Sorgens tider [SV]

Tack

ingen orsak

skriv mer!!! vill veta vilka det var!!! gaahahtglfmabdj..hehe, galen kvinna sitter här xD ♥

Ja, jag vill också veta vilka det är!!!!!!!!!!!!!!! (Det var ett jättebra kapitel!!! )

Hahahaha då får jag dra ut på tiden, skojjar.. förhoppningsvis ;D
______________
Kap 32 - George Weasley

"Det var en mugglarfödd trollkarl, vilket visar hur dom kom in hit till Diagongränden. Resten av dom var mugglare" sa min mamma. Jag såg på henne, med faktiskt ett par nyfikna ögon, ilskan hade runnit av mig som vatten strömmade ut ur trollstaven när man använde trollformeln Aguamenti.
"Namnen?" frågade jag.
"Du var ju inte nyfiken sa du ju" retades min mamma.
"Men säg ändå" beodrade jag. Men hon svarade mig inte utan gick därifrån. Charlie stod skrattandes kvar.
"Vad skrattar du åt?" fräste jag.
"Inget" ljög han. Det var enkelt att se på Charlie när han ljög. Han fick ett speciellt ansiktsuttryck då.
"Ljug inte!", jag reste mig upp och knuffade honom löst i sidan. Min äldre bror flyttade sig inte, rörde sig knappt en millimeter.
"Du tror väl inte fortfarande att man är svag när man arbetar med drakar va?" retades han och puttade istället på mig, och sådan som jag var backade jag några steg.
"Jättekul, Charlie" muttrade jag.

"Reparo". Glaset ifrån dörren reparerades utav sig självt efter jag hade uttalat formeln. Klockan var runt 3 på eftermiddagen och jag var hungrig. Frukosten hade jag hoppat över i morse bara för att slippa familjens ständiga medlidsamma blickar på mig. Dom avtog aldrig, och ingen behandlade mig som en vuxen person, utan som ett barn.
När jag gick emot Den läckande kitteln hörde jag en röst bakom mig.
"Hej George" Det var Luna Lovegood.
"Hej Luna" jag såg på henne, tvingade fram ett smärtsamt leende. Det kändes så fel att le emot en person som jag, och Fred, hade lärt känna genom DA-mötena vi haft under mitt sista år.
"Hur är det?" frågade hon, och såg på mig med de där underbara ögonen hon hade.
"Sådär" svarade jag.
"Du sörjer honom eller hur?" fortsatte Luna med sitt frågande. Jag nickade, tårar brände bakom ögonlocken.
"Ja, varje sekund av varje dag som går" min röst lät uppskakad.
"Men du vet väl att han inte riktigt är borta va? Han finns vid dig, varje sekund av varje dag" Lunas djupa röst skar in i kroppen, och fick mig att krama om henne. Varför vet jag inte, men hon besvarade i alla fall inte min kram genom att putta bort mig, utan kramade tröstande om mig tillbaka..

Naw, så sött och sorgligt!

Älskar verkligen Luna! Hon är så underbar!

naw ja det var jätte sött ♥ o så Luna aktigt jag gillade Charlise komentar

Tack :'D♥
Jag har såå stora planer för George, så stora planer ;D

haha xD intressant han ska inte ta över världen va?