PRS Emma07 och wolfy

Thomas lyssnade på henne, det gjorde verkligen ont allt det här. Han gillade henne så otroligt mycket, men dem måste ju. Och dessutom var han rejält sårad över hur hon hade gått och ljugit så.
"Du känner mig, du vet att jag inte skulle se annorlunda på dig för det. Det jag reagerar på är hur du kunde gå och ljuga alla dem här veckorna och inte säga något. Jag trodde inte det om dig", sade han ärligt.

Alysia öppnade munnen för att komma med en onödig kommentar men ångrade sig. Det fanns ingenting mer att säga. Istället skakade hon lätt på huvudet innan hon lämnade hans kammare och smet ut samma väg som hon tagit sig in. Tårarna brände bakom ögonlocken men hon tänkte inte tillåta sig att gråta. Åtminstone inte än. Inte förrän hon var säker på att hon var helt ensam.

Thomas såg tyst efter henne, ville knappt ens inse själv att det kanske var sista gången han såg henne. Han suckade och försökte lugna ner sig, kanske behövde han något annat att tänka på för en stund än sina sårade känslor. Men samtidigt var han allt annat än sugen på att gå utanför rummet just nu. Efter viss eftertanke plockade han ut en bok ur hyllan i hopp om att kunna ägna sina tankar åt den. Men det var lönlöst, han kunde läsa en mening och direkt efter knappt komma ihåg vad han läst då tankarna ständigt smet iväg till allt med Alysia.

Efter en stund sjönk hon ner på knä vid en stor ek och började gråta. Inte hysteriskt eller snyftande, utan hon lät bara tårarna rinna längs med hennes kinder likt ett vattenfall. Kanske det var lika bra att det tog slut nu. Allt hade varit för bra för att vara sant ändå. En kronprins hörde inte tillsammans med en tjej utan hög status. Men det fick henne inte direkt att må bättre. Såren kanske med tiden skulle läkas.

~~Några veckor senare~~

Thomas gick igenom korridoren, djupt försjunken i tankar. Han hade varit på ett rätt långtråkigt möte och skulle nu bara snabbt inom sin kammare en kort stund innan det var ännu ett möte. Han misstänkte att det skulle vara lika långtråkigt som det tidigare. Han hade allmänt varit rätt nedstämd efter bråket med Alysia, han hade ångrat sig ju då han verkligen gillade henne så otroligt mycket. Men han hade inte lyckats få tag på henne. Han smet tyst in i sin kammare i tankar.

Ett föremål och en hård smäll var allt som krävdes för att slå prinsen medvetslös.
”Hjälp till nu då!” fräste Colin åt hans idiot till bror. Det skulle inte förvåna honom om de blev fasttagna innan de ens hunnit ut från slottet. Hans bror kunde vara oerhört trögfattad ibland. Han borde nog ha tänkt lite bättre på det här med att välja en kumpan åt sig. Mirakulöst kom de i alla fall ut därifrån med både Thomas och livet i behåll. De slängde in honom i en droska innan de själv hoppade in.

Thomas hann inte ens reagera på att det ens var någon där förräns han fick någon hårt i skallen och tappade genast medvetandet.

Colins bror, Jim, såg småsurt på sin bror.
"Jaja du behöver ju inte fräsa så", sade han bara kort, fick snart hjälpt honom ut med prinsen. Han var inte den smartaste, inte den vassaste kniven i lådan så att säga. Men han hade genast gått med på att hjälpa Colin med detta.

Caspian stirrade på brevet han höll i handen. Thomas hade försvunnit för tre dagar sedan. Kidnappad. Tanken på att hans bästa vän låg skadad någonstans gjorde honom rosenrasande. När han fick tag på dumbommarna som låg bakom det här skulle det bli andra bullar. Det var uppenbart att de ville att folk skulle försöka komma och rädda Thomas eftersom det med nästan oläsliga kråkfötter stod skrivet adressen.

Thomas hade vaknat till relativt snart efter att han hade blivit kidnappad, fann sig då fastbunden inne i ett låst rum. Han hade dock inte mycket chans att ta sig därifrån, då dörren även ständigt vaktades utav någon av bröderna. De verkade dessutom bråka hela tiden vad Thomas kunde höra. Han var relativt blåslagen och även rätt så utmattad, han fick inte direkt överdrivet med mat där. Men egentligen var han väl rätt så okej, han hade ju inte fått någon egentligen skada.

”Varför är de inte här än?” frågade Colin irriterat och blängde på Jim, ”du med dina kråkfötter till bokstäver! Brevet är säkert så oläsligt att de inte vet vart de ska skicka sina soldater!” Han skakade på huvudet och muttrade svordomar för sig själv. Allt skulle han behöva göra själv bara för att Jim alltid skulle klanta till det. Inte ens de enklare uppgifterna, som att skriva ett brev, lyckades utan krångel.