Argus Filch [SV]

Fanfictions är som kärlek för mig. Om jag blir sviken av en fanfiction kan jag inte lita på andra efteråt. Och vi vill ju inte att trevliga lilla Bugglan ska förstöra min romans med Filch? Känn pressen ;P

SUPERBRA!!!! EN NY LÄSARE HÄR!

newsnewsnewsnews

Denna fanfiction är nu färdigskriven! (!!!!!!!)
Fem kapitel till + epilog kommer det att bli, de kommer läggas upp här om någon känner sig sugen på att läsa.
Om det mot förmodan skulle finnas kvar någon gammal läsare här så har jag skrivit ihop en liten sammanfattning för att friska upp minnet litegrann, men ett tips är att läsa om hela berättelsen från början.

Hänt hittills:


Åhhh så skönt att vara klar, tack Pygmepuffen för att du fick mig att börja skriva igen. Och amanda1104, kul att du hittat hit!

Låter jättebra!


Lägg gärna upp ett kapitel!

Kapitel 16

Tomhet.
Argus Filch kände absolut ingenting. Han hade helt kopplat bort sig själv ifrån livet runt omkring, var nollställd. Ibland visste han inte ens vem han var. Han kunde sitta timmar, ja nästan dagar i sträck och bara stirra tomt framför sig. Han vågade inte försöka känna efter hur han kände sig, var rädd att känslorna skulle få honom att bryta ihop totalt och aldrig mer lyckas ta sig tillbaka. Egentligen hade väl till och med det, ja vad som helst, varit bättre än likgiltigheten som nu präglade hans dagar.
Vem var han? Hur hade det blivit såhär?

Utanför det lilla fönstret i Argus rum, som numer var hans eget och som han aldrig lämnade, skiftade löven färg för att slutligen falla ned och bilda högar på marken. Ovanligt tidigt täcktes marken av ett vitt snötäcke, men Argus lade inte märke till något av detta. Han lade för det mesta inte ens märke till om det var natt eller dag. Han spenderade dagarna sittandes på golvet, stirrade på ett litet hål i den gråfärgade tapeten. Hålet skulle nog ha borrats ännu större av Argus blick om den inte varit så viljelös.

September, oktober, november och större delen av december passerade utan att Argus sa ens så mycket som ett ord till sin far, som inte heller visade något större intresse av att vilja tala med sin son. De första veckorna hade han pliktskyldigt knackat på dörren, tittat in och frågat om allt verkligen stod rätt till, men när han inte fick så mycket som en reaktion till svar så hade han snart givit upp.
Argus skulle inte ha fått någon användning för sin röst alls om det inte vore för hans trogna vän, ständiga följeslagare Mrs Norris. Hon tittade in hos sin husse titt som tätt, fick höra några vänliga ord och blev struken med två fingrar från spetsen av nosen till slutet av svansen så där som hon älskade. Faktiskt så var det Mrs Norris som höll Argus Filch vid liv denna höst som var den värsta han någonsin upplevt. Hon hade med sig småsaker till honom som han kunde äta varje dag, allt ifrån råa potatisar till chokladgrodor. Argus förstod aldrig hur hon bar sig åt.

Bara lite knappt två veckor av december återstod när Argus åter såg sin far igen. Två korta knackningar på dörren av ekträ och sedan stod han där i dörröppningen. Argus, som hade förflyttat sig och nu satt i översta bädden av våningssängen vände sig mot ingången till rummet. Han hajade till när han fick syn på sin far, som han inte alls längre var säker på var hans far. Mannen i dörren hade skägg, som till största delen var grått och vitt med bara några få rödbruna hårstrån som tidigare varit hans pappas hårfärg. Att han tidigare inte ens haft tendenser till skäggstubb kunde man inte tro nu. På hjässan, där ett tjockt, välvårdat hårsvall tidigare brett ut sig fanns nu bara hårtussar och en kal fläck. Att han förr varit rätt vältränad var också svårt att tro. Han tycktes ha magrat överallt, utom om magen som nätt och jämt fick plats innanför den randiga skjortan.
Argus pappa hajade till han med när han fick syn på sin son. Ögonen blev stora, munnen öppnades och fastnade i ett lite dumt uttryck.
Argus hade lagt märke till att hans redan allt för stora pyjamas som han numer var klädd i dygnet runt hade blivit rymligare och rymligare istället för tvärt om som den borde när man var tolv år, så han antog att han hade magrat men att han hade förändrats så mycket att det var värt att stå och gapa över hade han inte trott. De stirrade på varandra ett tag innan Argus far slutligen tog till orda.
”Argus...”
Tystnad.
”Jag, öh... Jag har inte varit någon bra pappa till dig den senaste tiden...”
Argus hade hört det många gånger nu vid det här laget och var inte intresserad av någon ursäkt. Han öppnade munnen för att säga att om hans pappa inte hade något vettigt att säga så kunde han lika gärna gå sin väg igen, men det enda ljudet som nådde hans läppar var ett svagt hest läte. Han hade nästan glömt bort hur man använde rösten för att han varit tyst så länge. Han harklade sig och tog sats igen, men hans far hann före.
”Egentligen kom jag bara för att berätta att vi har fått brev. Från Hogwarts. Vi är välkomna dit i övermorgon.”

Spännande!! *skriver upp på listan över favoritfanfictions*

AWESOME!!!

SUPERBRA!!!!

Ny läsare och vill säg ATT DENNA FF ÄGER GRYMT MYCKET!!!!!

Awesome.