Minnen från förr (PRS)

Sally kom in i köket strax efter han anlänt, hon gav honom en granskande och värderande blick innan hon satte eld i spisen.
"Jag ska göra ett te åt er som lugnar magen." pep alfen fram och satte vatten på värmning.
"Hur känner ni er sir?" alfen såg oroligt på honom, trodde allt skulle bli bra då flickan var tillbaka. Hon hade saknat flickan, hon var enklare att förstå sig på och tala med. Men dock ville hon komma honom nära med. Hon ville vara deras alf, hon hade saknat att ha levande varelser i huset.
"Sir, jag hörde er tala om piano. Vill ni att jag ska visa er flygeln här i huset?" frågar hon med n lätt nigning och häller upp te till honom.

Zachary ställde ner det tomma glaset på bänken och tittade tjurigt ner på den lilla alfen. Som om lite te skulle hjälpa honom i det långa loppet. Men istället för att vara otrevlig och bitter ryckte han på axlarna.
"Det kan väl inte göra saken värre precis", muttrade han men lyckades åstadkomma ett litet leende när hon gav honom det rykande varma teet.
Det smakade milt och lätt av örter såsom kamomill och nejlika. Inte en smak han själv skulle ha valt men han smuttade ändå på det, lutad mot en av köksbänkarna. Som tur var hade hon inte stoppat i socker eller mjölk, som inte gjorde något gott för smaken utan gjorde det nästintill odrickbart.
Han talade inte med henne igen förens hon nämnde något om en flygel. Koppen, som nu var tom, ställde han ner på köksbordet, varefter hon ledde honom upp för trappan och intill det enda rummet de inte sökt igenom. Det såg ut som något slags gammalt kontor - fyllt med bokhyllor och ett stort skrivbord. I den ena kanten intill ett stort gammalt fönster stod en flygel. Husalfen måste ha städat rummet för inte ett enda dammkorn syntes till.
Vid en närmare titt på den svarta möbeln insåg han att det mycket riktigt var en Steinway. Familjen som levt här innan måste ha varit stenrika.
Han drog en hand utmed tangenterna och satte sig prövande ner på den tillhörande pallen som var täckt i sammet innan han, som om det inte vore speciellt konstigt alls, började spela stycket fantasie impromptu.

Tasha hade oroligt väntat i sitt rum tills hon skulle få något tecken. Hon hade vandrat fram och åter, ville att Sally skulle komma, allra helst Zachary.
Tecknet kom tillslut, tillslut ett tecken utav toner. Toner som vackert letade sig igenom väggar och tak, sökte sig in djupt in. Tasha log, det var Zachary, vem kunde det annars vara?
Sakta öppnade hon dörren och smög över korridoren till det rum där det lyste från och musik strömmade. Försiktigt öppnade hon dörren och klev in. Hon såg Sally som stod vid brasan som hon nyss tänt och som spred ett behagligt sken och värme. Sedan fördes hennes blick till Zachary vars fingrar tycktes smeka, flyga över tangenterna och frambringade underbar musik.
Tyst satte hon sig ner i en fåtölj, drog de bara fötterna under sig och virade om sig en filt. Det var underbart att se honom, han var skicklig och han tycktes njuta av det. Sally kom med te till henne och satte den andra muggen vid pianot pt honom. Hon värmde händerna om muggen och smuttade i sig den varma vätskan.

Vid den sista sluttonen avvek han från originalet och spelade istället oktaver. I originalet bestod slutet endast av tre toner som följde på varandra, vilket han fann ganska mesigt. Pampiga avslut var något han alltid föredragit över monotona, fega sluttoner.
Så fort den sista oktaven klingat klart snurrade han runt på stolen och betraktade henne med en alert, såväl som vaksam, blick. Han kunde inte låta bli att undra vad hon tyckte. De flesta brukade tycka om pianomusik, men som med allt, fanns det en och en annan skunk därute som tyckte det lät värre än en katt som stryptes.
"Jag älskar Frédéric Chopin", förklarade han och tittade ner på sina händer. "De flesta brukar ju spela efter noter men jag anser det bättre att lära sig utantill. Det är så mycket enklare och mer behändigt...mer levande."
Han himlande med ögonen åt sig själv och snurrade runt på stolen igen. Nästa stycke som han framförde var hans personliga favorit - Rondo alla Turca. Då han kunde låten så pass bra som han gjorde, vände han sig från tangenterna och flinade mot henne.
"Du måste ha hört den här. Alla har hört något av Mozart", sade han utan att så mycket som slänga en blick på tangenterna.

"Jag tycker det var väldigt vackert." log hon, visste inte alls av vad han talade om egentligen. Hon hade aldrig varit i kontakt med ett piano förr och helst inte de sångstycken han talade om, om han nu talade om det? Dock det han förklarade om att lära sig utantill, det förstod hon. Det var så hon själv gjorde med texter. Istället för att läsa som hon knappt kunde försökte hon få det uppläst och lärde sig det efter första gånger. Hon hade på så sätt lärt sig att memorera saker snabbt för att ingen skulle tro att hon var dummare än hon var.
Vid hans nästa stycke skakade hon på huvudet.
"Nej, det har jag inte. Men det var fint." sa hon erkännande.
"Minns att vi har haft olika uppväxt, jag har aldrig kommit kontakt med ett piano eller den sortens musik."

Zachary rynkade på ögonbrynen och slog den sista tonen innan han lyfte bort händerna från pianot och vände sig mot henne med armarna i kors.
"Inte ens på en pub? Självklart skulle man inte träffa på sådan här musik där...men ändå", sade han en gnutta förvånad. "Säger du att du aldrig har hört pianomusik innan?"
Sakteligen reste han sig upp och tog muggen i sin ena hand varefter han började vandra runt i rummet. Vinden tjöt så högt utanför att det hördes även på insidan av huset. Men kylan höll sig bakom husets fasad, även om kall luft lyckades sippra in i liten skala. De kunde fixa sådana små problem senare.
Han var noga med att hålla sitt avstånd från henne då han var rädd att hans bräckliga sammanhållning skulle brista. Den hade ingen riktigt anledning till att göra det, men han var så pass instabil att minsta lilla störning, troligen, skulle kunna åstadkomma något slags utbrott.

"Jo, det är klart. Men det är inte samma sak. Inte sådan här fin musik, klassisk musik." försökte hon förklara.
"Jag har aldrig vidrört vid ett piano." hon följde honom med blicken. Något var ännu inte som det borde.
"Hur är det? Bättre? Vad är felet?" frågar hon plötsligt med den oroade blicken hon så ofta såg på honom med. Hon visste att det var något med henne att göra, men visste inte vad. Hon ville bara att allt skulle vara bra, skulle lösa sig.
"Jag vill gärna hjälpa dig om jag kan." hon rynkade lätt pannan och drack av sitt te, det kändes lugnande även om hon inte hade en aning om vad för örter Sally haft i.

"Jag antar att du har din chans nu då", sade han och tog en försiktig klunk av teet för att inte bränna tungan.
Utan något större intresse drog han ut en bok från hyllan och började bläddra igenom den. Det var en mycket gammal bok som verkade innehålla fakta om flora och fauna, någonting han inte hade något större intresse för.
Han svängde runt på stället, längst bort i rummet framför ett av fönstren, fortfarande med boken i sin ena hand.
"För att vara helt ärlig har jag inget svar på den frågan eftersom jag inte vet...", sade han tveksamt och tittade ner i sitt te. "...jag är rädd att göra dig illa, att råka tappa min självbehärskning."
Han vände sig om igen och betraktade sin spegelbild med ett grubblande ansiktsuttryck.
"Självklart har det hänt innan jag träffade dig. Ganska många gånger faktiskt...men nu känns det som om jag måste kämpa med mig själv för att hålla mig kvar, om du förstår vad jag menar."

"Det skulle bara låta hemskt, har inget musiköra precis." skrattade hon lätt till men skrattet dog ut då hon betraktade honom.
"Åh" var det enda hon fick fram och hon lät bekymrad.
"Jag trodde det var bra efter förvandlingen, att det var bra sedan." hon tystnade åter.
"Kanske bäst att vi ändå går skilda vägar? Dels för min skull och för din, så du inte behöver anstränga dig. Vi kan inte leva i samma hus men ändå inte umgås, det skulle vara för påfrestande." hon ville det inte själv, hon ville vara här med honom.
"Inte för att jag vill det, jag hade önskat att få stanna här och bara ta det lugnt med dig." hon log snett och ställde undan sin temugg.
"Men Zachary, vi är trasiga, vi är båda förbannat trasiga. Jag vet inte, men kanske alternativet är att hjälpa varandra? Kanske var det därför vi möttes där på baren?" hennes röst var förtvivlad, hon orkade inte mer, ville bara finna lugn.

Zachary stoppade tillbaka boken i bokhyllan igen och riktade sig mot henne igen med en svårtolkad uppsyn. Hennes ord hängde där i luften ett tag innan han ställde ner muggen uppe på flygelns svarta trä igen. Innan det hunnit passera mer än två sekunder stod han endast några decimeter ifrån henne.
"Säg inte så igen, jag vet inte om jag klarar av att bli övergiven igen", viskade han och böjde sig över henne. "Och tro mig, jag vet nog hur förbaskat trasiga vi är...på olika sätt kanske, men båda lika patetiska och ynkliga..."
Han skrattade och lutade lite på huvudet med ett beklagligt leende på läpparna.
"Men jag måste bara veta...", andades han och drog ett djupt andetag, lutade sig ännu närmare henne. "...jag måste bara veta om du är rädd för mig, för annars kommer det här, vad det här nu är, inte att fungera i det långa loppet."