Djupare diskussioner

Hahaha men whut såklart! Har aldrig haft något emot dig och tycker att det är intressant att diskutera, men just nu kändes det mest som ett missförstånd för nu ser man ju ganska klart och tydligt att vi har samma åsikter

Haha, ja, men då är det peace iaf och det är typ det viktigaste i slutändan : P

Och jag har självklart inget emot dig!

Jag kan mycket väl tänka mig att framför allt Ron har känt sig... lite... nedsatt på grund av Harrys berömdhet.

Victoire Great
Matildathulin Ja of course. Samt att han alltid haft syskon som har varit i rampljuset; han har alltid någonting att leva upp till, förväntningar han måste nå. Usch.

Ja det med Ron nämns ju rätt mycket. Fast jag tyckte att han levde väldigt bra upp till de förväntningar som världen ev. kunde ha på honom.
Titta bara på vilken hjälte han blev sedan!

Skrev ju ett långt inlägg om Weasley-familjen längre bak, på sidan 8!

Såhär skrev jag om Ron:
"Ron tror jag är personen som påverkas mest av att det är en stor familj. Han har alltid varit i skuggan av sina bröder med tanke på att han är den minsta av dem; Charlie, som var Quidditchkapten, Fred och George som alltid får uppmärksamhet i skolan och är så galet populära, Percy som har otroligt mycket respekt; därför har han mycket att leva upp till och höga krav att nå. Det blir inte lättare med tanke på Harry som är så känd och går under på namnet "The boy who lived" och Hermione som blir kallad för "The brightest witch of her age". Det måste vara grymt tärande att gå runt och bära på dessa tankar, att han alltid måste visa att han finns, att han existerar; att han, för en gångs skull, också får den mängd uppmärksamhet som han annars inte får. Jag tycker det är starkt av honom att inte säga så mycket om det, men samtidigt tycker jag, oavsett hur svårt det är, att han ska visa de känslorna tydligare. I Den flammande bägaren blir han ju så irriterad på Harry för att just han blev vald som förkämpe, att han, enligt Ron, hade lagt i sitt namn där utan att berätta någonting om det. Sedan får vi se ett annat exempel i Dödsrelikerna, då Ron lämnar dem, för att han tror att Hermione, den han älskar, väljer hans bästa vän före honom. Och han är den som ofta får stå ut med att bli retad för att inte ha så mycket pengar, främst av Malfoy och hans vänner då, så självfallet blir det extra svårt för honom."

Something I'd like to talk about is Neville.
Han måste ha haft en väldigt jobbig uppväxt, utan föräldrar och där ingen tror på honom. (Det nämns ju att alla trodde han var en "Squib". När han kommer till Hogwarts blir han mobbad av både Snape & Draco, och jag får känslan av att han kände sig rätt ensam i början. Seamus och Dean hänger ihop, trion hänger ihop, men Neville verkar vara rätt ensam. Bara jag som fått den uppfattningen?

Sen utvecklas han otroligt mycket och blir en så himla stark och modig person, och jag älskar honom verkligen hela tiden. Men hur tror ni han känner sig? Vad är det som gör att han får en sådan fighting spirit? Hur tror ni det känns för honom att ha förlorat sina föräldrar men veta att de ändå är vid liv? In general, discuss Neville!

Jag tror också att Neville känner sig väldigt ensam ibörjan. Vem skulle inte ha gjort det?
Det är absolut en av dem som det är mest synd om i böckerna. Fast han växer, och han blir en riktig man. Jag känner mig stolt som en mamma över honom.
Seamus och Dean är ju bästa vänner, så det är klart att Neville inte riktigt kan möta sin vänskap med dem. Jag tror ändå att Neville är väldigt bra vänner med dem båda, och dessutom så är ju Neville bra kompis med Ginny också vad jag har fått för mig.
Sedan får han ju även Luna som vän, och alla i DA. Han verkar alltså få mer och mer vänner ju mer tiden går, och det är ju helt naturligt.
Det angående fighting spirit, det diskuteras ju lite i böckerna. Det är ju att Neville vill ha revansch för sina föräldrar, och att han vill visa att han kan.
När det kommer till hans föräldrar så är det en hemsk historia tycker jag. Usch!
Att veta om att dem lever, men ändå är iprincip hjärndöda. Det lär nog ta kål på iprincip vilken persons som helst känslor.

Så stolt över att han har vuxit upp och blivit den han blev, och att han faktiskt gav revansch, och en riktigt bra sådan!

Skål för Neville - pojken som överlevde!

En sak som jag hade velat se mer av i böckerna är Hermione/Neville-vänskapen. I bok ett så är Hermione den som hjälper honom att leta efter Trevor på tåget och de är båda två rätt utstötta av resten av eleverna till en början. Självklart var han ensam, retad med mera. Liksom, Harry och Ron är ju aldrig rent ut sagt elaka mot Neville, men visst retar de honom bakom hans rygg.

Att Neville helt plötsligt fick visa vad han går för hänger väl som så mycket annat ihop med kriget. När väl de startar Dumbledores Army så har de eleverna bara varandra. Ministeriet står vänt emot dem, ingen tror på Harry etc. De måste hitta en gemenskap och Harry försöker få alla att göra sitt bästa. Jag menar, självklart så fick Neville en större gemenskap här? Dessutom eftersom att han verkligen kände att det här var för hans föräldrars heder. Jag hade velat se mer om Neville och hans historia, jag hade velat se mer av Hermione och Nevilles vänskap och you know, in general more Neville. För trots allt så är han ''the boy who could have been''. Hm.

Åh Neville, Neville, Neville. Tänk att han kunde vara The Boy Who Lived.

Uppenbarligen hade den här pojken en stor osäkerhet inom sig i sina tidigare år på Hogwarts. Han var den där pojken som folk ofta skrattade åt, inte med. Han var den som hade egenskaper många inte uppskattade; hans farmor var ofta en sådan som sa åt honom vad som var rätt och vad som var fel, hon var den som sade Neville till på skarpen och höll honom i ett fast grepp; i Halvblodsprinsen, när eleverna i hans årskurs skulle välja vilka ämnen de skulle studera, var Neville rädd över att välja Örlära för att hans farmor inte ansåg det som ett ämne som skulle bidra till mycket i Neville. Professor McGonagalll, å andra sidan, sade åt honom att välja det om han ville, och sa även att han var bra och hade talang inom det; jag tror därför att Neville förut inte fick höra sådant så ofta, och att han därför blev lycklig och glad över att någon uppskattade hans kunskaper.

För som du sa, under hans tid på Hogwarts så hade han Severus och Draco som mobbade åt honom. Severus, som ofta brukade behandla eleverna på ett fruktansvärt sätt och med orättvisa, utsatte Neville för mer attacker och påhopp än mot någon annan elev. Detta måste ha dragit ner Neville något enormt, att en lärare som egentligen skulle finnas där för stöd - även om Severus nu inte var Head of House till Gryffindor, utan för Slytherin. Severus skämde ut Neville totalt och fick folk att skratta åt honom under lektioner. Draco förlöjligade honom gång på gång, utan att ens bry sig om vilken skada han tillförde.

Men uppenbarligen gav Neville aldrig upp, och han utvecklades enormt i den sista boken. Han inspirerades av Harry som han själv sa - han, som förut blev utskrattad, retad, var nu den som visade Hogwarts att mod och hopp var det bästa. Han markerade vad som var rätt och vad som var fel, och han backade inte undan, även om det fanns Dödsätare som torterade honom och andra elever. A true Gryffindor. Därför instämmer jag inte när folk envisas med att Neville inte var en "äkta" Gryffindor; för kära ni, Neville drog ut svärdet ur Soteringshatten, vilket bara en äkta Gryffindorare kan göra.