Denices sjunde år tillsammans med Marodörerna [ SV ]

KAN DET BLI BÄTTRE ELLER???????

Jag har varit borta i en vecka och ni har skrivit 5 sidor bla 3 superlånga JÄTTEBRA kapitel! Man kan inte beskriva hur du skriver!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kan du inte skriva mer ikväll?

Tyvärr, hinner inte

näe, synd!

Idag blir det väl mer?

japp

Vad bra

åå, bra längtar till av få läsgot!

Än en gång,tack för de superfina kommentarerna♥
Och här kommer nästa kapitel som utlovat.

Kapitel 20 (Direkt fortsättning)

Jag kände mig bekväm och hemma i Sirius famn.
Det fanns också många frågor som surrade i mitt huvud men jag tänkte nästan inget på det. Det jag tänkte på var att jag hade sagt till Mathilda att vi skulle ut och titta vad de gjorde. Alltihop var mitt fel. Det skulle vara mitt fel om Mathilda aldrig blev sig själv igen. Tänk om hon hade blivit biten. Jag visste däremot att jag inte hade blivit det men det förvärrade bara tanken på att Mathilda hade kunnat det.
Jag visste inte vart vi var på väg men jag kände mig trygg med Sirius.
Han brydde sig inte om hans T-shirt blev blöt av mina tårar. Inte heller om att den också blev blodig när jag höll om honom med mina armar och händer.
- Vi är på väg till sjukhusflygeln, viskade Sirius i mitt öra.
Jag orkade inte nicka med huvudet eller säga "ja".



Jag slog upp mina ögon och bländades direkt av solljuset som kom in genom fönstret.
Allt annat runt mig var också ganska vitt förutom de gröna förhängena.
Jag satte mig långsamt upp och det var bara då jag märkte att att Mathilda stod bredvid min säng och tittade glatt på mig. Jag blev så glad att jag hoppade upp och gav henne en av mina hårdaste och glädjefullaste kramar jag någonsin gett.
Först vacklade hon till lite men sen besvarade hon kramen.
Efter allt kramandes sa jag eller snarare stammade jag fram av glädje:
- Mathilda, d-du lever!
Hon skrattade.
- Såklart jag lever!
Sedan blev hennes ansikte lite orolig och hon sa lågt:
- Det är nog bäst att du inte berättar för Madam Pomfrey att jag har varit uppe, jag får liksom inte vara det.
Jag log. Samma gamla Mathilda.
- Blev du biten? frågade jag.
Det var en fråga som hade vilat länge i mitt huvud nu.
- Nej, sa hon och log.
- Madam Pomfrey vet väll inget om varulven?
- Nej, sa hon och fortsatte att le.
- Men hur vet du då att du inte har blivit biten?
- Jag har läst ganska mycket om just det, för det första så gör det väldigt ont efter ett sånt bett,i flera dagar till och med, men jag mår toppen. Och för det andra så var jag ju ändå vaken igårkväll och jag borde ha märkt om den bet mig.
- Det var kul att höra, sa jag och fortsatte,Vem tror du det var? Det måste ju vara någon på Hogwarts.
- Jag har mina teorier, sa Mathilda och ryckte på axlarna samtidigt som hon vickade lite på huvudet åt sidan.
- Låt höra!
- Jo,som jag sa så har jag ju läst om varulvsbett,men också om varulvar och hur man känner igen en... och min teori är att...det kan vara...Remus.
Det kom som en chock men ändå hade jag alltid vetat att det var någonting annorlunda med Remus.
- Remus?
- Ja,men tänk så här, de gånger han började att få panik i uppehållsrummet, jag såg att han blev förvånad över att klockan var så mycket igår.
Jag nickade långsamt.
Det var inte en teori,det var ett faktum.
- Men vad hände med Sirius och James och framför allt Remus.
Mathilda tittade bakom min axel.
Jag vände mig om och där såg jag Sirius ligga i en säng närmast mig och James ligga i en bredvid Sirius.
Deras ögon var öppna men när de såg att vi tittade på dem så stängde de snabbt igen dem.
- Hörrni,killar,vi vet att ni är vakna, sa Mathilda.
Sirius suckade och han och James reste sig upp och gick till min säng.
- Är Remus verkligen en varulv? frågade jag.
Sirius och James tittade på varandra en kort stund och jag såg att James nickade kort till Sirius.
- Ja det är han, sa Sirius.
Då plötsligt,hoppade en annan fråga fram från mig:
- Vem var hunden och kronhjorten?
Jag visste egentligen redan svaret.
- Vi, sa James.
- Jag vet redan det,ville bara höra er säga det, sa jag.
James såg frågande på Sirius.
- Patronusarna, sa jag som en liten ledtråd.
Då hajade de till.
- Åhh, jaha , jaså, sa Sirius.
- Herregud,vad gör ni uppe!
Madam Pomfreys röst kom närmare och närmare oss.
- Ni ska ligga i sängen! sa hon och föste Sirius och James till sina sängar. De protesterade.
Mathilda däremot behövde ingen hjälp utan hon gick till sängen själv utan att protestera.
Jag la besviket huvudet på kudden igen.
Hon muttrade saker som:
- Det här vill jag inte se igen.
Eller...
- Ungar nu förtiden.
Men när hon tillslut gick reste sig James och Sirius upp igen och gick till min säng.
James vinkade hit Mathilda men hon sa:
- Jag hör bra härifrån.
Hon låg ju trots allt sängen bredvid mig.
- Vart är Remus, frågade jag Sirius.
- Där , sa han och pekade på en säng ganska långt bort från alla oss.
Jag satte mig upp och då såga jag honom klart och tydligt.
Han såg inte så skadad ut.
Skadad...
Jag tittade på min kropp.
Det var första gången jag la märkte till bandaget runt mitt ben.
Jag grabbade tag i en liten spegel och såg på mitt ansikte.
Jag såg ett stort streck på min kind. Det var som ett ärr och ett sår. Sedan hade jag massa små sår som satt lite överallt i ansiktet.
- Madam Pomfrey sa att du inte kommer ha en endaste fläck av det där om några dagar, sa Sirius.
Sedan drog jag upp tröjan jag hade på mig lite så att man såg lite av min mage.
Där fanns också ett långt vitt ärr.
- Det där kommer gå bort också,lite kankse kommer synas men det gör kankse inget, sa Sirius.
- Nej, sa jag lågt och tittade bort mot Mathilda igen.
Hennes fot,var inlindad i bandage och ett par kryckor låg vid hennes säng.
Hon hade små sår på armen och inga ärr som syntes.
Sedan tittade jag också på Sirius och James. De hade inte mycket sår bara lite på armarna och benen.
Jag suckade lättat.

-----------------------------------------------------------


Sådär, det får räcka för idag