Falsk Romans [SV]

Lyckan som uppstår när jag läser era kommentarer ♥
Tack, tack, tack.
_______________________________________

MEGAN JONES

Rickys tysta "Confundus" träffade den där konstiga tjejen rakt i bröstkorgen, och fick henne att börja vackla kraftigt. Hon såg sig inte om efter gärningsmannen, eller reagerade över huvud taget mer än att hon såg ut att sucka djupt.
Douglas och Liam skrattade hånfullt och dunkade Ricky i ryggen, som inte släppte sitt offer med blicken. Han log illvilligt mot henne, och Megan trodde nästan att tjejen skulle kunna se det trots sin uppenbara oförmåga att kunna fästa blicken på något. "Confundus" var Rickys specialitét.
"Hon är ju från ditt eget elevhem", retades Damini och skrattsalvor hördes ur klungan de utgjorde.
Klungan av eliter. Klungan av människor som var lite, lite bättre än alla andra, tänkte Megan nöjt och såg sig om på Hufflepuffarna som samlats runt henne och Wayne vid deras elevhemsbord i Stora Salen. Eller, Hufflepuffarna och Ricky. Den enda Ravenclawaren i gänget, men vem brydde sig?
Här trivdes hon som jättebläckfisken i vattnet, hon var helt enkelt född till detta. Ja, och till att dansa i mörkret.
På lördag skulle de minsann få se henne dansa i mörkret, i sitt rätta element och så jävla glad. Som hon alltid blev på fester.
Det var dock en ensam person i gänget som inte skrattade åt konstiga Crescendos försök att ta sig fram till Ravenclawbordet.
Wayne Hopkins.
I och för sig var Megan inte förvånad, för han var alltid så tråkig när det gällde att skoja lite med människor. Och han lyckades alltid slippa undan när det var hans tur att förhäxa någon för deras nöjes skull.
"Kom igen nu, Way. Tycker du synd om henne? Ska du kanske gå fram och hjälpa henne?" frågade hon elakt. Jo, hon var lite väl hård mot sin förmodade "vän", men ibland blev hon bara så otroligt irriterad på att han inte ens verkade vilja vara där med dem. Fattade han inte att det var en ära? Fattade han inte att förvånansvärt många människor verkat acceptera att han "tagit ett kliv upp", så att säga? För det gjorde de, och det borde han uppskatta mer. Folk hade lika gärna kunnat idiotförklarat honom.
Wayne, han skulle ju bli den vän Zacharias Smith aldrig lyckats bli för henne. Zac hade visat sig veta för starkt vart han stod, och det var inte på samma sida som Ricky, Douglas och Liam till exempel.
Och då Megan stod med dem, fick Zac klara sig ensam.
Synd för honom.

"Hallå!" Någon kom stormandes mot dem med världens största leende. Lilla April Cunningham såg ut som om årets julafton kommit två månader i förväg, och det kunde inte tyda på annat än goda nyheter.
"April!" Douglas fångade in sin ovanligt späda klasskamrat i armarna och satte henne i sitt knä, men ingen hann ens börja fråga ut henne innan hon utbrast:
"Jag HAR DET! Jag köpte en flaska av Malfoy!"
Jubel och hurrarop fick alla i hela rummet att vända uppmärksamheten åt deras håll, men det brydde de sig inte om just nu.
April hade fixat gift från Billywiggen, vilket var helt ofarligt men hade mycket, mycket roliga bieffekter för dem som förtärde det.
Megan hade testat det två gånger i hela sitt liv och däremellan ständigt hållit ögonen öppna efter någon som kunde sälja mer till henne.
"Det måste vi ju ta ikväll!" ropade Liam entusiastiskt.
"Nej, vi sparar det väl till festen?" sa Ricky häftigt.
Alla pratade i munnen på varandra men slutligen hade de kommit överens om att de skulle träffas i Hufflepuffarnas uppehållsrum när utegångsförbudet trädde i kraft och göra slut på allt på en gång.
De nyuppgjorda planerna hade den effekten att de fick Megan att gå resten av dagen som på moln av barnslig förtjusning, det fanns helt enkelt inget roligare än att vara hög på billywiggift.

Inte ens det faktum att hon fick sticka ut själv och röka, i den bistra kylan till på köpet, så mycket som petade på Megans lyckliga bubbla.
På väg tillbaks upp till slottet igen tänkte hon lite frånvarande på hur vackert Hogwarts var om vintern. Alla rimfrostade trädgrenar, den isbelagda isen och solljuset som förlorade sin färg.
När hon var liten ville hon bli konstnär, och måla naturmotiv. Det spelade ingen roll att det var ett mugglaryrke och att hennes renblodiga föräldrar försökt styra in henne på något magiskt och gärna ärofyllt yrke istället. Typ auror.
Jomen tjenare! Auror, hon, det var bara att glömma.
Kolla bara på Susan, det var hennes högsta dröm att bli auror och hur mobbat såg inte hennes liv ut då?
Det var nästan så att Susan skulle må bra av att få i sig lite av billywiggiftet… ironiska tanke, aldrig att Megan skulle låta någon slösa deras dyrbara drog på den där haggan.
Hon skulle tvärt om uppehållas på annat håll med avsikt, det hade Megan pratat med Draco om.
Han hade låtit sig övertalas att ”ta hand om” Susan den här kvällen.
Per-fekt.
Oh, och Draco skulle komma på festen. Ännu mer per-fekt. Alla Slytherinare ur deras årskurs skulle komma, vilket betydde att även Theodore Nott skulle vara närvarande.
Hon hade en historia ihop med den anonyma, intelligenta och ursnygga killen, och med tanke på att deras föräldrar var goda vänner så förväntade sig många att de skulle gifta sig i slutändan.
Varför är alla vuxna i min släkt så fixerade vid vem jag ska gifta mig med? undrade hon trött. Fanns det över huvud taget något tristare samtalsämne?
"Men Ernie MacMillan då, han kommer från en minst lika rik familj... Eller varför inte Zacharias Smith?"
Kan ni inte bara hålla käften, jag tänker inte gifta mig med någon av mina klasskompisar! ville hon skrika. Seriöst!
"Uff, se dig för!" Megan hade varit så försjunken i tankar att hon gått rakt in i personen framför henne. Nu tittade hon förvirrat upp i ett mörkt ansikte. Det tog några sekunder för henne att koppla ihop ansikte och namn.
"Förlåt, Zabini", sa hon lugnt och steg ur vägen för honom, så att han kunde gå förbi. "Jag hade tankarna på annat håll."
Han log mot henne och visade två rader av perfekta, jämna, vita tänder.
"På lördagen?" Han blinkade, och hon skrattade till.
"Inte precis... Du kommer?" tillade hon snabbt.
"Antar det. Någon måste ju fixa musiken."
Megan sprack upp i ett första äkta leende.
"Vill du göra det?" undrade hon entusiastiskt.
"Ingen gör det bättre än jag", lovade han och tog ett steg framåt, förbi henne. "Ses, Jones." Sen fortsatte han att gå ner genom korridoren, med händerna i fickorna och med avspända axlar.
Megan tittade efter honom ett tag, innan hon kom på sig själv och fortsatte gå åt motsatt håll.
Hon kände egentligen inte Zabini speciellt bra. De hade bara gemensamma kompisar. Men så himla bra att han ville ordna musik, verkligen schysst!


Klockan var kvart över tio, det var måndag kväll. De allra flesta hade redan gått och lagt sig, men i Hufflepuffs sällskapsrum dröjde sig ett gäng extra exalterade och fnissiga elever, som totalt ignorerade faktumet att det var skola och lektioner som vanligt dagen därpå.
Mer exakt bestod detta gänget av hon själv, Wayne och Justin från sjunde årskursen, Douglas, Damini och Liam från sjätte och April från femte och Marisol och Ricky som var Ravenclaware och sjätteårselever.
Douglas och Liam satt och trängdes med lilla April mellan sig i soffan, den väldigt speciella Damini Scott satt på soffans ena armstöd och balanserade, Justin satt med Marisol i knäet i en av fåtöljerna och Megan, Wayne och Ricky satt på soffbordet.
Tillsammans i bildade de en mycket tätt samlad rektangel.
"Okej, fram med flaskan nån gång, April!" hojtade Ricky otåligt. April rodnade över att bli tilltalad av Ravenclaws okrönte prins personligen och började leta i väskan vid hennes fötter. Alla fnissade när hon fiskade upp en liten blå glasflaska och till och med Megan kände hur hon lutade sig framåt av iver, som ett litet barn som fått syn på ett blankt föremål.
"Räcker det verkligen till alla?" undrade Wayne tyst.
"Vi tar bara lite var", förklarade Liam spänt och betraktade April som modigt förde flaskmynningen till munnen först av alla.
Tystnad föll när den lilla Hufflepuffaren grimaserade och skickade vidare flaskan till Liam som satt till vänster om henne.
"Hur känns det, April?" undrade Damini nyfiket och stirrade på sin bästa vän med sina oförskräckta, granitgrå ögon.
Ett brett leende spred sig sakta på flickans läppar och hon började fnissa hysteriskt.
Strax därpå stämde Liam in, flaskan skickades vidare till Damini som snabbt tog sig en klunk och i sin tur räckte den till Ricky som utan att tveka tog en så stor klunk att han fick de återstående att protestera.
"Hur känns det?" kunde Megan inte låta bli att fråga när hon tog emot flaskan från Ricky.
Han ruskade på huvudet som om han druckit något starkt, och hans ögon fylldes av ljus.
"Aaaah, fy fan!"
Innan Megan själv tog sig en slurk, kastade hon en blick på de redan påverkade som nu härjade fritt i rummet. April som i vanliga fall var väldigt blyg, hoppade omkring på golvet som om hon försökte undvika något, kiknandes av skratt. Liam och Douglas drog i en Damini som såg ut att ha lika roligt som April hade det, hon kunde knappt stå upprätt och slets än åt Douglas håll, än åt Liams håll.
"Sluta bråka om henne!" skrattade Ricky och drog fram trollstaven. "Levicorpus!" Liam flög upp i luften, hängd som i en osynlig tråd från vristen.
Det hindrade honom inte från att skratta som en vansinnig.
Douglas pekade och stämde in i skrattet.
Med ett leende på läpparna förde Megan den magiska lilla flaskan till munnen.

Fantastiskt! Du har en framtid som författare!

Jättebra

Jättebraa! meera!

Åhh guuud, det är så underbart så man kan dööö meeeeeeeeeer när du har tid! ♥

Meeeeer! Så Bra, man liksom lever sig in i rollerna!=D♥

WOHOO, BILLYWIG-GIFT! 8D
Awesome.

mer

mer""!!!!

men du äger ju!!