[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag gjorde en meningslös ansats att sträcka mig efter Nemas hand, ville ha hens stöd, känna att hen var där, men Luke stod i vägen och kastade en brinnande blick på mig.
Vad hade jag nu gjort för fel?
"Låt bli, Miranda", sade han milt men en vass underton hördes när han vände blicken mot tjejen - Miranda - som helatiden blängde på mig som om vi var rovdjur och Luke var bytet.
Hah.
Som om han var i fara?
Det var ju inte så att han bara kunde köra svärdet rakt igenom mig precis justnu?
Men innerligt hoppades jag att han inte skulle göra det och en liten del av mig vågade tro det också.

Om han inte skulle stå i vägen hade jag tagit Hazels hand, men jag sa ingenting. Vad var det med honom? Svartsjuka?
Istället för att säga något flinade jag bara mot honom, och hoppades att han kände min blick brännas i ryggen på honom. "Nema" Jag kollade på Hazel och hummade tyst, "Vi tar oss ut det här." Jag kollade upp på henne, och jag kunde bara inte låta bli att le mot henne. Inte flinade, utan ett rent leende. Hon log tillbaks mot mig.
Det var väl inte alls läge för ett sånt här tillfälle, men det kändes helt rätt. Wow, make sense.
Miranda verkade uppenbarligen skitsur, och hade inte fattat vibbarna. Hon glodde som en hungrig varg på Hazel.
Hur lång tid hade det gått sen vi för första gången klev på Prinsessan Andromeda? Säkert bara några dagar, men det kändes mer som veckor. Det började bli som en fritidsaktivitet, tänkte jag ironiskt.
Luke drog upp Hazel på benen, vi var bara några meter från fartygets akter, som typ hade öppnats upp. Såsom det gjorde första gången vi gick på.
Miranda drog fram en kniv ur ett bälte runt midjan, och skar upp repet runt fötterna. Hazel var bara bunden runt händerna, vilket var knäppt, då hon kunde vara en riktig mästare på sparkar.
Halvblod och monster gick runt på hela fartyget.
"Hey, Miranda" Sa jag, tillräckligt högt för att Luke skulle höra. (Krullhuvudet(HAzz ide) försökte dra upp livbåten på fartyget.)
"Goda och dåliga nyheter-" Fortsatte jag "-Hazel är min Flickvän. Och jag är hennes Flickvän. Jag älskar henne. DEt är dem goda nyheterna. Dem dåliga nyheterna-för dig- är att din chef gillar henne, och inte dig."

Nemas ord nådde mig och jag kunde inte hindra det blyga leendet som krökte mina läppar och blodet som rusade upp i kinderna. Jag fäste blicken i marken och mimade orden med läpparna.
"Jag älskar dig Nema",
Lukes hökblick brände mig i nacken och blicken han gav alla han mötte (inklusive Nema, Krullhuvudet och Miranda) mätte sig med Zeus på dödlighetsskalan.
Trots det opassande tillfället ville jag hoppa rätt upp i luften, skrika rätt ut av lycka.
Nema hade officiellt erkänt att hen älskade mig.
Inte direkt till mig, men hen hade erkänt det och nu log jag så att det värkte i kinderna.
Jag sneglade bakåt och fångade Nemas blick: ögonen lyste upp hela korridoren av Andromeda som en fotogenlampa och hens fånleende matchade mitt.
Jag hade knappt märkt att jag sackat ner i mina dagdrömmar och med ett argt ryck i min arm drogs jag tillbaka till verkligheten.

Jag kunde ha börjat dansa av lycka. Sen skratta så högt jag kunde. Jag skulle kunna gör ALLT. För jag hade sagt det. Orden ekade fortfarande i huvudet på mig. Jag älskade det. Jag oroade mig inte för att jag var den där fången, som Hotades av några blodtörstiga halvblod och monster.
Jag lyckades fånga upp Lukes uppmärksamhet, och lipade överlägset mot honom. Sedan vände jag huvudet framåt och bara skrattade en stund. Varför skulle jag hålla inne? Aldrig mer. Inte glädjen iallafall.
Dem förde oss ner för en trappa, som utan tvekan var den hemskaste delen av skeppet, för vi blev liksom puttade ner. Hur det blev med Hazels trappgående visste jag inte. Jag och Miranda gick längst fram.

"Varför ska vi dit?" frågade jag och skräcken spred sig som en kyla i blodet. Lyckan som rusade i kroppen dämpades en aning, till Lukes glädje (varför ville ingen se mig glad?).
Aldrig, aldrig, ALDRIG att jag satte min fot där igen.
När Luke blev otålig på att jag inte började gå började han dra ner mig vid midjan.
"Nej", protesterade jag, försökte vrida mig, vad som helst, vad som helst för att inte komma ner dit, inte ner dit...
där var Kronos närvaro nästan som värst och blodet stelnade såfort jag tänkte på att sitta där.
"Nej jag vill inte!" sa jag och lät om möjligt ännu ynkligare, grävde ner hälarna i trappstget och försökte få Luke att stanna.
"Snälla vad som helst", kved jag, försökte få tårarna av skräck att sluta sticka i ögonen.

"Vad gör du?!" Morrade jag åt ärransiktet när jag skymtade den panikslagna Hazel. Hon såg verkligen panikslagen ut. Mitt glada humör var som bortblåst.
Jag gjorde en ansatts att ta ett steg fram mot henne, men Miranda tog tag mitt utsläppta hår och drog mig tillbaks. Vi stod liksom i ett hörn, vilket kändes så skitigt, då jag bara ville gå fram och slå honom i ansiktet. Igen.
"Jag hatar dig Luke Castellan" Sa jag, men han bara suckade nedlåtande. "En duell. Vinner jag släpper du Hazel och mig, låter oss vara."
Hazel satt tryckt mot gallret och viskade tyst för sig själv. Antog jag. Hennes läppar rörde sig konstant ljudlöst, och hon verkade inte alls ägna nån uppmärksamhet mot varken mig eller Castellan.
Luke gick långsamt fram till mig. Hans stora svärd fick mig att undra vad dem gjort med mitt.
"Vinner jag förråder du Percy."
"Avgjort."
Han verkade så nöjd. Han var flera år äldre än mig, och hade tränat mycket längre än mig. Det var han, som lärde Percy svärdsteknik. PLUSS, att han typ hade fått superkrafter från en titangud. Hur skulle jag ha någon chans mot den här killen?
Miranda skar upp repen, som band mina-nu- bakbundna händer.
Hazel hade slutat mima och ställt sig upp. Våra ögon möttes och hon nickade kort. Jag nickade tillbaks.
Vi var väl kind of warrior-partners.

Oron växte inom mig när Miranda räckte Nema hens kavarellisvärd.
"Nel", sa jag tyst och vred mig ur Lukes grepp, vilket fick honom att ge mig en konstig blick.
"Jag gör det."
Dels för att Nema redan gjort tillräckligt, dels för att jag ville bevis att jag inte var så svag.
Nema skakade bestämt på huvudet, men jag gav alla runtomkring en vass blick och med en suck högg Luke av repen som var runt mina handleder.
"Bättre", bekräftade jag och Krullhuvudet räckte mig Virvelvind.
Svärdet kändes som hemma i min hand, levande, nåt jag inte lagt märke till förut. "Samma villkor som förut? Om jag vinner släpper du oss, plus låter oss vara... om du vinner-"
"Jag har ändrat mig där", sa Luke enkelt.
"Låt mig höra", befallde jag. Luke flinade åt min ton.
"varför då?"
"annars vet jag ju inte hur mycket det är värt att förlora."

Luke sa inget på en stund. Han bara betraktade Hazels beslutsfulla min. Flinande.
Jag sa inget heller. Jag ville inte att det skulle bli Hazel som stred mot honom här nere igen. Jag tvivlade inte på henne eller så, jag ville bara vara orsaken till att det där hånflinet rann av honom. Igen..
"Vinner jag följer du mig, toget." Sa han tillslut. Fortfarande flinande, men beslutet. "Och dödar Nema. Men det är uppenbart att du aldrig ens skulle skada henom, så du ska svär på det."
Miranda drog bak mig igen, men jag slog irriterat bort hennes hand. Hon tog ett steg fram mot mig och drog ut mitt svärd ur min hand. Då kämpade jag inte emot. Jag hade inte märkt förut att hon var nästan lika stor som Clarisse. Men hennes förblindade ögon för Luke fick henne att kännas så mycket mindre.
Jag kollade hatiskt på Luke. Hazel kollade på mig kort och nickade, men jag slog bara ner blicken i backen. Jag kände mig så liten.
Hazels ögon hade smalnat till tunna springor.
"Du svär först"
Luke suckade uttråkat, och jag lyfte huvudet för att möta hans flinande ansikte. "Jag svär vid floden styx att om jag förlorar är Hazel och Nema fria att gå. Din tur Brooks"
Jag sneglade på henne. Hon kollade rakt in i hans ögon.
"Jag svär vid floden styx, att om jag förlorar följer jag Castellan och hans idioter."
"Andra delen också" Påmanade Luke strängt. Jag bet ihop ett morrande, och spottade åt hans håll.
Med ett öga på mig sa hon det sista, långsamt. Nästan som om hon bara ville dra ut på det. "Och dödar Noema Willson."
Kom igen nu Hazel Brooks.
Jag älskar dig.

Det märktes att Luke inte varit med dödliga på länge. Oturligt nog hade jag det - så att jag höll fingrarna i kors bakom ryggen gjorde ju att jag inte lovade det sista, right? Och det betydde att jag inte skulle bli straffad av påföljderna för jag lovade ju inte riktigt?
Jag flinade nöjt åt mig själv - aldrig att Nema skulle dö på min hand.
Aldrig aldrig aldrig.
Det spelade ingen större roll om Luke ville ha med mig - eftersom att jag inte lovat nåt kunde ju Nema fortsätta och well, vi skulle ju obviously stöta på varandra.
Med dragna svärd började vi cirkla runt varandra och för första gången på länge vällde en känsla av självsäkerhet upp i bröstet.
Zeus dotter, that's right.
Ingen av oss bröt ögonkontakten, väntade på vem som skulle göra det första draget.

Hazel gjorde det första draget. Hon svingade virvelvind i en vid cirkel över Lukes huvud, vilket han inte alls verkade vara beredd på, men hann ducka.
Efter det slaget slutade dem gå runt i cirlar. Hazel nästan flög omkring, kanske hon gjorde det också. Luke var blixtsnapp med svärdshanden och slog in ett slag nästan hela tiden, men missade så väldigt ofta då Hazel höll sig i rörelse. Tillslut såg det mer ut som en dans. Båda hade känt in hur den andras drag skulle bli, och utefter det gick dem. För det mesta så var det ingen som parerade. Inte ofta iallafall.
Hazel siktade in ett slag, precis då Luke var på väg runt henne, och hennes nästan Guldliknande klinga skar in i Castellans överarm.
Han morrade, men verkade inte sårad av det.
Direkt gav han sig på Hazz igen. Oh då hon bara för en sekund stod alldeles stilla tog han igen det. Det tveeggade klingan for förbi hennes huvud, med bara några centimeter.