Edward! förlåt"! ropar jag men jag hade sorg i rösten.
jag sätter mig vid ett träd och börjar gråta, tårarna rinner som två floder, jag var så ledsen, INGET kunde någonsin få mig glad igen..
inget..förutom..Edward..mitt livs kärlek..jag älskade honom ju..men älskade han mig?

(Ok hon hittar honom.)

Sorg? Nej...
Glädje? Nej...
Hur känner jag mig? Jag vet inte...

på något konstigt sätt så kände jag den "kalla" känslan.
jag reser mig upp, och precis bakom sitter han, den bleka pojken, med sina vackra ögon.
jag kramar om honom.
"Edward! snälla..förlåt..jag visste inte att kriget var så farligt..snälla..förlåt..jag älskar ju dig"

Jag muttrar tyst för mig själv:
"Hon visste alltså inte att vampyrer var farliga?"

"snälla..Edward..förlåt..varför lyssnar du inte på mig.."
jag känner mig dum, det är ju JAG som inte har lyssnat på honom.
"är det slut"?
säger jag till slut..

"Vet inte, tror inte det..."
Men mitt svar är egentligen nej. Det är inte slut.

jag suckar.
"ok..men jag vill bara säga att..jag är ledsen..jag kan gå.."

"Du väljer själv, jag bryr mig inte..."

"bryr du dig inte om jag är död"?!

"Hur hör det hit?"