[PRS] Back to shcool

Jag skäms nästan lite över att tänka så just idag, efter det som hände Rasbeth. Men jag är en förälskad tonåring så annat kan väl inte förväntas av mig.

Jag går upp för trappan, in på mitt rum och stänger dörren.
Jag slänger av mig väskan och lutar mig sedan mot väggen och suckar.
Någon dog idag. Slutade leva. Bara sådär. Men ändå så är det inte den största tankegången jag har just nu. Jag har bara så mycket annat att tänka på, känns det som.
Hmmm.
Om jag ska kunna orka längre med att hålla på med den här övernaturliga grejen så måste jag bli starkare. Båda mentalt och fysiskt. Jag måste börja träna mer.
Alltså, jag är verkligen inte i dålig form, men jag är ju inte lika vältränad som typ Jace. Han är i och för sig dum att jämföra sig med, så vältränad kommer det ta ett långt tag för mig att bli...
Jag tittar på klockan. Halv fem. Nu när jag väl tänker på det så kan jag ju lika gärna träna en stund... Meh, why not?
Jag byter snabbt om till något annat än jeans och hoppar ner på golvet och börjar göra armhävningar.

Jag bestämmer mig för att ta en promenad, så jag klättrar ur dammen och börjar gå. Jag går genom hela parken och när jag kommit så långt så tyckte jag att jag lika gärna kunde gå ut ur centrum och när jag kom dit så bestämde jag mig för att gå till stadsgränsen.

En droppe av svett rullar ner från pannan, ner för näsryggen och stannar sedan längst ut på nästippen. Det bränner i magen och benen darrar en aning.
Jag gör plankan, och har gjort det i snart 3 minuter nu. Jag lyfter på huvudet en aning. 2 minuter och 37 sekunder för att vara exakt.
Jag stönar. Plankan är inte kul alltså.
Drygt en timme har gått efter att jag började. En timme av armhävningar, situps, 90 grader mot väggen, rygglyft, cykelcrunches och nu plankan.
Droppen faller till golvet och jag stönar tyst igen. Jag andas in och blundar.
Jag sitter en stund till tills det känns som att magen brinner och jag hela tiden måste påminna mig själv att inte svanka. Jag faller ihop på golvet och stannar klockan. Efter att ha legat och andats några sekunder lyfter jag blicken och kollar på tidtagaruret på telefonen. 3 minuter och 56 sekunder. 4 sekunder från 4 minuter.
Jag suckar och reser mig upp igen.
Jag tar fram anteckningar och skriver ner tiden. Det ska jag slå, tänker jag.

När jag tillslut kommer fram till stadsgränsen så vänder jag och börjar gå tillbaka.

Precis när jag går ut från mitt rum mot badrummet för att ta en dusch så ropar mamma på mig.
"Ren! Maten är klar nu!"
Jag stannar upp.
"Kan jag inte duscha först?!" ropar jag tillbaka.
"Det kan du väl göra efteråt, då slipper du äta kall mat!"
"Aja, ok!" ropar jag tillbaks, inte lika högt som innan. Jag går ner för trappan och sätter mig vid bordet bredvid Hikaru. Det är någon slags currygryta med ris. Det luktar härligt, speciellt när man tränat innan. Det sticker till lite i magen av hunger.
"Gud vad du stinker!" skrattar hon.
Jag småler lite mot henne.
"Jag sa ju att jag ville duscha först."
Hon tittar ner lite på mina kläder.
"Vad har du på dig? Har du tränat?"
Hon tittar på mig med höjda ögonbryn.
"Ja men vadå? Varför ser du så förvånad ut?"
"Nej, inget..." svarar hon. Hon kollar på mig med ett litet fräckt leende och börjar ta mat.
"Tch..."
När hon är klar börjar jag lassa på med mat på tallriken.

På vägen så får jag tid att tänka. Inte för mitt hopplösa liv är värt att tänka på, men det är alltid bra att ha lite ordning i skallen.

Efter duschen så slängde jag bara på mig nånting och satte mig i sängen. När jag öppnar datorn så ser jag att jag fått en ny notis från skolkalendern. Jag öppnar och tittar.
Ugh, geografiprov om 9 dagar. Inte för att jag är särskilt orolig, jag råkar vara bra på geografi, men prov är aldrig kul.
Jag stänger kalendern igen och går in på Facebook. Hela mitt flöde är fullt av bilder tillägnade Rasbeth Clarke. Gravstenar, bilder på henne, hashtags o.s.v. Alla postar inte om det dock. Jag skrollar ner och ser att Jace har lagt upp nåt. En selfie, igen, med han och Edward. De sitter i solen på fotbollsplanen och ser glada ut.
Ser ut som att de blev sams fort, precis som Jace sa.

När jag äntligen kommer tillbaka till parken, så har det börjat skymma och jag bestämmer mig för att helt enkelt gå och lägga mig.
((Sorry att jag skriver så lite men Rachel är liksom inget liv utanför skolan så jag har inget att skriva))

((Det är lugnt, förstår XD))

Herregud, jag förstår mig inte på dem alltså. Ena sekunden säger han att de inte är vänner längre och andra så är det som om inget har hänt. Knäppt.
Jag rycker till lite. Just det, bråket. Bråket som skapades p.g.a mig. Varför gjorde han så? Tankarna går en bit tills jag bara tänker: Äsch, han hade säkert gjort samma sak för vem som helst.
Tanken är inte så rimlig, men den duger för mig.
Efter det så känns det som om hela kvällen försvinner och vips så står mamma och Hikaru vid min dörr och säger godnatt.
Förbluffad över hur mycket klockan var svarar jag godnatt tillbaks, och efter de gått iväg så lägger jag mig i sängen.
Tja, listan på oeventfulla dagar växer inte precis, tänker jag, suckar och släcker lampan.