Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

Samma här

Och ni får mer, för att ni är så snälla!
----------------------------------------------------
Scorpius
När jag och Set tröttnat på att diskutera stekta kycklingvingar med Brandon och John hade nästan alla andra Gryffindorelever kommit in i sällskapsrummet. Bland dem fanns Rose och hennes gäng.
”Wow, Rose är till och med snyggare än förra året”, viskade Brandon och visslade lågt när hon passerade.
Jag kände ett sting av avund och en lust att slå på honom rakt i ansiktet över näsbenet. Mitt ansikte blev lika grönt som neonskyltarna i mugglarvärlden och jag knöt nävarna tills naglarna pressade sig in i min handflata. Som om det inte vore nog sa Set, min olojale kompis:
”Ja, hon gillar nog dig. Du spelar ju i Quidditchlaget.”
John höll med och tillade att Brandon såg bra ut också. Sen utbröt en livlig diskussion om vad de hade serverat vid middagen. Jag lyssnade med ett halvt öra eftersom jag tänkte ut hur jag skulle bli coolare och få Rose uppmärksamhet istället för att hon skulle få Brandons uppmärksamhet. Då – som om det regnade facit från himlen – slog det mig. Jag skulle börja spela Qudditch.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Super bra.

bra mer!

Jätte bra mera

MER! Den är jättebra!
*bevakar*

Riktigt bra c:

En ganska lång trolldryckskonstlektion!

Rose
Jag sträckte upp handen och viftade ivrigt med den. Okej, lika bra att erkänna det: jag hade inte kunnat slappna av med pluggandet. Inte det minsta faktiskt, även om jag blivit mer avslappnad på andra sätt.
"Miss Weasley?"
"Amortentia", svarade jag med blicken fästad på den svarta tavlan där Rollins skrivit lösryckta anteckningar. "Är en mycket stark kärleksdryck. Det sägs att den ska dofta av något vi älskar väldigt mycket."
"Helt korrekt miss Weasley, fem poäng till gryffindor! Slå upp sidan trehundrafemtiosju och hämta era ingredienser. Allt finns som vanligt i skåpet där borta." Han pekade mot hörnet av klassrummet där skåpet alltid stått.
Ett högljutt slammer av böcker när alla bläddrade fram till den nämnda sidan följde och jag deltog inte minst. Jag kastade en blick på rubriken högst upp på sidan. Amortentia. Inte så svårt att lista ut med tanke på frågorna tidigare. Men... var inte det lite väl svårt för en fjärdeårselev? Jag ryckte nästan omärkligt på axlarna. Eleverna hade redan börjat flockas runt det nötta träskåpet och drog fram de smutsiga askarna fyllda med ingredienser. Jag såg åter ned på receptet. Florsländor. Jag reste mig från bordet vid vilket jag var den enda som satt för att promenera till skåpet när någon satte sig vid bordet.
"Kan jag sitta här?" frågade en röst.
Jag vände mig om, sur på människan som inte bara kommit för sent, utan också skulle göra så att inga ingredienser skulle finnas kvar åt mig när jag väl kom till skåpet, och dessutom hade mage att sätta sig vid MITT bord. Fanns det inte andra lediga kanske?
"Visst!" fräste jag och Brandon slog sig självbelåtet ned. Jag rusade mot iväg i hopp om att asken med florsländor inte skulle vara tom. I ögonvrån såg jag ännu en elev sätta sig vid mitt fina bord. Hans ljusa hår gick inte att ta miste på. Jag kokade inombords och svor över mig själv för att jag tillåtit Brandon att sitta där. Vilken idiot jag var.

Scorpius
Jag gick fram till skåpet med ingredienser och tittade snabbt i boken. Florsländor. Precis då jag såg asken och sträckte fram handen, norpade någon den sista florsländan. De bruna, välbekanta ögonen tittade in i mina.
”Verkar som om du kom för sent”, sa Rose och log triumferande mot mig.
Sen promenerade hon bort till hennes bord där Daniel och... Vänta lite! Brandon?! Vad gjorde han vid hennes bord?
Jag nästan krossade asken i min hand av ilska. Vad gjorde han där?
”Jaså, florsländorna är slut”, sa professor Rollins som kom fram till ingrediensskåpet. ”Du skulle kanske kunna springa och hämta lite i växthuset?”
”Visst”, väste jag mellan tänderna och ställde ner den tomma asken på hyllan – lite väl hårdhänt.
Jag kunde känna professor Rollins förvånade blick i nacken på mig när jag gick iväg mor utgången. Innan jag lämnade rummet drämde jag till Brandon med boken.
”Vad skulle det där vara bra för?” Brandon reste sig hotfullt upp och knöt nävarna.
”Du hade en bula i bakhuvudet. Jag tänkte bara platta till den”, svarade jag.
”Hade jag ju inte alls!” Brandon var röd i ansiktet av ilska.
”Nu har du det”, sa jag, ryckte på axlarna och lämnade rummet.
Jag kunde höra hur Rose skrattade.

Rose
Håret klibbade fast i pannan och jag strök det åt sidan med den hand som inte oavbrutet rörde i kitteln. Amortentian hade precis som det stod i anvisningarna nu en ljust vårgrön nyans.
"Kolla Weasley", sa Brandon som förtrollad lutade sig över min kittel och Daniel kikade över hans axel. Han nickade gillande och återgick sedan till sitt eget arbete.
"Skulle man kunna få lite?" fortsatte Brandon, fortfarande med näsan i min kittel.
"I dina drömmar", fräste jag och slog till honom. Inte lika hårt som Scorp...Malfoy hade gjort, men tillräckligt för att han skulle stöna av smärta och titta ned i sin egen gyttjeliknande kärleksbrygd.
"Skit också", muttrade han och försökte läsa den hoptryckta texten på sidan i trolldrycksboken. För övrigt fel sida. Suckande tog jag hans nötta, antagligen begagnade bok och letade reda på den rätta sidan och slog ned den i bordet med en smäll. Han såg underligt förtjust ut och jag svor inombords. Jag satte griller i huvudet på honom, det var tydligt. För att skingra tankarna återgick jag till brygden. Det typiska pärlemorskimret hade börjat synas. Jag drog in lukten i näsan och kunde känna doften av hemma, mat förstås och något annat som jag inte kunde placera. Jag visste att jag känt doften förut, men visste inte var. Nyfiken lutade jag mig lite närmare. Jag mindes den, men mindes inte varifrån. Frustrerad fortsatte jag att röra. Tre varv medsols, fem motsols. I ögonvrån såg jag Scorp... Malfoy slå sig ned vid ett bord en bit bort med en ask florsländor framför sig. Fundersamt såg jag ned i receptet. Mycket riktigt. Avsluta med att tillsätta fem florsländor och rör sedan ytterligare fem varv motsols.
Jag reste mig och gick fram till Scorp... Malfoys bord och lutade mig fram över honom för att ta asken när jag kände jag en lukt. . Jag sniffade och försökte hitta fel med den. Saker som inte stämde. Scorpius tittade upp på mig där jag stod och sniffade, utan asken i handen.
"Vad gör du?" frågade han och gav mig en blick som antydde att jag inte var riktigt klok.
"Öh... Inget", svarade jag och tog den sjaskiga asken från bordet, valde två sländor och återvände till mitt bord. Scorp... Malfoy glodde fortfarande på mig med en outgrundlig blick i sina gråblå ögon.
"Har ingen berättat för dig att det är fult att stirra", snäste jag åt honom och han vände sig till boken. Jag slutförde den starka kärleksbrygden enligt instruktionerna. Och jag visste att jag inte känt fel. Scorpius luktade exakt som amortentian.

Scorpius
I ögonvrån såg jag Rose försvinna mot sitt bord, sätta sig ner och fortsätta med sin amortentia. Jag granskade kritiskt innehållet i min kittel – som nu hade fått en grönaktig färg. Den var säkert helt misslyckad. Jag suckade och vände mig istället om för att se hur det gick för resten av klassen. Alla var ganska likgiltiga, förutom Rose som såg väldigt stolt ut och Brandon som hade ett deppigt uttryck i ansiktet.
”Tiden är slut”, sa professor Rollins plötsligt och alla blickar vändes mot honom. ”Lämna kvar era kittlar på era platser när ni går ut så ska jag bedöma om de är godkända eller inte.”
Jag reste mig upp för att gå när jag kände en underlig lukt. Det luktade lite som hemma, nybakade kakor och en doft som liknade… hallon? Jag kunde inte sätta fingret på vart jag hade känt den doften förut. Grubblande gick jag ut ur klassrummet och såg inte riktigt vart jag satte fötterna. Vid ett hörn krockade jag med just den personen som jag absolut inte hade lust att prata med just då.
”Men heeej Scorp, hur är det med dig?” Jag ryckte till av det glada tonfallet.
Framför mig stod Annie Brown. Det bruna håret var uppsatt i en ganska så slarvig hästsvans och hennes stora leende nästan dolde hela hennes ansikte.
”Ehm, hej”, svarade jag och tvingade fram ett halvt leende. ”Du ser… annorlunda ut.”
”Jag klippte mig precis innan skolstarten, om det var det du tänkte på?” sa hon glatt.
Plötsligt dök James upp från ingenstans och ställde sig bredvid Annie.
”Vad gör han här?” sa vi båda samtidigt och tittade med avsmak på varandra.
”Ni är uppenbarligen inte kompisar”, skrattade Annie och slängde med hästsvansen.
”Absolut inte”, svarade vi torrt.
”Men du, jag måste gå nu, vi har örtlära nu, så vi kanske kan ses sen?” Annie vinkade glatt när hon försvann bort tillsammans med James.
Jag var så förvirrad att jag inte märkte en bok som låg på marken förrän en förstaårselev kom fram till mig och frågade om det var min. Fortfarande ganska så förvirrad plockade jag upp den. ”Annie Brown” stod det i högra hörnet. Med boken i handen sprang jag efter James och Annie som var ganska långt före mig. När jag bara var några meter bakom dem, vände de sig om.
”Du glömde boken”, sa jag andfått när jag hade stannat.
”Tack”, sa Annie med ett leende. Sen vände hon sig mot James. ”Du kan väl gå i förväg, så kommer jag snart. Jag ska bara byta några ord med Scorpius.”
James tittade skeptiskt på oss innan han motvilligt började gå. Innan jag hann öppna munnen och fråga svarade Annie på min fråga.
”Jag vet att du undrar varför jag har blivit så konstig”, sa hon och var helt plötsligt sitt gamla jag. ”Kom till flicktoaletten klockan tio ikväll, så förklarar jag allt.”
Jag skulle just påpeka att vi inte fick vara ute så sent, men då var Annie redan vid James sida igen.

Jättebra! Meerr